Igår var det ÄNTLIGEN dax för ultraljudet! Jag har hållit på att explodera de senaste veckorna, har verkligen velat se bebisen NU! Och veta vad det är för kön. Dessutom har jag haft den absurda oron att det kanske inte fanns nån bebis där, jag kanske bara var tjock. (Eller hur, vi har ju lyssnat på hjärtat!) Så jag var lite uppe i varv innan vi fick komma in på rummet. Så fort jag såg bebisen släppte all oro, även den för att något skulle vara fel. Det var en helt otrolig känsla att få se sin lilla älskling där på skärmen, tänk att det faktiskt bor en bebis inne i mig!

Oj vilken liten aktiv krabbat det låg där inne, armarna och benen gick oavbrutet. Sträck o böj och sträck o böj. Huvudet upp och rumpan ner. Moderkakan låg i bakvägg, dock rätt långt ner. Förhoppningsvis flyttar den sig uppåt i takt med att livmodern växer, vi blev inbokade för att kolla det v i 32. Men hon sa också att det betyder ingenting att den ligger där nere nu, man kan inte säga någonting om framtiden.

Sen gick BM mycket noga igenom hela bebisen och allt såg bra ut! Alla organ var där dom skulle, de var så stora som dom skulle och såg alldeles perfekta ut! Min fina lilla bebis.

Vi undrade om man kunde se om det var en han eller hon som låg där inne och efter att noggrant ha gått igenom bebisen, och kollat könet två gånger sa hon: ”Det ser ut att vara en liten tjej där inne. Där har ni blygdläpparna och här är skåran.” WOOOHOOOO!!!! Min lilla tjej, min fina flicka. Min dotter. Det känns stort. Både jag och Christopher log som solar, shit va verkligt det blev när man fick veta kön och få se sin bebis leva loppan i magen. Underbart!

Envis liten rackare dock, positionen gjorde att BM inte kunde se hela hjärtat riktigt och inte tänkte bebis flytta på sig heller! Hon undersökte först hjärtat och konstaterade att hon nog fick komma tillbaka dit senare. Så när hon kollat allt anat gick hon tillbaka dit, men bebisen låg kvar. Dessutom la hon armen över för att riktigt retas.  Jag fick upp och hoppa och sen ”dunsa” med rumpan, men inte hjälpte det inte. Tillslut gick hon och hämtade en barnmorska till som skulle se om hon såg. Då vände lilltjejen på sig en liten liten mm och det räckte, nu såg dom och allt vara så fint så!

Vi var jättelänge på undersökningen, jag trodde inte man skulle få vara där så länge. En timme och tio minuter tog vårt RUL, underbart att få titta på bebben så länge. När vi gick där ifrån vara både jag och Christopher uppe i varv och helt överlyckliga. VI sa om och om igen ”vi ska få en dotter” och så fnissade vi. Underbara lyckobubbel! Christopheraco kramade mig och sa ”du ville ha en flicka hela tiden va?” mmmmmmmmmm, men det har jag knappt ens erkänt för mig själv. Inte för att det spelar nån roll egentligen, men det blir mys med en liten tösabit.

Den första vi ringde och berättade för var C:s mormor. Hon blev naturligtvis jätteglad, hon hade varit och smygtittat lite på babykläder dagen innan, i grått och vitt. Men nu kan man ju köpa massa rosa!

Sen gick vi upp till min mamma som jobbar i Lund och berättade för henne och visade bilder. Mamma visade runt oss, efter som hon börjat nytt jobb och för alla vi mötte berättade hon att hon ska få ett barnbarn, en flicka! Vi ringde också min pappa och berättade. De fick kopior på ul-bilderna som nu hänger traditionsenligt på deras kylskåp.:-) Att just min mamma och C:s mormor fick veta först kändes rätt, eftersom det bara var dom som var övertygade om att det var en flicka. Mamma har varit bombsäker från första dagen.

Största delen av Christophers familj är på semester, men tvillingarna fick vi tag på under em. Sen fick vi skypat med Alle o Michelle som är på Rhodoos och dom hade redan tittat ut ett par röda mimmipiggskor till bebisen. Christophers mamma ringde vid sex tiden, även om vi hade avtalat att höras kl sju för hon bara måste få veta! Jo vi väntar en…. det är så att det blir en…. DOTTER! ”SKA NI FÅ EN FLICKA!!!!!!” Blivande farmor Anna har ju själv fyra pojkar, så hon längtar efter rosa och klänningar och hårspännen.  Långt senare fick vi tillslut också tag på blivande papous (farfar) Dino också, så nu vet alla om den fantastiska nyheten. Ska bli spännande att se vad alla kommer hem med efter sina semestrar. Vi tror att släkten i Grekland ev har hittat på nåt…

I dag tänkte jag att jag ska pyssla ihop tre bilder av UL-kopiorna. Göra nåt fint och färgglatt att ge till far och mor föräldrarna. O till mormor.

Underbara lyckokramar till hela världen!

Tiden springer iväg, snart är vi halvvägs och nästa onsdag är det dax för RUL. Jag är otroligt otålig!!!!! Kom igen nu, bli onsdag igen.

Ett graviditetssyndrom jag har märkt av mycket på senare tid är att jag oroar mig massa för konstiga saker. Jag kan till exempel väcka Christopher mitt i natten för att kolla att han fortfarande lever, jag oroar mig för att det ska bli krig i Sverige för att Nord Korea gruffar (hallå!) och härom veckan när det tog lång tid för älsklingen att ställa tillbaka en kundvagn hann jag bli jätteorolig och trodde att han blivit påkörd och dött. Antar att det är nån form av beskyddar/oro/modersinstinkt blandad med tusenfemtio hormoner som spökar…

Om en och en halv vecka går jag på semester. Ska bli så galet skönt! Sju veckor ledigt, bara jag och magen. Mysa pysa och ta det lugnt i vår fina trädgård. Kanske ta en sväng till gbg också. Skulle vilja båtluffa i skärgården och se dinosaurieutställningen på Universeum.

Tänk att vi redan är inne i vecka 17! Magen växer och frodas och jag hoppas att bebis har det bra inne hos mig. Tror faktiskt det, känns som om oron börjar släppa nu. Idag är det 13 dagar kvar till ultraljudet, så häftigt! Snart kan vi veta att allt ser fint ut och kanske vilken sort det är. Om nu bebisen vill visa oss det…

Christopher är så söt när han ska prata med Pyret, han pratar alltid ner i min navel. För där finns det ju liksom ett hål ner till bebisen. O så pratar han ganska högt, så att Pyret verkligen ska höra honom. För nu hör Pyret oss, underbara känsla!

Jag mår ganska bra nu, är inte lika bängtrött längre och jag kräks inte lika ofta, ca var fjärde dag nu. Skönt! Däremot har jag ischiasnerven i kläm och viss tendens till foglossning, framför allt bak. Så jag har ont i rumpen kan man väl säga. Är inget olidligt ännu och jag har fått stretchövningar av sjukgymnasten för att öppna upp blodkärlen så att jag inte blir blytung i mina ben. På måndag ska jag tillbaka o få lite övningar mot fogisen också. Känns bra. Det är häftigt att vara gravid!

Idag går vi in i vecka 15 och det börjar verkligen synas. I helgen sa det pang och bara från lördag till söndag hade magen vuxit som tusan. Bebben kanske vände på sig?

I helgen har jag jobbat, så ingen långhelg här inte. Nej, vi hade barnkörläger och det var riktigt mysigt. Så det kändes helt ok, lite jobbigt nu att det på så sätt blir sjudagars vecka. Men hade det varit en vanlig vecka, utan kristihimelsfärd hade det ju blivit en tolvdagars vecka, så…. Det är ju bättre.

Mår fortfarande illa med jämna mellanrum, orkar inte mycket mer än att jobba och herre gud va det behöver dammsugas!!! I dag SKA jag orka! hoppas jag…

Här är det tvära kasst, förra inlägget hette frost, detta heter sommar. O sååå länge har jag inte varit borta…

Igår (och egentligen hela veckan) var det fantastiskt väder. Vi var ute i trädgården hela förmiddagen och fixade till. C klipte gräsmattan, jag fixade i trädgårdslandet och hängde upp våra uteprydnader. Sen planterade älsklingen pumpafrön, så att vi ska få halloweenlyktor i år också, nästan gratis. Tippe topp. Vi avslutade dagen med att grilla korv och sen kollade vi på hocky ute på ballkongen. Vilket i ärlighetens namn var lite kallt, men ändå. Jodå, vi kan ta ut vår lilla tv på balkongen, kanske lite mesigt, men vi älskar att kunna sitta där o titta på tv eller film. Mys.

Vädret ska dock visst bli sämre nu igen, så kanske kommer det ett frost inlägg till… Men så illa hoppas jag inte att det blir!

Välkommen till den 2a maj, när vi klev upp i morse var det frost… Men det börjar ordna upp sig nu, så det ska nog bli bra till sen.

Igår mådde jag bra för första gången på superlänge! Jag fick ju spy ett par grr på morgonen, men jag var ändå pigg och uppåt. Så igår fick jag tvättat två maskiner, städat ordentligt (torkat alla lister, lampknappar, skåp) sorterat i skafferiet o lite till. Sen var vi på IKEA och fyndade en hängstol, sån man har i trädgården som var nedsatt 40%. Tippe topp.

Vi hade tänkt att vi skulle hinna titta lite på barnvagnar också, men vi kom inte dit förrens tjugo minuter innan de stängde, så det blev mest en snabb kik och så provkörde vi två olika modeller.

I övrigt växer magen fint. Vecka 13 nu, inte klokt egentligen. Det är så skönt att ha passerat den mest kritiska tiden! Och va jag älskar att kunna berätta för folk!!! På valborg träffade jag en kompis jag inte sett på flera år och han undrade om det skulle bli mycke dricka idag då? ”Nix, jag är ju gravid” svarade jag. Så nice att kunna säga det och inte, ”nja mjo.. jag ska köra…” ”Ja titta ja”, sa han ”det måste ju var 3-4 månaden.” Så paff jag blev, stämmer ju perfekt.

Jag tror förresten att Pyret sa hej i lördags (27 april)! Jag låg på sängen och plötsligt gurglade det till, eller bubblade eller vad man nu ska säga. Ett par ganska snabba ”bluppbluppeblupp” långt ner i magen, typ precis ovanför venusberget. O där har man inte gaser i magen… Så visst är det tidigt och ni får tro vad ni vill, men eftersom det var en totalt ny upplevelse är jag ganska säker på att det var Pyret. <3

Idag var Christopheraco och jag hos bm för att se om vi kunde lysna på bebisens hjärta. Bebisen haar ju ganska mycket plats att simma runt på och man måste precis hitta den för att kunna höra hjärtat. Det gick tyvärr inte eftersom liten gömde sig längst ner under blygdbenet, men vi kunde tillslut lyssna på navelsträngen! Visste inte ens att man kunde det. Allt hördes bra och jag hade stora fina kärl till moderkakan sa hon. Och bara för att det är kul fick vi en ny tid den 20 maj för att lyssna på hjärtat, då ska bebisen ha kommit över kanten, även om den som nu ligger längst ner.

Nu har snart kroppen kommit igång igen, har varit två fruktansvärda veckor, men imorgon hoppas jag kunna jobba igen. Ska bli kul att träffa barnen igen!

Igår var jag på vårdcentralen eftersom jag fortfarande r sjuk och nu går in i vecka två. Då måste man ha ett sjukintyg. Vi hade pratat med bm på måndagen och hon i sin tur hade sprungit på mvcdoktorn i korridoren. (Den docktorn var jag hos i torsdags och tog extra prover eftersom jag har ont i magen och även i ryggen. Man uteslöt iaf att det skulle vara fel på njurarna. ) Hon tyckte att jag skulle boka ny tid hos läkare eftersom jag fått kraftig hosta också.

Så igår var jag och Christopher på vc och träffade världens sämsta läkare. Vad jag än sa viftade hon bort det med att jag var grac´vid och kände efter för mycket. Men jag har ju feber? Nä det hade jag inte, för man kan inte ha så låg normaltemp (strax över 36, nåt som jag vet att många har!). Både jag och C försökte säga att det har jag faktiskt, Näej. Tanten ville inte lyssna alls och att jag hade ont i magen var helt normalt, det töjer ju sig och dina bukmuskler blir trötta när man hostar. Sen ville hon ha det till att jag var hysterisk och orolig över graviditeten eftersom vi har väntat och kämpat så länge. Jag berättade om mitt kraftiga illamående och att jag blir svullen och öm i magen, men hon ville inte höra på. När jag berättade att jag i lördags när vi var på ica började gråta för att jag inte viste hur jag skulle kunna klara av att arbeta med det förlamande illamåendet och magsmärtan jag har haft sa hon bara ”typisk gravid kvinna”. Hon lysnade överhuvudtaget inte på vad vi sa, till slut fick jag ett hysterisskt anfall och började storgråta och sa ”det spelar ju ingen roll vad jag säger för du viftar ändå bara bort det”, fast det var nog inte mycket som hördes för jag skrek i fallcett. Jag har aldrig kännt mig så obetydlig och bortviftad, nervärderad och överkörd i hela mitt liv. Det var verkligen fruktansvärt. Vi fick dock ett sjukintyg, där det typ står att jag sviktar i humöret och behöver en samtalskontakt. Och att jag har virusiellbronkit o mår illa. Jag ska bannemig aldrig mer går till denna hemska människa.

När vi var klara hos henne gick vi runt huset och inom mvc eftersom ”doktorn” hade föreslagit att vi skulle ta kontakt med henne för att få en samtalskontakt. Eftersom jag var i upplösningstillstånd (ja, amn reagerar väl kraftigare när man är gravid, men ändå..) stog vi ute i luften och andades lite först. Sen gick vi in o satte oss i väntrummet för att se om vi kunde få nån tid hos vår bm. Hon kom ganska snabbt ut och frågade hur det var, inte så bra sa jag. Nä, du ser febrig ut svarar hon (tack!). Sen börjar tårarna rinna igen och jag berättar vad som hänt. Hon blir också väldigt upprörd och sa att hon förstår att man känner sig kränkt, att hon inte alls tror att jag behöver en samtalskontakt (men att jag naturligtvis gärna får om jag vill) och att hon ska prata med läkaren för det är inte ok. Så det var ju väldigt skönt. Vi fick också en tid på mvc på måndag för att se om vi kan lysna lite på bebisens hjärta. hi hi hi. Pyret!

Jag har kännt mig febrig dom senaste dagarna, men eftersom våran termometer inte fungerat (visade 34,2 riktigt så kall är inte ens jag) så har jag inte vetat. Hittade dock en annan termometer igår och kollade. Jodå lite förhöjd morgon temp. Eftersom BM hade sagt att feber inte är bra för bebben tog jag (den första sedan Pyret kom in) en Panodil. Vid lunch hade dock tempen ändå stigit så Christopher ringde MVC för att kolla läget. Bm tyckte att vi skulle komma in och ta ett kisspov eftersom jag dessutom har rätt ont i min mage. Hon undrade om jag hade ont ”längst fram på magen”… Öh? Jag vet inte ens vad jag ska svara på det, var sitter det liksom? Vi var ialla fall på MVC på kvällen och visst var det en urinvägsinfektion, så nu äter jag penicillin morgon middag kväll.  Och för hoppningsvis ska allt bli bra nu.

Vi gick in i vecka 10 igår. 25% av graviditeten är avklarad, känns ju helt sjukt. Tänk att vi är så här långt. Lilla lilla efterlängtade Pyret, hoppas du trivs inne hos mamma. Magen skiftar i storlek men den har absolut börjat växa nu, även om morgonen har jag nu en liten bump längst ner, och på kvällen ser jag höggravid ut:-) Nä kanske inte riktigt, men  jag har en väldigt tendens att svullna upp. Men vad gör väl det?

I går var vi på ultraljud på RMC. Allt såg bara bra ut, Pyrets hjärta pickade på och bebisen har hunnit bli 15,7 mm. Jag är så himla glad! Det var helt underbart att få se Pyret! Att få bekräftat att där ligger h*n och myser inne i mig. Häftigaste känslan.

I övrigt mår jag katastrofalt. Orkar ingenting mer än att jobba. När jag kommit hem däckar jag i soffan eller sängen och sen mår jag så dåligt att jag akut måste få nåt i mig. Har också blivit lite nick pickig med vad jag vill stoppa i mig. Det finns mycket som inte är gott längre…

Och hemmet ser ut som en katastrof, det ligger saker överallt och odiskade plåtar sen innan påsk. Jag orkar inte, jag klarar inte…. Ska bli skönt när illamåendet avtar sen. Å andra sidan är det ju skönt att veta att det fungerar, att Pyret gör sig hemma stadd och växer och trivs. Allt är värt det! Jag har börjat kräkas nu, men att spy gravid är en helt annan sak än att spy med magsjuka. Känns liksom bättre och går över fortare.

Idag är det lång dag på jobbet. Vi ska ha möte i kväll som inte börjaar förrens kl sju, så jag lär ju inte vara hemma innan nio. Förstår inte hur detta ska gå.