Vecka 39 är här och det känns i kroppen att graviditeten närmar sig sitt slut. Det är tungt, kroppen är trött och det gör ont. Hon tränger sig längre och längre ner och det känns som att magen har sjunkit en del. Jag har kommit till en punkt där jag hoppas på att det skall komma igång snart. Även om jag ser fram emot förlossningen med lite skräckblandad förtjusning hade det varit skönt att få det ”överstökat” och ha henne här i famnen.
Agnes frågar ofta om hon kommer snart, för att hon saknar henne. Det låter så gulligt. Hon menar såklart att hon längtar och det gör jag med. Massor!!
Jag kan inte låta bli att tänka på hur det skall sätta igång när det väl gör det, hur värkarna kommer att kännas, hur jag skall hantera en förlossning, hur hon kommer att se ut, hur det kommer kännas att vara mamma till två och framförallt hur Agnes kommer att hantera det hela. Massvis med frågor som bara tiden kan utvisa. Häftigt! Detta är verkligen en sådan sak i livet som inte går att förutspå eller kontrollera hur man än försöker.
Den sista tiden som är kvar skall jag försöka njuta av det som är mysigt i graviditeten och framförallt njuta av att få vara med Agnes och Emil. Bara vi tre. Snart kommer tillvaron att vändas upp och ner och aldrig mer bli densamma. Men jag tror att vi är redo. Iallafall så redo som vi kan bli.
Bjuder på en av mina favoritbilder från igår. Vem är du som gömmer dig där inne?
