Vàlkommen att làsa om livet som mamma i Italien och allt vad de innebàr. Jag àr en 35àrig tjej som lever i Rom med min sambo, vàran dotter Myriam som fòddes den 21 Oktober 2011 och vàran son Mattias som fòddes 5 Januari 2016. Här fár ni följa váran vardag med kulturkrockar och bara helt vanliga dagar i várat Italo-svedese liv. Kommentera gärna om de är nágot särskilt ni vill läsa om =)

Add Comment Register

Förlossningen med Mattias

De blev ingen bebis den 25 december, de blev ingen bebis den 28 december heller. Istället fick vi vänta tio långa dagar, kanske de längsta dagarna i mitt liv.

När vi var en vecka över tiden åkte vi in på akuten för att kolla att allt var som de skulle. Hade vi bott i Sverige hade de varit ett helt vanligt besök hos BM men här får man åka på akuten om man inte har något planerat besök (och jag hade inte planerat att gå över tiden).

De såg fint ut på CTGn men BM konstaterade att livmodertappen var ”hel”. Alltså ingenting verkade vara på gång. Fast vi var en vecka över tiden! Sen mätte de fostervattnet och då såg hon att de var på gränsen. Vi blev därför hemskickade med ordern att komma tillbaka inom tre dagar om inget hände för att kolla hur bebis mådde.

De kändes så hopplöst. Mamma var här och hade kommit för att träffa bebisen och hjälpa till första tiden. Nu kändes de som jag lurat hit henne och jag började allvarligt fundera på om han nånsin skulle komma?

  

Sista magbilden

Jag hade värkar två nätter i rad men inget sen på dagen. Jag klockade till och med värkarna för så starka var de. Men inget hände.

Vid 14tiden måndagen den 4 januari åkte vi tillbaka på akuten. Jag var bombsäker på att de skulle skicka hem mej igen och säga att jag skulle vänta på värkar. Istället upptäckte de att fostervattnet var ännu mindre och att de fanns risk för Mattias hälsa därinne. Jag vart chockad  och rädd och hade svårt att förstå. Hur kunde min kropp ställa till de så här? 

Som tur var hade värkarna jag haft över helgen gett effekt och jag var öppen tre centimeter så BM gjorde en hinnsvepning och sa att jag måste bli inlagd med förhoppning att de skulle sätta igång snarast annars skulle en igångsättning planeras klockan sex morgonen efter.

Som tur var gick de inte länge så kom nattens värkar tillbaka. Klockan var då ungefär sju på kvällen. Hinnsvepningen hade gjort effekt! 

BM sa att jag skulle duscha en stund och sen skulle jag få bli flyttad till förlossningen. Vi befann oss då på avdelningen där man ligger före/efter man fått sin bebis. Efter duschen var jag öppen nästan 5cm och fick tillsammans med Marco gå till förlossningsavdelningen. Jag hade ganska onda värkar nu men ändå hanterliga om jag bara fick hänga på Marcos axel och andas när de kom.

På förlossningen fick jag ganska direkt epidural. De kändes bra, de blev inte som när Myriam skulle födas och epiduralen slog ut mej helt utan jag kände varje värk fast bara litegrann. På så vis hade jag full koll på att de gick framåt.

Klockan 01 var jag öppen 6cm och de tog hål på hinnorna. Marco var tvungen att vänta utanför under tiden men efter de gick de snabbt och helt plötsligt kändes de helt annorlunda. Värkarna ändrade karaktär och gjorde fruktansvärt ont. Jag ropade att jag måsts få mer epidural nu!!! Vi väntar lite svarade BM…. Då bajsar jag på mej svarade jag och helt plötsligt var de full fart. Hon undersökte snabbt och såg att jag var helt öppen och bebisen ville ut. Nu!

Jag vrålade av smärta och BM skrek att jag absolut inte fick krysta. Marco kom springandes, två läkare dök upp (eller jag tror de var läkare eller kanske en var barndoktor) och jag blev beordrad att ligga på båren medan de sprang med mej in till förlossningssalen. Vi befann oss nämligen i korridoren ännu. Panik! Jag måste krysta skrek jag till BM och hon svarade NEJ de gör du inte. 

Inne i förlossningsrummet skulle de ha mej att byta säng! Jag kunde inte byta säng för minsta lilla rörelse skulle troligtvis medföra att jag krystade så Marco fick lyfta över mej till sängen. De blev lite kaos och jag tappade kontrollen men Marco lugnade mej och påminde om repet med knutarna, nu är de bara några få knutar kvar (knutar lika med värkar) sen är han här! Och två kryst senare låg han på mitt bröst. Världens sötaste bebis och allting stannade. Äntligen var han här!

  
3160gr och 50cm 

De gjorde fruktansvärt ont denna gången men i motsatt till Myriams förlossning så kände jag att jag hade verkligen fött barn den här gången och att jag och min kropp hade fixat detta utan hjälp till slut :)




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


4 + = tio