Vàlkommen att làsa om livet som mamma i Italien och allt vad de innebàr. Jag àr en 35àrig tjej som lever i Rom med min sambo, vàran dotter Myriam som fòddes den 21 Oktober 2011 och vàran son Mattias som fòddes 5 Januari 2016. Här fár ni följa váran vardag med kulturkrockar och bara helt vanliga dagar i várat Italo-svedese liv. Kommentera gärna om de är nágot särskilt ni vill läsa om =)

Annons
Add Comment Register

Min förlossnings berättelse

Allting borjade vid 18 tiden den 19 oktober. Jag fick aterkommande sammandragningar ibland var 20;e minut och ibland gick de langre. Sammandragningarna var annorlunda motför tidigare sa jag forstod direkt att de var pa gang. Vi bestamde oss for att ga pa bio for att tiden skulle ga och for att vi forstod att de skulle droja langa innan vi kunde gora de sen.

Jag sov gott pa natten men vi vaknade klockan sex pa morgonen pa grund av ett hemskt ovader och att de hade regnat in genom vara fönster och hela trapphuset var som ett vattenfall eftersom de rann ner vatten fran takterrassen! De forsta jag tankte var att sjalvklart skulle Fritza (vi kallade henne sa) bestamma sej for att komma just den dagen som inte hissen fungerade och hela stan var kaos pa grund av oväder!

Jag pratade med min svagerska i Sverige pa skype och hon sa att jag skulle rora pa mej sa mycket som mojligt for att de skulle kanske kunna skynda pa processen. Sa jag gick och gick och gick och gick, sammandragningarna blev varre och varre men jag blev ocksa gladare och gladare for jag forstod att de var verkligen pa g och de var inte bara önsketänkande!

Marco ville aka in till BB direkt men jag ville stanna hemma sa lange som mojligt eftersom jag visste att de kunde ta valdigt lang tid. Efter lunch gjorde mina sammandragningar riktigt ont och Marco bad mej snalla snalla vi aker in pa BB (han mindes väl att BM hade sagt att man aldrig riktigt kunde veta hur barnet egentligen madde under sammandragningarna om man inte undersokte) sa jag lovade honom att vi skulle aka in klockan fem.

Klockan blev fem och vi kom ivag. Jag hade nagra sammandragningar i bilen men inte varre än att jag stod ut om jag fick “morra” lite.

Val framme pa “BB-akuten” fick vi veta att BARA patienter fick komma in i väntrummet. Alltsa fick Marco vanta utanfor och jag gick in ensam. Dar blev jag sittandes ensam och vantade och vantade, mina sammandragningar tog en liten paus som tur var. Efter lang vantan gick jag till sist och letade reda pa en personal och fragade henne om nagon skulle komma och ta hand om mej eller vad jag skulle gora? Hon stallde nagra fragor och sen fick jag komma och gora ett CTG. Man sag ingenting pa CTG’n sa dom (forutom att bebisen madde bra) sa de var nog ingen forlossning pa gang. Dom skulle for sakerhetsskull undersoka mej sa fort doktorn kom tillbaka. Nu blev jag tillsagd att vanta igen och de var nu som mina sammandragningar bestamde sej for att satta igang ordentligt. Jag kunde varken sta, sitta eller ga och jag ville bara att Marco skulle komma. Men han fick sta dar utanfor eftersom han inte var patient. Andra patienter i vant rummet borjade tycka att de var lite obekvämt att se mej ha de sa jobbigt och aven dom undrade om inte jag skulle fa bli inlagd istallet for att sitta dar och vanta i ett vantrum pa en plast stol. Till sist blev jag undersokt och var oppen tre centimeter och tappen var helt utplanad. En av barnmorskorna sa att om jag grinade sa dar och bara var open tre cm sa visste inte hon hur de skulle ga for mej senare nar de skulle bli varre! Kandes roligt att hora just da….

De blev bestamt att jag skulle bli inlagd i vantan pa att forlossningen skulle starta. Jag fick en säng i ett rum med fyra andra sangar varav en kvinna redan hade fott barn. De var besokstid just nar jag kom in (kl 19.00) sa jag hade tur och Marco fick vara med mej. Sa dar stog vi, jag hade enorma smartor och kunde inte lata bli att skrika och jämra mej medan en annan liten familj lag brevid och forsokte umgas med sin lilla nyfodde bebis. I varje paus mellan sammandragningarna bad jag om ursakt till den dar familjen for att jag forde sant oväsen. Klockan nio blev jag undersokt igen och jag var oppen fyra cm och darfor klar for att bli flyttad till ett forlossnings rum. Marco fick inte folja med och de foljande tre timmarna fram till kl 00.00 nar jag var oppen sju cm och fick epidural var valdigt jobbiga. Inte for smartan men for att Marco inte fick vara med. Jag hade behovt hans hand att halla.

Sa klockan tolv fick jag epidural och Marco fick antligen komma in. De kandes som om jag blivit drogad. Jag bara log hela tiden och kande ingenting av mina sammandragningar som fortsatte att komma allt jamnare.

Klockan 02.25 foddes antligen varan alskade lilla Myriam. Hon hade tyvarr bestamt sej for att inte vrida sej dar pa slutet ( vidöppen bjudning) sa de blev lite svart att fa ut henne men BM tröck pa magen (jag tycker mej minnas att hon nastan lag pa min mage men jag minns inte sa noga) och som tur var gick de bra till sist.

De la upp henne pa mitt brost och hon tittade med stora ogon pa mej och Marco som var dom lyckligaste i hela varlden. Jag har lite svart att uppskatta tiden som gick men de kandes som ganska direkt fick Marco klippa navelstrangen och dom tvattade av Miri och la ner henne i en liten glas lada. Sen korde dom ut henne till vanner och bekanta som vantade i trapphuset (dom hade tydligen vantat dar i flera timmar).

De som hände sen vill jag nastan inte beratta eftersom jag madde jatte daligt over de och kanner av nagon anledning daligt samvete (fast de inte var mitt fel). Men hur som helst, jag blev flyttad till mitt rum och lämnades dar klockan fyra pa natten alldeles ensam. Jag kunde inte kliva ur sangen pga av smartan efter forlossningen och lag bara och vantade pa att dom skulle komma med Miri. Jag hade blivit lovad att jag skulle fa ha henne med mej pa rummet aven om man egentligen bara far traffa sina bebisar vid amning (var tredje timme pa dagen och ingenting pa natten) men sa var tydligen inte fallet. Klockan 8 pa morgonen efter var jag helt hysterisk och bade jag och andra patienter sa till personalen att dom maste komma med min bebis ( de andra patienterna blandade sej i eftersom dom sag hur desperat jag var, sjalva var dom nojda med att inte behova ta hand om sina bebisar sjalva forutom vi amning). Till slut fick Marco be att fa prata med “chefen”och till sist fick jag äntligen tillbaka min bebis. Jag fick skriva pa ett papper att jag tog pa mej allt ansvar for henne och darmed avsade sej sjukhuset sitt ansvar. Jag skulle ha skrivit pa vad som helst for att fa ha MIN bebis hos mej!! Jag mar an idag fruktansvart daligt nar jag tanker pa dom dar timmarna som Miri inte var hos mej, forst och framst for att jag vet inte var hon var, grät hon? Men framfor allt for att jag hade velat ge henne trygghet fran forsta stund och minut. Istallet fick jag slass med näbbar och klor och hon fick ligga hela natten utan sin mamma.

Vi stannade tre dagar pa sjukhuset och ingen var gladare an jag nar vi antligen fick aka hem pa sondagen den 23 Oktober nar mormor och morfar fran Sverige kom och hamtade oss =)

miri nyfodd

Annons

2 reaktioner på ”Min förlossnings berättelse

  1. Ja de vàrsta var faktiskt inte vàrkarna utan de faktum att jag var alldeles ensam!
    De konstiga àr att italienska kvinnor (i Rom iallafall, òvriga italien vet jag inte) inte vill ha sina barn nàr dom ligger pà BB! Flera mammor (kollegor och ytliga bekanta) sa till mej att jag var helt knàpp som tànkte be att fà ha min bebis hela tiden pà sjukhuset eftersom de àr dà man ska passa pà att vila! Herregud.. jag hade ju vilat hela livet i vàntan pà henne!

  2. Herregud vad hemskt det låter att du inte fick ha Marco med dig och att du inte fick vara med din dotter! Helt galet! Jag skulle inte ha klarat mig utan Stefanos hjälp under förlossningen.




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


3 × nio =

Annons