Jag försöker verkligen att njuta, av det här med att vara vi två. Inga förpliktelser, god ekonomi, sovmornar, möjlig spontanitet… Allt! Och ja livet med V är underbart, vi har det fantastiskt. MEN det är något som saknas oss. Ett barn. Eller två. En riktig familj. Jag längtar såååååååååå mycket. Vägen fram tills dess känns lång och lite skrämmande, mycket skrämmande snarare. Men jag försöker att tänka positivt, så många andra lyckas ju att bli gravida så varför döma ut oss direkt när vi inte ens vet?
Jag håller tummarna och hoppas hoppas hoppas att vi är gravida om ett år. Vem vet liksom, mirakel händer. Jag har för övrigt önskat mig just ett mirakel från tomten. Och när klockan står på 22:22, och när jag ser stjärnfall, och när jag slänger pengar i önskebrunnen…