Månadsarkiv: september 2013

Add Comment Register

Livsomvälvande val

En nackdel med att ha en brandman till sambo är jobbtiderna, varannan helg jobbas det. Vissa dagar är jobbigare än andra. Denna dagen har jag många tankar och känslor som flyger runt i kroppen och det hade varit underbart att honom och hans varma famn att krypa in i.

Kroppen är nu i fas, det verkar så och därför hoppas jag att det inte bara är tillfälligt. Så nu startar det på allvar. Och som jag  tänker just nu… Är vi redo? Är jag redo? Men så minns jag samtalen jag haft med många fantastiska mammor och hör orden återkomma ”tänker man för mycket blir man nog aldrig redo”. Och det är nog så. För fram tills nu när det blivit verkligt har jag känt mig helt och hållet redo. Men nu… Jag oroar mig. Borde vi inte… skaffa större lägenhet, spara till hus, resa jorden runt? Och mitt i allt kommer jag på mig själv : är dessa ”borden” något som jag tycker är viktiga eller som andra tycker? Är det viktigt för mig att ha hus? Resa jorden runt? Och svaret är nej, nej och åter nej.

Det viktiga för mig är en trygg grund i form av kärlek och ekonomi. Det har vi. Det är det viktiga. Barn är nästa steg för oss och vår familj. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte är skrämmande och känns livsomvälvande. Fast det är ju också alldeles, alldeles underbart!

Kroppen är ur fas

Om kroppen skulle vara i fas hade jag fått min mens senast idag, men icke. Men det är väl bara att vänta och se när det kommer igång. Dock har vi startat bebisverkstaden ändå, för jag läste att man inte behövde vänta. Fast jag vet ju o andra sidan inte om kroppen är igång som den ska och om det är någon egentlig idé…. Någon som vet hur man kan få igång ägglossningen?

Skönt med fredag i alla fall. Har varit på afterwork och agerat smakråd gällande bröllopsklänning. Nu ligger jag i soffan oh mumsar på djungelvrål och chips. Mums!

Trevlig helg!

Det mest fasansfulla

Jag höll på att börja gråta på bussen imorse när jag var på väg till jobbet. Läste bland det mest fasansfulla i Metro: en åttaårig flicka i Jemen densam skadorna från sin bröllopsnatt. Mannen var sex gånger äldre. Nu börjar ögonen tåras igen. Det finns saker i världen som är så fel, utrotning av tigrar, skövling av regnskogen, könsstympning, barnsoldater…Och ibland blir allt bara för mycket, för jobbigt. Speciellt för mig när det handlar om barn som far illa.

Hur ska man kunna hjälpa? Vad kan man egentligen påverka? En åttaårig flicka tvingas genomföra ett äktenskap och allt därtill. Det är det värsta. Hon blev berövad sin barndom och sitt liv. När jag var åtta lekte jag hela dagarna, blev omstoppad i sängen av mamma och pappa och jag fick höra att jag var älskad. När mina barn blir åtta år vill jag att de ska uppleva samma sak. Gränslös kärlek och en lång barndom.

Världen är en förfärlig plats att leva i, samtidigt som den också är fantastisk. För här sitter jag men en undran om något växer i min mage i detta nu… Med en känsla av lycka för den underbara familj jag har och med ett varmt hjärta, fyllt av minnen och glädje. Om jag kunde skulle jag ge allt för att alla skulle få uppleva detta. Om jag skulle kunna skulle jag vilja ta hand om alla världens barn som far illa. Om jag kunde…

Enorm lättnad

Jag har tidigare skrivit om att min mamma fick många missfall i processen att få barn. Rädslan för att detta ska vara ärfligt har levt i mig ända sedan dess. I förrgår tog jag äntligen modet till mig för att undersöka saken vidare. Har länge sagt att jag inte vill veta något utan att vi ovetande ska slåss mot oddsen om de vill vara mot oss för att inte stressa upp oss. Men som sagt, jag fick en uppenbarelse om att det här med att gå runt och undra och oroa sig i onödan var en dålig idé så jag googlade, och läste… och läste mer. På alla olika sidor jag hittade. Och vad kom jag fram till? Jo: det är inte alls ärftligt, dock kan det vara det om det finns någon speciell medicins orsak till att modern fått missfall. Men det gör det inte hos min mamma. Vilken lättnadskänsla som finns i kroppen nu. Den går inte att beskriva. Några färre odds att fightas mot!

För övrigt väntar jag fortfarande på att kroppen ska komma igång… om det kommer när det ska är det runt nästa helg. Vilket dåligt tålamod jag har!

På jobbet: ”Fröken… tycker inte du om barn?”

Det här med att arbeta med barn, fast inte ha barn är ett stort ämne för barnen på förskolan. Jag har under mina år inom barnomsorgen diskuterat detta flitigt. Härom veckan frågade E, fem år, mig varför jag inte har några barn. Diskussionen såg ut ungefär såhär:

E: Fröken, varför har inte du några barn? Tycker inte du om barn?

M: Jo, det är klart att jag tycker om barn. Jag jobbar ju här med er! Jag älskar barn.

E: Men, är du inte vuxen då?

M: Jo, jag är vuxen. Men du vet ju att jag har gått i skolan och pluggat för att kunna bli fröken och komma och jobba här hos er. Förut kom jag ju bara hit ibland och gjorde lite roliga saker med er och gick igen, men nu är jag ju alltid här. Kommer du ihåg det?

E: Ja…

M: Vad bra, och jag gick ju länge på den där skolan så nu när jag äntligen får vara här och jobba hos er vill jag göra det ett tag. För om man får en bebis så måste man ju vara hemma och ta hand om den, och då kan jag ju inte vara här hos er.

E: Jaha, så du ska jobba klart först och sen kan du få barn!

M: Nja, inte jobba klart helt och hållet… men i något år i alla fall… Men jo, så kan man ju säga. Jag vill jobba lite nu. Sen vill jag ha bebisar.

Ja, ni förstår ju. Det här med tid är ju svårt att förklara för barn och likaså det här med att jobba klart. Men det var en fin diskussion.
Några dagar senare var det ett annat barn som frågade om jag inte skulle ha några barn snart. E utbrister då: ”Hon ska bara jobba klart först!”. Åh, ljuva små liv. Det är spännande att se vad de tar till sig utav det man pratar om om dagarna men detta var tydligen något intressant.

Hur vill jag vara som mamma?

Att vara förälder är något jag knappt vet något om, alltså hur det verkligen är att bli och vara mamma/pappa.  Jag funderar på hur jag kommer att vara som mamma. Hur jag vill vara… rättvis, öm, kärleksfull, respektfull, bestämd, snäll och rolig. Jag funderar på vad jag vill att mina barn ska få med sig från sin barndom… glädje, lycka, självförtroende, respekt, kunskap…
Hur åstadkommer jag detta? Det är en viktig fråga för mig. Jag tror att tid tillsammans med barnen är en nyckel och i och med det tänker jag även att pengar är något vi kommer att ha mindre av under barnens uppväxt. Vi båda är överrens om att vi ska försöka vara hemma så mycket som möjligt, och att det då kommer att innebära att vi båda inte kommer att kunna jobba 100 %. Dock har vi en fördel i allt detta planerande och pusslande som jag redan börjat med. Vem tänker på föräldraledighet innan man ens är gravid? I do! I alla fall, så har vi turen att V arbetar långa dagar både på dagtid, natt och helg. Det innebär att han har många lediga vardagar i sitt schema vilket passar bra ihop med mitt schema som bara innebär dagtid. I princip skulle jag kunna täcka upp de dagar han arbetar dag genom att vara ledig 1 dag i veckan och 2 dagar varannan vecka. Alltså skulle han kunna arbeta 100% och jag 70 % och barnet skulle aldrig behöva barnomsorg. Det känns bra för mig. Varför är det bra då kan man ju då fråga sig, och mina åsikter kring det kommer jag att återkomma till i ett annat inlägg.

En annan nyckel tror jag är att barnen får en nära relation med sin släkt. Och som tur är har vi både far- och morföräldrar i närheten. Och mostrar, fastrar, farbröder och kusiner såklart. Förutom det finns även en stor utökad familj i form av vänner. Många varma famnar att krypa upp i när det stormar. Många kloka människor att få råd och stöd från. Mycket kärlek att få uppleva.

Ett barn… det största i livet. Åh, vad jag längtar.