Något jag tycker är roligt, och alltid har tyckt varit roligt är namn. På högstadiet var det bästa jag och min kompis visste att sitta med Stora namnboken och fundera över fina namn. De flesta som fanns på min lista då har ändrats tills nu kan jag säga, men några favoriter hänger kvar. Drt svåra med att jobba med barn är att man får associationer till de flesta namn och att man därför väljer bort, för det finns ju till exempel redan en ”Alfred” i mina tankar.
Härom natten drömde jag att jag var gravid, igen! Återkommande. Men denna gången blev det förlossning och vi fick träffa vår lille pojke (återigen drömmer jag om pojkar). När jag försiktigt drar upp att vi kanske borde ge honom ett namn, för att nyfiket höra vad V har för idé säger han kort och koncist: ”Han ska heta Markus, jag har redan skrivit på och skickat in papprena” varpå jag blir jättearg och frustrerad. Det är inte alls en liten Markus som ligger i sängen bredvid.
Berättade om drömmen för V direkt morgonen efter, först skakade han på huvudet och sa att det här med bebisar har stigit mig åt huvudet och att han börjar bli lite orolig för mig (med glimten i ögat), och sedan lägger han till att Markus inte är ett namn att fundera på när det väl är dags. Haha, oj vad konstigt jag drömmer men så kan det gå.
Markus är alltså inte ett namn på min lista, eller Vs. V vill inte prata om namn och dylikt än, tycker att det är för långt bort och det får jag ju respektera. Men något jag vet är att det när det väl är dags så kommer vi ha väldiga diskussioner. Jag tycker om mjuka namn som Vilgot, Algot och Caspian medan V tycker att en kille måste ha ett ”starkt” namn med lite pondus för hur ska det låta när ”Caspian är 18 och ska på arbetsintervju, det skulle ju låta som att det är en bebis som ska in.” Men det resonemanget köper inte jag, så att som sagt kommer vi att diskutera en hel del tror jag.