Jag har funderat lite kring det här med kroppen efter en, eller flera, graviditeter. Ingenting är sig likt om det inte är så att man har dragit en turlott i det genetiska lotteriet. Hur fan är det möjligt att se ut som värsta modellen efter att man tryckt ut flera ungar?

Vi andra som inte har haft den turen får dras med degig putmage, mönstrad som ett dragspel. Pys in lite luft och visst fan ska jag spela en melodi. Trötta bröst, urlakade på allt kött och blod. Barnen har fullkomligt sugit livet ur dem. När jag blir gammal och grå så kommer jag väl kunna slänga dem över axeln, allt tack vare gravitationens lagar och regler.

Ge mig pengar och jag springer till plastdoktorn. Visst fan vill jag ha snygga, fina bröst igen! Det överflödiga fettet och huden på magen får gärna tas bort, jag vill också ha en platt mage. Jag har aldrig förstått de mammor som är stolta över sin kropp efter graviditeten. Om det är något jag är stolt över så är det mina barn, inte det vrak till kropp som blivit över.

Visst, det ska inte spela någon roll hur man ser ut men det är bara en dröm. Visst fan bryr man sig om hur man ser ut och jag är mer eller mindre nöjd med min kropp. Det är bara det att jag vill att min kropp ska se ut som om jag är 27 och inte 57.

Samma sak gäller kring vikten, eller inte vikten specifikt, utan huruvida man är knubbig eller smal. När jag var tonåring vägde jag 65 kilo och jag såg fantastisk ut. Jag kanske inte tyckte det då men när jag ser tillbaka på gamla foton så ser jag nu att jag hade en jättefin kropp. Efter graviditeten med Isalie vägde jag 90 kilo. Jag var ett fetto och tack vare LCHF, träning och lite jävlar anamma så har jag lyckats gå ner 13 kilo. Mer ska bort, jag vägrar vara den knubbiga småbarnsmamman som skyller sin övervikt på att “jag har minsann varit gravid två gånger“. Jag ska bli smal, även om det tar femtio år.