Imorse ringde klockan tidigt och konstigt nog hade jag sovit som en stock! Kände mig lite lugnare imorse och det var väldigt skönt att träffa Vera och Emil imorse. När jag kom badade Emil henne inför operationen, hon fick nya kläder och de spolade genom infarter. När vi var klara åkte vi iväg mot operation. Bara en förälder fick följa med in i operationssalen och jag ville gärna göra det, men visste inte om jag klarade av det rent mentalt. Men det gick bra. Massor med maskiner och människor runt omkring då det var två team. Vera var lugn och jag likaså. Hon satt i min famn när de gav henne det första lugnande medlet och jag hade nog inte förväntat mig att det skulle gå så fort. Hennes ögon rullade och det är tyvärr en bild jag aldrig kommer att glömma. Men det kändes skönt att få vara vid hennes sida.
När jag pussat henne hejdå och vände mig om så bröt jag ihop totalt såklart. Usch! Det var vidrigt att lämna henne där. Jag och Emil försökte fördriva tiden med en promenad, men det var inte helt enkelt att skingra tankarna. Efter en stund gick vi och satte oss ner och tog en frukt och efter ca 1,5 timme ringde de och sa att allt hade gått bra, men att hon hade en tub som hjälpte henne att andas och att hon skulle ligga på BIVA (barnintensiven). Okej svarade jag utan att riktigt reflektera över vad det faktiskt innebar då jag bara såg framemot att få träffa henne.
Det tog lång tid innan vi fick veta att hon var på plats och att vi fick komma upp till henne. In kom vi på rummet och där låg vår fina lilla tös med massor av slangar och andades genom en respirator. De berättade då att hon skulle vara sövd minst tills imorgon. Känslorna svämmade över eftersom att det inte alls var vad jag hade förväntat mig. Såhär i efterhand så säger det ju sig själv att man inte kan ha en tub ner i halsen och vara vaken, men min hjärna kopplade inte riktigt då. Jag hade hoppats på att få se hennes fina blå ögon. Men vi tar såklart det säkra före det osäkra då de var oroliga att hon skulle svullna upp. Det viktigaste är att Vera mår bra och att hon får luft, behöver hon vara sövd då, så är det så det är.
Vi har suttit vid hennes sida hela dagen och nu ikväll hade de hittat en bra balans på medicinerna. Hon sover lugnt nästan hela tiden och hon har börjat kunna andas själv genom tuben. för det mesta är det lugnt, då och då kommer tårarna och det är tufft att se henne när hon vaknar till emellanåt.
Om en stund kommer Emil tillbaks efter att ha varit hemma en stund med Agnes. Vi sitter här en stund till innan vi tar oss till patienthotellet och försöker sova lite. Tidigt imorgonbitti är det dags för nya bedömningar. De skall gå ner med kamera igen och se hur svullnaden ser ut och Förhoppningen är att de skall kunna väcka henne.
Nu skall jag in till min lilla tös igen. Tack för alla fina kommentarer och tankar ni skickat till oss. Det betyder mer än ni anar!



