Graviditeten med Myriam

Add Comment Register
Annons

Min förlossnings berättelse

Allting borjade vid 18 tiden den 19 oktober. Jag fick aterkommande sammandragningar ibland var 20;e minut och ibland gick de langre. Sammandragningarna var annorlunda motför tidigare sa jag forstod direkt att de var pa gang. Vi bestamde oss for att ga pa bio for att tiden skulle ga och for att vi forstod att de skulle droja langa innan vi kunde gora de sen.

Jag sov gott pa natten men vi vaknade klockan sex pa morgonen pa grund av ett hemskt ovader och att de hade regnat in genom vara fönster och hela trapphuset var som ett vattenfall eftersom de rann ner vatten fran takterrassen! De forsta jag tankte var att sjalvklart skulle Fritza (vi kallade henne sa) bestamma sej for att komma just den dagen som inte hissen fungerade och hela stan var kaos pa grund av oväder!

Jag pratade med min svagerska i Sverige pa skype och hon sa att jag skulle rora pa mej sa mycket som mojligt for att de skulle kanske kunna skynda pa processen. Sa jag gick och gick och gick och gick, sammandragningarna blev varre och varre men jag blev ocksa gladare och gladare for jag forstod att de var verkligen pa g och de var inte bara önsketänkande!

Marco ville aka in till BB direkt men jag ville stanna hemma sa lange som mojligt eftersom jag visste att de kunde ta valdigt lang tid. Efter lunch gjorde mina sammandragningar riktigt ont och Marco bad mej snalla snalla vi aker in pa BB (han mindes väl att BM hade sagt att man aldrig riktigt kunde veta hur barnet egentligen madde under sammandragningarna om man inte undersokte) sa jag lovade honom att vi skulle aka in klockan fem.

Klockan blev fem och vi kom ivag. Jag hade nagra sammandragningar i bilen men inte varre än att jag stod ut om jag fick “morra” lite.

Val framme pa “BB-akuten” fick vi veta att BARA patienter fick komma in i väntrummet. Alltsa fick Marco vanta utanfor och jag gick in ensam. Dar blev jag sittandes ensam och vantade och vantade, mina sammandragningar tog en liten paus som tur var. Efter lang vantan gick jag till sist och letade reda pa en personal och fragade henne om nagon skulle komma och ta hand om mej eller vad jag skulle gora? Hon stallde nagra fragor och sen fick jag komma och gora ett CTG. Man sag ingenting pa CTG’n sa dom (forutom att bebisen madde bra) sa de var nog ingen forlossning pa gang. Dom skulle for sakerhetsskull undersoka mej sa fort doktorn kom tillbaka. Nu blev jag tillsagd att vanta igen och de var nu som mina sammandragningar bestamde sej for att satta igang ordentligt. Jag kunde varken sta, sitta eller ga och jag ville bara att Marco skulle komma. Men han fick sta dar utanfor eftersom han inte var patient. Andra patienter i vant rummet borjade tycka att de var lite obekvämt att se mej ha de sa jobbigt och aven dom undrade om inte jag skulle fa bli inlagd istallet for att sitta dar och vanta i ett vantrum pa en plast stol. Till sist blev jag undersokt och var oppen tre centimeter och tappen var helt utplanad. En av barnmorskorna sa att om jag grinade sa dar och bara var open tre cm sa visste inte hon hur de skulle ga for mej senare nar de skulle bli varre! Kandes roligt att hora just da….

De blev bestamt att jag skulle bli inlagd i vantan pa att forlossningen skulle starta. Jag fick en säng i ett rum med fyra andra sangar varav en kvinna redan hade fott barn. De var besokstid just nar jag kom in (kl 19.00) sa jag hade tur och Marco fick vara med mej. Sa dar stog vi, jag hade enorma smartor och kunde inte lata bli att skrika och jämra mej medan en annan liten familj lag brevid och forsokte umgas med sin lilla nyfodde bebis. I varje paus mellan sammandragningarna bad jag om ursakt till den dar familjen for att jag forde sant oväsen. Klockan nio blev jag undersokt igen och jag var oppen fyra cm och darfor klar for att bli flyttad till ett forlossnings rum. Marco fick inte folja med och de foljande tre timmarna fram till kl 00.00 nar jag var oppen sju cm och fick epidural var valdigt jobbiga. Inte for smartan men for att Marco inte fick vara med. Jag hade behovt hans hand att halla.

Sa klockan tolv fick jag epidural och Marco fick antligen komma in. De kandes som om jag blivit drogad. Jag bara log hela tiden och kande ingenting av mina sammandragningar som fortsatte att komma allt jamnare.

Klockan 02.25 foddes antligen varan alskade lilla Myriam. Hon hade tyvarr bestamt sej for att inte vrida sej dar pa slutet ( vidöppen bjudning) sa de blev lite svart att fa ut henne men BM tröck pa magen (jag tycker mej minnas att hon nastan lag pa min mage men jag minns inte sa noga) och som tur var gick de bra till sist.

De la upp henne pa mitt brost och hon tittade med stora ogon pa mej och Marco som var dom lyckligaste i hela varlden. Jag har lite svart att uppskatta tiden som gick men de kandes som ganska direkt fick Marco klippa navelstrangen och dom tvattade av Miri och la ner henne i en liten glas lada. Sen korde dom ut henne till vanner och bekanta som vantade i trapphuset (dom hade tydligen vantat dar i flera timmar).

De som hände sen vill jag nastan inte beratta eftersom jag madde jatte daligt over de och kanner av nagon anledning daligt samvete (fast de inte var mitt fel). Men hur som helst, jag blev flyttad till mitt rum och lämnades dar klockan fyra pa natten alldeles ensam. Jag kunde inte kliva ur sangen pga av smartan efter forlossningen och lag bara och vantade pa att dom skulle komma med Miri. Jag hade blivit lovad att jag skulle fa ha henne med mej pa rummet aven om man egentligen bara far traffa sina bebisar vid amning (var tredje timme pa dagen och ingenting pa natten) men sa var tydligen inte fallet. Klockan 8 pa morgonen efter var jag helt hysterisk och bade jag och andra patienter sa till personalen att dom maste komma med min bebis ( de andra patienterna blandade sej i eftersom dom sag hur desperat jag var, sjalva var dom nojda med att inte behova ta hand om sina bebisar sjalva forutom vi amning). Till slut fick Marco be att fa prata med “chefen”och till sist fick jag äntligen tillbaka min bebis. Jag fick skriva pa ett papper att jag tog pa mej allt ansvar for henne och darmed avsade sej sjukhuset sitt ansvar. Jag skulle ha skrivit pa vad som helst for att fa ha MIN bebis hos mej!! Jag mar an idag fruktansvart daligt nar jag tanker pa dom dar timmarna som Miri inte var hos mej, forst och framst for att jag vet inte var hon var, grät hon? Men framfor allt for att jag hade velat ge henne trygghet fran forsta stund och minut. Istallet fick jag slass med näbbar och klor och hon fick ligga hela natten utan sin mamma.

Vi stannade tre dagar pa sjukhuset och ingen var gladare an jag nar vi antligen fick aka hem pa sondagen den 23 Oktober nar mormor och morfar fran Sverige kom och hamtade oss =)

miri nyfodd

Annons

Sista delen av graviditeten

Om ni vill làsa de tidigare inlàggen om graviditeten hittar ni dom under kategorier ”graviditeten”.

Sista veckorna av graviditeten var de som om tiden stod stilla. Jag jobbade till 1 Oktober och Miri var beràknad den 20 Oktober, eller egentligen var de dàr med datumet vàldigt fòrvirrande. Enligt sista mensen skulle bebisen komma den 27 Oktober men enligt ultraljud den 20 Oktober. Fòr mej var de dà naturligt att lita mer pà ultraljudet medan vàran barnmorska sa att man inte skulle bry sej om ultraljudet utan bara gà efter mensen. Jag som trodde man gjorde ultraljud precis av den anledningen, alltsà beràkna hur làngt gàngen man var!

Hur som helst, fòr mej var de àndà den 20 Oktober som gàllde eftersom man sett redan i vecka 13 att vi var en vecka làngre gàngen medan barnmorskan fortsatte att prata om den 27 Oktober. Tvà veckor fòre utsatt datum (tre veckor om man gick efter mensen) fick vi komma en gàng i veckan fòr att gòra CTG. Detta kostade 25 euro per gàng och nàr jag undrade varfòr vi behòvde gòra dessa undersòkningar om de var sà att man var ràdd att allt inte stod ràtt till, sa dom att de var bara fòr ”sàkerhets skull” ifall hjàrtat skulle sluta slà eller svikta. Herregud, ànnu ett stressmoment, kunde hjàrtat bara sluta slà? De hade jag aldrig tànkt pà tidigare eller àtminstonde inte oroat mej fòr.

Vi bestàmde oss fòr att besòka sjukhuset dàr vi tànkt fòda fòr att se hur de sàg ut och fòr att vara lite fòrberedda. Vi fick prata med en barnmorska som visade oss korridoren och sa att tyvàrr kunde hon inte visa rummen och tyvàrr inte heller rummet som man fòder i av hygien skàl. Vi blev fòrvànade eftersom de var lite dàrfòr vi kommit.

Barnmorskan sa att vi skulle fòrsòka stanna hemma sà lànge som mòjligt nàr vàrkarna startade fòr att inte ta upp sàng plats làngre àn nòdvàndigt. De àr àr ingen fara, sa jag, vi har tànkt stanna hemma ànda tills jag inte stàr ut làngre (inte fòr att inte ta plats utan fòr att jag ville vara sà lite som mòjligt pà sjukhuset). Dà sa hon att om vi stannade hemma fòr lànge fanns de risk att hjàrtat slutade slà sà de àr bàttre att komma in pà en gàng. Hon informerade oss àven om att de var obligatoriskt att gòra gonorrè prov  innan man kunde bli inlagd och att om jag ville ha epidural màste jag fòrst boka tid fòr att bli informerad om alla risker och bieffekter.

De blev ett vàldigt springande pà sjukhuset de sista veckorna fòr att ta alla prover, gòra CTG samt prata med narkos skòterskan fòr att slutligen skriva pà ett papper att jag blivit informerad om alla eventuela bieffekter av epiduralen.

Vi gjorde vàrat sista CTG den 19 Oktober, alltsà dagen fòre utsatt datum enligt ultraljud, och efter 45min sa barnmorskan att de skulle dròja lànge innan den hàr bebisen skulle komma ut! Hur kan ni veta de, undrade vi? De ser man pà CTG;n svarade barnmorskan.

De dom inte visste dà var att samma kvàll bòrjade mina sammandragningar. Jag kànde direkt att de var annorlunda àn tidigare. Vi bestàmde oss fòr att gà pà bio fòr att tànka pà annat och mina sammandragningar fortsatte hela kvàllen och natten och pà morgonen efter, den 20Oktober, var dom sà starka att vi kàndes och ganska sàkra pà att vàntan kommit till sitt slut.

Annons

Ultraljud – Min historia

Fortsàttningen pà min historia om graviditeten…

Jag hade tur och kom i kontakt med en gynekolog (man gàr till en gynekolog inte till en barnmorska) genom en vàn sà jag slapp gà igenom de vanliga systemet under resten av graviditeten (dvs tid kl. 09.30 tillsamans med 25 andra). Jag tror de àr ràtt vanligt att de gàr till sà.

Gynekologen var en trevlig Signora àven om vi inte hade samma sàtt att se pà saker och ting. Jag gick till henne en gàng i mànaden och gjorde gyn-undersòkning och ultraljud plus att jag varje mànad var tvungen att ta massa olika blodprover som jag sàklart fick betala fòr. Jag vet att mànga i Sverige klagar pà att man gòr sà fà ultraljud men jag màste sàga att de blev nàstan jobbigt till sist att vara sà SUPER kontrollerad. Jag kànde som om dom letade efter fel pà min bebis och istàllet fòr att gòra mej trygg blev jag vàldigt stressad av alla dessa ultraljud.

Jag hade ganska dàliga jàrnvàrden och fick ta jàrn pà flaska, jàtte àckligt! Nàr vàrdet inte gick upp fick jag utskrivet att jag skulle ta jàrn med spruta pà rumpan. Jag hàmtade ut jàrn medicinen medan jag funderade pà hur jag skulle kunna ta dessa sprutor pà mej sjàlv. Alla runt omkring mej fòrklarade att de var bara att sticka i muskeln pà ena skinkan, bara att sticka herregud, fòr mej kàndes inte sà bara. Jag vàntade tills jag skulle till Sverige en mànad pà semester dàr min svàgerska som àr sjukskòterska och barnmorska kunde hjàlpa mej. Nàr jag kom till Sverige fick jag veta att mina jàrnvàrden var jàtte bra och att i Sverige skulle man inte ens skrivit ut jàrn tabletter med dessa vàrden. Jag var i valet och kvalet om jag skulle gòra som min Italienska BM sagt eller som man gòr i Sverige?!? Till slut bestàmde jag mej fòr att ta sputorna sà lànge jag hade hjàlp.

La Signora barnmorska var vàldigt noga med att pàpeka att jag inte fick gà upp fòr mycket i vikt fòr sen skulle jag ALDRIG gà ner igen. Varje gàng jag var hos henne synade hon mej fràn topp till tà fòr att kontrollera att jag inte lagt pà mej fòr mycket.

Jag gick till sist upp 14 kilo och blev ordinerad strikt diet av henne eftersom att detta skulle gòra min fòrlossning làngdragen och svàr. Jag tànkte att hon var knàpp fòr jag vet ju att de finns dom som gàr upp 25 kilo, men àndè varje gàng jag àt en glass eller blev sugen pà godis sàg jag henne framfòr mej. De àr inte klokt vad man blir pàverkad av folk àven om man vet att dom har fel.

Min fòrlossning varade iallafall bara fem timmar och en vecka efter fòrlossningen hade jag redan gàtt ner tio kilo men de ska jag beràtta om nàsta gàng…

Annons

Min historia fortsàttningen..

Fortsàttning…

De visade sej att jag var gravid och jag fick min remiss till BM.

Fòrsta besòket hos barnmorskan var kl halv nio pà morgonen men vi var 15 st som hade samma tid sà de var fòrst till kvarn som gàllde. Jag fick vànta i òver en timma pà att fà komma in och nàr de blev min tur gjorde de en gynundersòkning och skrev en lapp med 25 olika blodprover som jag màste ta. Givetvis màste jag fòrst uppsòka min familjedoktor fòr att fà en remiss pà dessa blodprov.

Jag blev vàldigt snabbt kostant illamàende och kràktes flera gànger per dag och àven varje natt. Till slut klev jag inte ens upp pà natten utan hade en hink brevid sàngen. Som tur var sa alla att illamàendet gòr òver ungefàr vid vecka 12-13, hade jag vetat dà att jag skulle vara illamàende ànda till vecka 20 nànting hade jag nog dòtt.

Dagen nàr jag skulle ta mina blodprov màdde jag sàklart inte bàttre och kràktes pà toaletten pà sjukhuset medan jag vàntade pà min tur. Jag fick vànta i òver tvà timmar och var helt slut nàr jag àntligen fick komma in. Sjukskòterskan fràgade genast om jag hade papper pà att jag blivit informerad om vad de innebàr att ha HIV (de var nàmligen ett av de 25 blodproven). De hade jag sàklart inget papper pà (ingen hade ju sagt nàgot om de innan). Hon fòrklarade att dom inte kunde ta ett HIV test om jag inte blivit informerad av en expert pà àmnet. Jag hade tur och lyckades òvertala henne att ta provet iallafall och lovade att ha med ett papper pà att jag blivit informerad nàr jag kom tillbaka fòr att hàmta provsvaren. Vi àkte direkt till ”HIV centralen” dàr jag fick lyssna pà en kvinna som beràttade fòr mej om hur HIV smittade osv. Har du haft oskyddat samlag, undrade hon. Eh, ja jag àr ju gravid svarade jag. Dà fòrklarade hon att risken fanns att jag blivit smittad men att de inte skulle synas pà de fòrsta provet sà hon rekomenderade mej att gòra ett till HIV test i slutet pà graviditeten.

Nàgon vecka senare fick jag mina provsvar och allt var som de skulle.

I vecka 13 gjorde vi vàrat fòrsta ultraljud och fick hòra de lilla hjàrtat picka dàr inne. Lyckan var total och vàntan pà vàran lilla bebis hade bòrjat =)

ultraljud

Annons

Min historia

Jag tànkte jag skulle fòrsòka skriva ner och beràtta fòr er hur de àr (eller iallafall hur de var fòr mej) att vara gravid och fòda barn i Italien. De finns sà mycket att beràtta och jag ska fòrsòka minnas allting precis som de var.

Den 18 februari 2011 tog jag ett grav-test som visade positivt. De var ett helt vanligt test, en sticka som man skulle kissa pà.

Vi blev sàklart òverlyckliga och nàn dag senare bestàmde jag mej fòr att ringa mòdravàrden fòr att boka tid fòr inskrivning. Jag var lite nervòs fòr jag vet hur man kan bli bemòtt pà sjukhus framfòr allt som utlànning men jag màste ju boka tid iallafall. Sà hàr gick mitt fòrsta samtal med barnmorskan:

– Hej, jag heter Elin och de àr sà att jag har precis fàtt reda pà att jag àr gravid och skulle vilja boka tid fòr inskrivning.

– Jaha, har du remiss pà de?

– Eh, nej..?

– Trodde du att du bara kunde boka tid hur som helst eller?

– Ja….

– Nàe, du fàr ringa tillbaka nàr du har en remiss. Adjò.

Klick

Jag som var alldeles i bòrjan pà graviditeten och super kànslig bòrjade sà klart gràta och Marco fick ringa tillbaka fòr att fràga hur vi skulle kunna skaffa en remiss.

De visade sej att jag màste gà genom min hus-làkare (familjedoktor) sà jag ringde till henne istàllet. Hon undrade om jag kunde visa papper pà att jag var gravid. De kunde jag sàklart inte, jag hade ju gjort ett helt vanligt graviditets test hemma. De dòg tyvàrr inte och hon fòrklarade att jag fòrst skulle fà en remiss fòr att ta blodprov och om de visade sej att jag verkligen var gravid kunde jag komma tillbaka med ”beviset” (blodprovs svaret) och dà fòrst skulle hon skriva en remiss till barnmorskan. Vid de hàr laget bòrjade jag tveka, jag kanske inte var gravid àndà?

Fortsàttning fòljer…

Mer inspirerande läsning: