Det är med ett brustet hjärta och tårar som rinner ned från min kind som jag skriver detta inlägg. Min mormor somnade in vid sjutiden imorse. Min älskade lilla mormor är borta.
Jag vet att jag har skrivit det innan, att jag har så svårt att förstå hur livet fungerar. Att man lever och att man dör. Hur kan man bara försvinna? Jag kan verkligen inte förstå.
Jag försöker vara lugn och tänka att det var det bästa och att hon inte hade ont, men inombords går jag sönder. Det gör så ont i mig! Men jag är glad för mormors skull. Hon ville inte ligga såhär. Nu fick hon somna lugnt och fint i den tid hon tyckte om som allra mest – julen.
Mormor, jag hoppas att du letar upp morfar och ger honom en stor kram. Att ni dansar kasedans till fina ”bitar” varje lördag med en whiskey i handen, att ni påtar i trädgården i ert älskade sommarparadis Lomma, att ni skrattar tillsammans, att du doppar sockerbitar i kaffet som du sedan smuttar på, att du tvättar dig i vin eftersom att det är det enda det duger till, att ni spelar bingolotto och vinner miljoner, att du har kvar din härliga humor och inte minst att du ser tillbaks på ditt 93åriga liv med glädje.
Glöm inte att titta ner på oss då och då. Vi kommer att sakna dig.
Sov gott! Kram

