Välkomna hit! Hanna heter jag, är 29 år gammal, gift med mitt livs kärlek Emil och tillsammans har vi våra döttrar Agnes, född i april 2013 och Vera född i februari 2016. I denna blogg får ni hänga med i vår vardag, läsa tankar om mammalivet, vår husrenovering och mina kreativa projekt. Häng med!

Annons
Add Comment Register

Favorit i repris

Idag läste jag genom min förlossningsberättelse som jag skrev dagarna efter att Agnes var född. Jag blir alldeles varm i hjärtat och kan inte sluta att le. Vilken grej man varit med om. Att föda barn är verkligen precis sådär häftigt som alla säger och jag hade gjort om det vilken dag i veckan. Att världens finaste tjej kom till världen samma dag gör ju det hela ännu bättre. Vår älskade lilla Agnes.

Trots att ni fått läsa den förut så kommer den här igen.

Förlossningsberättelse

Det hela började natten mellan måndagen den 8 april och tisdagen den 9 april. Klockan 02.30 vaknade jag utav något som jag uppfattade som mensvärk. En stark sådan. Jag gick upp på toa och tänkte att det är nog såhär förvärkar känns. De återkom hela natten. Jag klockade inte direkt, men jag tror att det var ungefär 45 eller 30 minuter mellan. Jag sa till Emil på morgonen att jag hade lite mensvärk och att jag haft det under natten men att jag skulle höra av mig till honom under dagen om det blev värre.

När jag steg upp vid 10-tiden var det ungefär 15-20 minuter mellan ”förvärkarna” och de varade i över en minut redan från början. Jag var fortfarande inte helt ”säker” på att det var värkar, men de började kännas mer intensiva, så jag blev mer och mer övertygad. Om inte annat så skulle jag vara nere i Höllviken hos barnmorskan klockan 14.00 och då kunde jag ju fråga henne. Jag tog bilen och körde ner mot Höllviken och insåg ganska snart att värkarna kom tätare och började göra mer ont och att köra bil var nog inte något av det smartaste jag gjort. Men jag andades igenom och det fungerade bra. Väl nere i Höllviken så sa jag till henne att det nog var något på gång. Då hade jag värkar var 10:e minut. Hon sa att det mycket väl kunde vara så, men att jag inte heller skulle bli besviken om det skulle avta. Under besöket fick jag en 4-5  värkar.

Väl hemma började jag att klocka lite mer och klockan 16 hade jag värkar med 6-8 minuters mellanrum. Jag hörde av mig till Emil för att höra om han var på väg hem för att då började det att göra ont och jag kände att jag behövde honom vid min sida eftersom att det började bli jobbigt.

Kvällen flöt på och vi åt middag, tog en promenad och försökte slappa i soffan. Värkarna höll sig stadigt mellan 5-8 minuter men de blev inte riktigt regelbundna. Jag tog ett bad och sedan plockade vi ihop det sista som skulle packas ner i BB-väskan. Jag kokte mig lite mannagrynsgröt och efter att den var i magen bestämde vi oss för att gå och lägga oss för att få lite sömn. Innan dess diskuterade vi huruvida man skulle ringa in till förlossningen och kolla läget, men eftersom att värkarna fortfarande var så pass oregelbundna bestämde vi oss för att vänta eftersom att det kunde ta lång tid tills man var nere på 5 minuter regelbundet då de rekommenderar att ringa. Jag skulle bara kissa en sista gång och då ser jag att jag börjat blöda. Inte mycket, men då valde vi att ringa. De sa att det inte var någon fara så länge det inte var mer. Hopp ner i sängen och då var klockan 23.30. Klockan tolv vaknade jag av att det kändes konstigt. Gick upp och kände att jag blödde mer. Då blev jag lite rädd måste jag erkänna. Ringde in till KK igen och de sa att vi skulle komma in direkt. Jag väckte Emil och sa att vi måste åka. Fortfarande hade jag värkar med 5-8 minuters mellanrum.

Väl inne möttes vi upp av en jättegullig tjej som hette Susanne. Vi kom in i ett rum där jag blev undersökt. Blödningen var inget farligt utan det kunde bli så under öppningsskedet. Jag var nu öppen 1,5-2 cm och vi fick åka hem igen. Med mig fick jag en sovkur som de kallade det. En alvedon, en citodon och en annan tablett. Dessa skulle göra så att jag kunde sova lite mellan värkarna. Susanne sa att vi ses inatt eller imorgonbitti. Då blev jag verkligen peppad. Väl hemma tog jag en dusch och då hade även en del av slemproppen släppt. Sen var det dags att försöka sova lite. Efter detta försvinner mycket av min tidsuppfattning. Emil säger att jag sov mellan värkarna i ungefär en timme och att han hörde phuu, phuu och sedan snark, snark. Så lite fick jag nog sova. Här försökte jag att andas genom värkarna så gott det gick. Mellan klockan tre och fyra låg jag vaken i sängen och hade TENS på ryggen eftersom att det var där jag hade mest ont. Under denna tiden visste jag inte riktigt om jag skulle stå, gå, ligga eller sitta. Jag försökte vila så mycket som möjligt och under värkarna sparkade jag i madrassen och höll mig i sänggaveln.

Runt 4 så gick vi upp för då kände jag att jag inte kunde ligga ner längre. Jag hoppade ner i ett bad och då var det allt mellan 3-5 minuter mellan värkarna. Nu började det göra riktigt ont. Jag vaggade fram och tillbaks i badkaret och höll mig i kranen under värkarna. Måste ha sett ganska roligt ut så här i efterhand. Medan jag badade insåg Emil att det nog inte var så lång tid tills vi skulle åka in, så han valde att bottna med en rejäl frukost i form av ägg och bacon klockan 04.30. Så här i efterhand kan jag skratta åt det, men när jag låg där i badkaret och det spred sig en ”doft” av ägg och bacon i lägenheten, så tänkte jag att ”han är inte riktigt klok” (milt uttryckt). När han sedan dessutom började prata om att äggröran inte blev som han tänkt så blev det ännu mer komiskt. Det är bara till att konstatera att jag är gift med ett matvrak. Efter det att Emil hade ätit klockade vi lite värkar men jag kände snart att jag var tvungen att ta mig upp ur badkaret. Kroppen började trycka på av sig själv och det var svårt att hålla emot. Upp ur badkaret kom jag och vi ringde in till förlossningen igen. Jag sa till Emil att vi måste åka nu. Han började plocka lite i lägenheten och jag fick förtydliga mig lite och säga att vi verkligen måste åka NU!

I bilen svor jag lite över alla gupp och ojämnheter i gatan. Emil släppte av mig utanför förlossningen där jag satte mig på en bänk. Klockan var nu 6. Emil parkerade bilen medan jag tog mig igenom ett par värkar sittande på bänken samtidigt som jag höll krampaktigt i handtaget. Vi kom in och blev visade till rum nummer 6 och klockan 6.15 undersöktes jag av samma tjej som vi träffat på natten och var då öppen 8cm. Snacka om att jag blev glad! 6.30 fick jag lustgas och en kall handduk på pannan. Det var så skönt! Efter detta blev det skiftbyte och en ny barnmorska (Katarina) och undersköterska (Rahela) tog över. De sa att det värsta jobbet var gjort där hemma. Klockan 8.15 var det öppet 10cm men vattnet hade inte gått. Eftersom att de inte ville att det skulle gå för fort så skulle vi avvakta lite och se vad som hände. Klockan 9.30 tar de hål på hinnorna, sätter elektrod på minis huvud och värkarna tilltar. Vilken skillnad! Lustgasen fungerar bra och Emil hjälper mig att andas rätt när jag tappar fokus. Klockan 10.05 får jag börja krysta. De tre sista krystvärkarna var jobbiga. Då kändes det sååå långt bort. Då valde jag att fokusera på en ”målbild” som jag tänkt på innan. Att jag ville se Emil och Mini tillsammans. Det gav mig extra krafter och jag tänkte nu jäklar, nu skall hon ut! Under sista värken ville jag ge upp och då tänkte jag att ”Nej, detta går inte”, sekunden efter är hon ute. Klockan är 10.31 och hon läggs upp på mitt bröst. Hon skrek till och all smärta försvann och det var så overkligt och fantastiskt. Äntligen var vår lilla tjej hos oss. Vår Agnes.

 

 

 




Kommentera

E-postadressen publiceras inte.


2 + = elva