Jag brukar försöka att inte kritisera andra föräldrar för mycket då jag vet att alla barn är olika, man har olika förutsättningar etc etc. Men ibland kan man bara inte vara tyst.
Idag när jag satt på bussen på väg hem så hoppade en mamma på med sina två barn varav en var i Agnes ålder. De höll världens låda på bussen och det kan jag köpa till viss del. Med myror i brallan är det inte alltid helt enkelt att vara tyst. Men att sitta och sparka i sätet, skrika och bete sig tycker jag borde ligga i mammans intresse att ens barn inte gör. Så tänker jag. Men min gräns gick när denna lilla kille pekar på mig och säger riktigt högt ”Titta på henne, hon är dum och ful”. Och mamman, hon säger absolut ingenting. Alltså då kokade jag, så jag svarade honom att så säger man väl inte till någon man inte känner. Men mamman säger fortsatt ingenting.
Efteråt blev jag så förvånad över att det ens hade hänt. Hade Agnes betett sig så hade jag blivit så besviken och hon hade fått be om ursäkt. Minst sagt! Hur skall våra barn lära sig om vad som är rätt och fel om ingen berättar för dem? Kändes så sjukt att jag skulle vara den som satte ner foten. Men det är jag i och för sig inte ett dugg rädd för.
Jag säger inte att jag är något proffs på barnuppfostran, men att respektera människor runt omkring är något av det viktigaste som finns.
När jag kom hem och berättade vad som hänt så sa Agnes till mig, ”Men mamma du är inte alls ful och dum. Du är fin. Min fina mamma”. Plötsligt kändes det lite bättre.
