Något jag tycker är roligt, och alltid har tyckt varit roligt är namn. På högstadiet var det bästa jag och min kompis visste att sitta med Stora namnboken och fundera över fina namn. De flesta som fanns på min lista då har ändrats tills nu kan jag säga, men några favoriter hänger kvar. Drt svåra med att jobba med barn är att man får associationer till de flesta namn och att man därför väljer bort, för det finns ju till exempel redan en ”Alfred” i mina tankar.

Härom natten drömde jag att jag var gravid, igen! Återkommande. Men denna gången blev det förlossning och vi fick träffa vår lille pojke (återigen drömmer jag om pojkar). När jag försiktigt drar upp att vi kanske borde ge honom ett namn, för att nyfiket höra vad V har för idé säger han kort och koncist: ”Han ska heta Markus, jag har redan skrivit på och skickat in papprena” varpå jag blir jättearg och frustrerad. Det är inte alls en liten Markus som ligger i sängen bredvid.

Berättade om drömmen för V direkt morgonen efter, först skakade han på huvudet och sa att det här med bebisar har stigit mig åt huvudet och att han börjar bli lite orolig för mig (med glimten i ögat), och sedan lägger han till att Markus inte är ett namn att fundera på när det väl är dags. Haha, oj vad konstigt jag drömmer men så kan det gå.

Markus är alltså inte ett namn på min lista, eller Vs. V vill inte prata om namn och dylikt än, tycker att det är för långt bort och det får jag ju respektera. Men något jag vet är att det när det väl är dags så kommer vi ha väldiga diskussioner. Jag tycker om mjuka namn som Vilgot, Algot och Caspian medan V tycker att en kille måste ha ett ”starkt” namn med lite pondus för hur ska det låta när ”Caspian är 18 och ska på arbetsintervju, det skulle ju låta som att det är en bebis som ska in.” Men det resonemanget köper inte jag, så att som sagt kommer vi att diskutera en hel del tror jag.

Nu har det blivit lite vardag i mitt liv. Jag börjar komma in i rutinerna med jobbet vilket är skönt. Men jag ska säga er att det är stor skillnad på att plugga på heltid och jobba på heltid. Längtar tillbaka till universitetet ibland! Studentlivet har sina tjusningar! Men det har ju arbetslivet också såklart.

Mars månad, den kom fort. I januari sa jag att detta skulle bli månaden då jag skulle skriva och sätta upp byteslappar angående lägenhet runt omkring här i området. Och nu är månaden här. Vi rustar minsann för framtiden! Jag blir lite trött på mig själv samtidigt, att jag måste ha allt ordnat för att följa mitt hjärta. Men å andra sidan vet jag att det har fungerat bra för mig i livet tidigare så varför inte köra på. Om vi börjar försöka få litet i höst/vinter, beroende på när kroppen kommer igång efter 9 års ”p-piller knaprande, så räknar jag med att det minst tar ett halvår innan det blir något (om det ens blir det) och sedan tar det ju 10 månader innan knodd tittar ut också. Så man kan säga att vi har tiden på vår sida.

Jag berättade om våra planer för min bästa vän, min person N, i förra veckan. V och jag har sagt att vi ska hålla det för oss själva tills vi blir gravida för att slippa känna pressen och alla nyfikna frågor i början. Men en person fick jag lov att berätta det för, för jag sa att jag skulle spricka annars. Det här är ju stort. Så jag berättade på våra planer för min bästa vän, min person N, förra veckan.Hon är inte alls på samma ställe som jag i livet utan mitt i karriären och undrade lite fint varför det var så bråttom med barn. Jag förklarade lite fint att min största dröm är att bli mamma och skaffa famlij. Det är min framtid, inte karriären, Och dessutom känns det dags att börja försöka för jag är lite smått orolig för det här med att kunna bli gravid. Min mamma hade svårt och fick många missfall innan jag blev till och det är något som går i arv har jag läst. Så därför räknar jag med att det kan ta några år att bli gravid, sedan vara gravid… Säg att vi får barn två år efter att vi börjar försöka… Då är jag 27. Sedan vill jag gärna ha fler barn, i alla fall två, och jag vill att det ska gå några år mellan så säg att man då kan börja försöka igen när barnet är två år… då är jag helt plötsligt 29, och så tar det sig inte på ett par år… Ja, ni förstår resonemanget kanske?! Hur som helst blev våra planer så mycket mer verkliga nu när någon utomstående vet. När självaste gudmor vet, och det känns underbart bra!

En fråga utåt: Någon som har erfarenheter av hur lång tid det tagit för kroppen att komma igång efter p-piller? När började ni försöka och när blev ni gravida?

Att arbeta med underbara små trollungar hjälper knappast mot bebissuget i mig. Drömde härom natten att jag var gravid och födde en liten pojk. Pojkar är jaha för övrigt helt säker på att jag kommer att få (om jag nu kan bli gravid,  vilket är en viktig detalj som jag förstår inte är att ta förgivet). Det var lite roligt att det första gången jag verkligen drömmer om V och mina barn just var en pojk.

Det är många nya tankar om barn och livet med barn som dyker upp när man börjar närma sig steget i livet då det är dags att börja försöka.  En stor sådan är just om man kan bli gravid,  det vet man ju faktiskt inte. Min mamma fick två missfall innan jag kom till.  Men så tänker jag samtidigt att det är dumt att oroa mig i onödan. Så till hösten får vi se!