Månadsarkiv: januari 2013

Add Comment Register

Nya tankar

I bebisdebatten här hemma är det tvärta svängar som gäller.  Nu har karln börjat prata om att det är dags att börja försöka när p-pillerlådan är tom,  vilket är om ungefär sju månader… Wow,  vilken känsla. Det är nästan så att man kan börja längta lite utan att längtan blir för sto

Hans uttalande kom rätt tajmat måste jag säga för det börjar bli lite babyboom omkring mig och min sida av vänner och släkt nu. Kusiner, gamla barndomskompisar och syskon till nära vänner. Ja,  man börjar ju längta. Ser det i mammas ögon också,  hon vill bli mormor!

Imorgon ska vi ta en dagstripp för att hälsa på Vs gud- och brorsbarn. Blir mysigt.  Han är aldrig så snygg som när han har tjejerna i famnen eller när han leker med dem.

I

Att bli med bebislängtan

Jag skrev i mitt första inlägg att det är min karls förtjänst att jag blivit bebissugen och tänktte nu förklara hur det gick till.

Det första ska nämnas att min karl har en stor familj. Många syskon som har fått barn i tidig ålder och därigenom många syskonbarn. För lite drygt två år sedan fick han äran att bli gudfar åt sin brors barn och han är en fantastisk farbror och gudfar. Vi har umgåtts mycket med den familjen under åren. Barnkär ser man att han är direkt.Och med barnkära mig som flickvän har hans familj frågat oss när det är dags för barn sedan vi varit ihop i ett år, det vill säga i två och ett halvt år nu. Vilket jag tar som en komplimang. Tillbaka till storyn. Man skulle kunna tro det men det var inte gudfarsrollen som fick honom att bestämma sig utan det kom senare.

I november förra året blev två av Vs bästa kompisar föräldrar och en dag kort därefter när jag hämtade honom efter jobbet såg han mig i ögonen och sa att det var något vi behövde prata om. Att skaffa barn. Mitt hjärta hoppade över några slag och det sög där och då till i magen på mig. Från och med den dagen har jag tänkt på att skaffa barn, och inte då bara drömma. Det kändes som att hans seriösa framförande av barn var ett steg längre än så.

Men så kom väl verkligheten ikapp karln tror jag. För när jag började längta och drömma var han inte riktigt med på noterna. Först handlade det om jobb, för när han droppade bomben hade han inget heltidsjobb, men det har han nu. Så nu handlar det om något annat. Vi behöver ha en större lägenhet. Jag vet att han längtar och drömmer för sig själv, men att prata bebisnamn och inredning till barnrummet som jag kan drömma om är han inte med på. Jag förstår honom på ett sätt, han vill inte drömma för mycket förrän vi kan göra dem till verklighet. Han fungerar så. Men ibland gör det mig lite ledsen, speceillt eftersom jag längtar så mycket som jag gör. Tur att man kan läsa bloggar och drömma sig bort lite.

Det faktum att V är väldigt insatt i och aktiv i lägenhetssökande betyder för mig att han gör sitt allra yttersta för att få vår dröm att kunna bli sann. Och det gör mig varm i hjärtat. Han kommer att bli världens underbaraste pappa. En trygg och lugn pappa som kommer att nfå bebisar att somna i famnen bara genom att lyfta upp dem i sin trygga famn.

Så, som sagt. Det är Vs fel att jag vill ha barn. Han väckte min biologiska klocka. Älskade älskade karl.

It was only a dream

Inatt hade jag en fantastisk dröm. Jag hade en liten bula på magen och jag och V skulle på vårt första ultraljud. När jag vaknade på morgonen for händerna genast ner till magen, men icke. Lika platt som vanligt. Jag brukar inte komma ihåg mina drömmar men denna släpper inte.Fin dröm! Men samtidigt konstig. Undrar om det kommer kännas som i drömmen när det väl blir dags…

Jag har för övrigt nu bara en vecka kvar tills jag börjar jobba. Känns härligt och roligt. Äntligen få komma ut i arbetslivet igen efter 3,5 års pluggande. Studietiden kommer jag att sakna, det är jag helt säker på. Pluggdagar hemma då man själv kan bestämma sig för att ta sovmorgon till nio för att istället plugga på kvällen. Det kommer inte hända nu när jag börjar jobba. Likaså all stimulans och att varje dag innebar möten fulla av gemensamt kunskapande… Det är klart att jag kommer att lära mig saker under arbetsdagarna också, men inte på samma sätt. Jag är nog trots allt en pluggmänniska även om jag efter två år på universitetet tyckte att det räckte gott och väl. Mest av allt kommer jag sakna de människorna jag fick nöjet att umgås med om dagarna. Trots att vi läst många olika kurser och för varje kurs hamnat i nya klasser är vi ändå några som lyckats hålla ihop. Det har varit guld värt och dem kommer jag att sakna massor!

De lediga daharna hemma har mest involverat slappande, sovande och stökande hemma. Soffanär min bästa vän. tänker att det är lika bra att passa på när man kan. Nästa möjlighet att vara ledig på vardagar kommer ju först till sommarsemestern…

Livet framöver

I fredags blev examensarbetet klart och därmed även lärarexamen. Känns fantastiskt bra.  Ett steg närmare ett riktigt vuxenliv.  Karln skrev på anställningsavtal för heltidsjobb precis efter nyår också så snart drar vårt liv igång.  Att slippa snåla,  kunna gå ut och äta ibland… ja,  det ska bli fint!

en introduktion

Jag är den där tjejen som alltid har lett stort och vinkat till barn när de försökt flörta i affärer, på tåg, på bussar.
Tjejen som alltid innerst inne har vetat att hon kommer arbeta med barn som lärare, även om jag kämpade emot tankarna några år när andra tyckte att jag kunde åstadkomma så mycket mer. 
Jag är den tjejen som alla kompisarna tror kommer att bli med barn först i gänget… och den tjejen som alltid har vetat att den dagen jag blir mamma kommer bli den största dagen i mitt liv.

Ett tag hade jag problem med att alla ansåg att det var jag som minsann skulle bli mamma tidigt, för det betydde för mig att de inte tänkte att jag hade andra ambitioner i livet. Att jag bara skulle bli med barn med första bästa kille för att få barn. Att bilda familj och få barn betyder så mycket mer än så för mig, det är nog därför jag tog illa upp.

Som 15 åring trodde jag att 20 var en lagom ålder för att bli mamma i. Inte för tidigt, och heller inte för sent. När jag väl blev 20 tänkte jag att det inte var det. Då tänkte jag att 30 var en mer rimlig ålder. Det trots ett fyraårigt förhållande med barndomskärleken och att jag jobbade och tjänade pengar.
Nu, lite mer än fyra år senare tänker jag annorlunda. Bebislängtan har fötts. Jag är redo för att bilda familj och bli mamma.

Och då försöker jag förstå och förklara varför för mig själv, hur kommer det sig att det sker nu, att längtan har fötts nu vid 24 och inte 30 som jag trodde för fyra år sedan (egentligen för två, och ett år sedan också)? Jag tror att det har med att de flesta kriterier jag har för att barn ska vara en möjlighet är avbockade att göra. Och att människor i min närhet börjat få små underbart söta bebisar. För mig handlar det om att bilda en familj först och främst och om att skapa en trygg grund innan barn ens kommer på tapeten. Hitta mannen, hitta jobbet, ha en stabil ekonomi, ha en bra bostad… Många byggstenar!

Mannen hittade jag hur som helst för 3,5 år sedan. I en biljardhall av alla ställen. Vi blev vänner till en början och vänskapen utvecklades sedan från min sida till kärlek, han var kär redan från början (vilken dragningskraft man har^^). Ett år efter att vi hade träffats flyttade vi ihop. I juni tog han examen och nu i januari fick han heltidsjobb. Han är trygg och stabil och sugen på barn. Det är nog egentligen mest hans fel att min längtan har fötts, men det är en helt annan historia.
Jag själv är snart färdigutbildad lärare och börjar jobba 1 februari på en förskola med världens underbaraste barn och fina kollegor. Vi kommer alltså att båda ha fasta inkomster.

Så då kan man fråga sig: vi vill båda två, vi har fast inkomst, så what’s the hold up? Jo, dels lägenhet. Vi bor i en fin tvåa i ett barnvänligt område, men jag vill inte ha någon tvåa och starta familj i. Jag vill ha ordnat det från början med eget rum åt barnet. Så ny lägenhet behövs! Hur det ska gå till är en svårare nöt att knäcka. Inga hyresrätter så långt ögat når och efter att båda studerat de senaste åren och pengar inte har kunnat sparas i någon större utsträckning är köpa inget att tänka på eftersom vi skulle behöva ca 250000 i kontantinsats.

Sedan har vi det här med SGI som tanterna har varit på mig om redan sedan jag började jobba inom barnomsorgen som 19åring; man måste jobba ett helt år innan man kan få ut full mammapeng. Och det vill jag ju såklart också…

Så, där har ni mig. Som i en rävsax. Med drömmar samtidigt som jag har krav. Jag tänker om och om igen att jag kanske borde tänja på kraven lite, men på ett sätt vill jag inte det. Jag vet att det går bra ändå. Att pengar och bostad inte är det som är det viktiga! Det finns så otroligt många bevis på det runt omkring mig. Underbara små familjer som inte blev familjer utefter ”mina” krav. Det handlar bara om mig själv. Mina grundtankar, värderingar. Och min sambos också såklart. Hade han inte varit som jag med samma krav kanske han hade kunnat övertala mig…

I februari nästa år har jag jobbat ett år och får ansöka om lärarlegitimation… då har jag en hemlig önskan om att vara gravid. Egentligen redan till jul. Men det hänger egentligen mest på lägenhet…

Vilket snurrigt första inlägg. Hur som, om det är någon som sitter i samma sits diskuterar jag gärna! Och om någon har synpunkter eller kommentarer om annat såklart. Denna blogg kommer helt enkelt handla om vägen fram tills det är dags för barn skulle man kunna säga. Längtan, drömmar, planering. Och min vardag.

 

Hej världen!

Välkommen till Min bebis bloggportal. Det här är ditt första inlägg. Redigera eller ta bort det och skriv ett nytt. Börja blogga! Vill du ha hjälp med något i din nya blogg är du välkommen att maila till [email protected] så hjälper vi dig!
Du hittar även vanliga frågor här: http://minbebis.com/blogg/support/

Headerhjälp?

För hjälp med header och bloggdesign kan du kontakta min bebis så kan du få hjälp i mån av tid: