På söndag ska jag köra V till Landvetter. Han ska till Aten på språkkurs. Hans pappa är från Grekland och V vill därför kunna grekiska. Han är lite bitter över att pappan inte lärt honom det under åren men det är lätt att vara efterklok.

Detta känns ju såklart tungt för mig. Ensam hemma i tre veckor… Jag ser inte fram emot det, men vad ska man göra. Jag tänker att det borde vara värre för honom. Han ska ju ändå iväg ensam, till en helt främmande stad. Åh, vad han är modig. Och oj vilket äventyr!

vi har redan testat Skype, flera gånger. Och det kommer att bli bra.

En fördel: jag kommer att kunna laga en långpanna med lasagne som kommer att räcka i två veckor.

det lär bli en hel del blogginlägg också, för jag kommer att ha tid över.

Imorgon slutarn jag 13 och karln går av 07:00 så det är en perfekt shoppingdag. Gekås here we come! Har skrivit en liten lista, men det mesta är för skojs skull. Och julklappar till de sju barnen på karlns sida såklart….det är så galet många barn alltså. Och då har varken han eller lillasyster några barn än. Ujujuj, vilka familjemiddagar det kommer att bli när alla har barn sen.

Hur som helst, jag älskar att smyga runt på baby- och barnavdelningen! V tycker att det är jobbigt att jag drömmer och tycker att det är för tidigt. Men det bryr jag mig inte om. Mysigt! Och så kommer det att finnas julsaker, och det är ju sååååå mysigt. Jag älskar julen!

Enligt mina beräkningar, på en oberäknelig cykel, så hade jag BIM i lördags. Tänkte att det skulle bli testdagen om det inte kommit något eftersom mannen skulle jobba söndag. Men i onsdags sket sig planerna och mensen kom. Min beräknade cykel stämde alltså inte. Men vad kan man räkna med när man ätit p-piller i nästan 10 år, egentligen ingenting.

Känns skönt att kroppen är igång på något sätt i alla fall. Försöker räkna på ägglossning och liknande men det är svårt. Börjar att testa idag, men negativt svar. Får se hur det ser ut de närmsta dagarna. Trodde att jag skulle bli mer besviken än vad jag blev när det inte lyckades på första försöket. Men det är som mina kära vän sa, vi har ju inte bråttom, och själva skapandet är ju en rolig del i processen med. Jag önskar bara att man säkert hade kunnat beta att det kommer att bli någha. Då hade jag kunnat känna mig mindre stressad. Men men, det händer när det händer… Undertiden njuter vi av att bara vara vi. För det är ju alldeles speciellt och underbart det också. Jag är så lycklig att jag har hittat mannen i mitt liv. Han som gör mig till en bättre människa och som ger mig trygghet och kärlek. Vår familj har många äventyr framför sig, och det är en svindlande tanke.

Jag tror att jag hade kunnat starta en blogg som endast hade kunnat handla om barn i förskolan. Ska de gå? Varför/varför inte? Vad lär sig barn? Måste de gå i förskolan? Gynnas deras utveckling? Hur mår de? Hur påverkas barn av de förhållanden som råder på förskolor idag?

Detta är bara några frågor som rullar runt i huvudet. Och som förskollärare undrar jag mycket kring det tydliga kravet på lärande som finns i förskolan idag. Jag ställer mig frågande till om detta är det bästa för barnen, eller om det är det bästa för regeringen…

jag vill därför ställa frågan till de som bäst vet vad barnen behöver, nämligen er föräldrar: vad är det viktigaste för er när det gäller förskolan? Hur ska en bra fröken vara? Vad är viktigt för att du ska känna dig trygg med att lämna ifrån dig det käraste du har?Oj, nu blev det många frågor…

hoppas ni tar er tid att svara.

Och förresten, ja, jag använder begreppet dagisfröken. Jag tycker inte att det är något fel i det. Sålänge samhället har koll på vad förskolan idag innebär och att mitt uppdrag innebär mer än att byta blöjor så är jag okej med det. Barnen kallar mig fröken. Jag tycker att det känns mer personligt och varmt än läraren. Jag vet att jag är med och skapar vår framtid, att mitt jobb är bland de viktigaste som finns även om jag kallar mig själv det just i detta sammanhang.