Jag önskar jag kunde skriva att de gick jätte bra hos dermatologen och att hon respekterade vårat beslut…. Istället ville hon inte alls avbryta när jag sa att de fick vara nog så till slut flyttade jag helt enkelt på Myriam så hon blev tvungen att sluta. Jag vet ärligt talat inte om de gjorde ont på Myriam och de hann ta bort nästan alla mollusker på bara några få minuter men Myriam blev otroligt rädd och ropade på svenska -mamma jag ville inte hon gör illa mej!

Efteråt gick vi på McDonalds (Myriam fick bestämma) och sen till lekparken. Då kändes de lite bättre även om hon sa flera gånger. – doktorn var inget snäll på mej mamma!

Jag tror ändå att de var mer eller mindre som ett barn upplever de när de blir stucken för vaccination för de gick så snabbt. Men jag tänker inte göra om de…..

Så var dagen här när vi ska till doktorn igen. Myriam har nog känt av våran (eller mest min) nervositet över detta även om jag varit, eller försökt verka,kolugn framför henne så inatt har hon vaknat en gång i timmen och ropat på mej för att sen komma till våran säng vid sextiden. Nu ska vi strax smörja på emla och vid lunch åker vi…..

Åh vad sushi är gott alltså!

Imorgon är de dags för återbesöket hos dermatologen. Känns så där men huvudsaken att vi vet vad vi vill när vi är där så slipper de uppstå nån knepig situation och hoppas ännu mer att doktorn inte blir upprörd….. Usch jag vill helst inte gå dit.

Kommer ett inlägg senare med mina tankar angående bröllop…. To marry or not to marry? That’s the question.

Jag går ju som sagt och tränar några gånger i veckan sen oktober förra året och har hittat ett gym precis där vi bor som är helt fantastiskt.

De är lite Friskis och Svettis stuk och inte alls speciellt avancerat utan mer övningar med kroppen som verktyg. De härliga med de här familjeägda gymmet är att alla som går där är liksom en del av deras ”famiglia”. Vi är ett gäng på kanske tio stycken som tränar regelbundet och alla är ganska speciella på sitt sätt. En av damerna klagar alltid på allt och alla och samhället och ja, allt, inget verkar gå som hon skulle vilja och alla vi andra ställer upp och lyssnar på henne (inklusive instruktören), en annan kommer i sin träningsutstyrsel för att sedan ”maska sej” genom hela passet och låtsas fixa håret eller så när de blir lite jobbigt. Hon har dessutom en speciell punkt där bara hon får hålla till när vi ska göra vissa övningar och en egen ribbstol som ingen annan får göra anspråk på (jag gjorde de misstaget en gång när jag var ny men blev snabbt informerad). Sist vi tränade låtsades hon tappa sina hårnålar och ägnade hela passet åt att leta efter dom. Vissa kanske skulle säga att hon ”inte har alla hästar hemma” men på mitt gym är hon lika självklar och accepterad som inredningen. En annan klagar alltid på att de stinker svett och tvingar instruktören att öppna alla fönster innan vi ska börja… Och så fortsätter de…

Och så jag då, Som kommer var och varannan gång med min treåring i släptåg som vill vara med på alla övningar och som dessutom är lite förälskad i instruktören…men alla är så förstående för att jag inte alltid har barnvakt och hjälper gladeligen till att passa

För att inte tala om omklädningsrummen som byter plats varje vecka så de uppstår alltid en smärre förvirring när man kommer och ska ta reda på vilket omklädningsrum som gäller just idag. De har hänt mer än en gång att någon rusat in i fel… All denna förvirring för att de bara finns en bastu och eftersom man måste basta naken (är de så i Sverige med?) så kan inte damer och herrar basta samtidigt. Men i och med dessa byten kan man basta varannan gång. En alldeles förträfflig lösning för familjen alltså

Ja ni hör ju, de är ju alldeles , alldeles…. Underbart

Mima fina träningskläder som jag fått i födelsedagspresent. De är alltid lite roligare att träna när man har fina träningskläder!

Sitter här med min dagliga cappuccino. Egentligen hade jag gärna ätit en cornetto också men nån måtta får de väl vara

De finns inget godare än cappuccino till förmiddagsfikat!

Senare idag kommer de upp ett inlägg om min träning där jag berättar om ett litet familjeägt gym där alla som tränar automatiskt blir en del av Familjen. De är sånt som påminner en om att italienare faktiskt är helt otroligt charmiga när de sätter den sidan till

De verkar vara nåt sorts problem med bloggen och jag väntar på support från minbebis. Hoppas de kan lösa detta snarast!

Until then, fingers crossed!

Myriam fick ett trumset i födelsedagspresent och en mikrofon i julklapp så nu på kvällarna repar vårat band i hennes rum. Myriam på trummor och jag på sång.

Åh förresten, tack för de fina presenterna, trumset är är verkligen en treårings förälders drömpresent (för att inte tala om grannars)….

Hela familjen har sovit som stockar inatt så idag möter vi världen med ett stort leende

Har en stressig arbetsdag framför mej men ville tacka för alla kommentarer på mitt förra inlägg om mollusker. Både här och på Facebook har jag fått jätte mycket feedback och de känns som att vi kommer göra de rätta på fredag. Självklart kommer jag berätta hur de gick!

Kram till er

Myriam har haft mollusker sen i somras nångång. De har aldrig stört henne speciellt mycket ända tills hon blev informerad om att de fanns där under armen och fick höra att de måste tas bort. I höstas på treårskontrollen skrev barndoktorn en remiss till en dermatolog för att kontrollera och eventuellt ta bort dom. Hon frågade varför vi inte hade uppsökt vård tidigare och jag försökte förklara för henne att jag hade visat dom i Sverige för en släkting som är sjuksköterska (bla) och fått bekräftat för mej att de skulle försvinna av sej självt. Doktorn gillade inte alls detta och kunde inte tro att någon kunde påstå att dessa skulle trilla av av sej själva för de gjorde de då inte! Jag berättade att jag sett på flera av mina syskonbarn som hade mollusker att de försvunnit efter ett tag (ett ganska långt tag men försvann de gjorde dom) men de var ingen idé, hon hade aldrig hört nåt så otroligt dumt!

Vi träffade dermatologen i december och hon konstaterade att de var mollusker men att hon även hade torr-eksem under armen så de gick inte ta bort dom för de var stor risk för infektion. Vi fick tre olika krämer som skulle smörjas på under julen för att sen återkomma i Januari.

En av de här krämerna var röd och färgade både kläder och möbler….

Hur som helst, nu är tiden kommen för återbesök hos dermatologen och jag känner mej inte alls bekväm med detta, jag fattar inte varför de måste skära bort dom när de ändå snart kommer trilla av (hälften har redan trillat av). Jag har även läst att en av anledningarna varför man inte tar bort dom i Sverige är att de kan upplevas som ett trauma för barnen och i vissa fall skapa sjukhusrädsla för resten av livet!

Jag anser att var och en måste ta ansvar för sina barn och alltid överväga noga innan man gör något liknande speciellt när anledningen är så oklar. Vad spelar de för roll om dom sitter där ett tag när de ändå kommer trilla av?!?

Har någon av era barn haft mollusker? Hur gjorde ni?

(Är de verkligen ett ord?)

Nu får ni dö sötdöden litegrann

Som ni ser var Myriam och Nina högre än fölet!