Just nu har jag en liten dipp. Det dyker upp gravidmagar på jobbet och på Facebook och här kämpar jag Med att ”bara” få ett extra streck på ägglossningstestet. Ibland känns liv helt enkelt orättvist. Idag är en sådan dag. Jag vet att det är fult att klaga, att det finns de som har det värre som antagligen blir provocerade över detta, och för det ber jag om ursäkt! Det känns bara så tungt just idag.

Efter denna omgången mens, som borde komma runt den tjugosjätte, så ska jag boka in ett möte hos en barnmorska och höra om det är något de kan göra. Det konstiga är ju bara att det första ägglossningstestet jag gjorde i september var positivt, men att det sedan dess inte har visat någonting för huvudtaget. Så jag får inte riktigt ihop det alls. Men men, nu har vi försökt i 6 månader och det har inte blivit något så det är väl dags att söka och se om det gör att få någon hjälp.

Vår dag kommer säger V, kramar om mig bakifrån, och klappar lite på min mage. Åh, vad  jag längtar, önskar och hoppas. Jag tror att årets ord kommer att vara just längtan.

Inatt drömde jag att jag fick missfall. Kan kanske vara så att det påverkar mig idag också. Mycket tankar som spökar… Och förgyller också såklart!

Jag är inte särskilt bra på det här med nyårslöften… Har nog aldrig varit. Eller jo, det där året på högstadiet när jag bestämde mig för att inte äta godis på ett helt år och fick 500 kronor av pappa. Det klarade jag. Hur har jag ingen som helst aning om, för det hade jag inte fixat idag. Måste bara tillägga att jag dock fick äta tårta och kakor på kalas, samt knäck på julen. Men annars, inget lösgodis!

Hur som helst, i år har jag inte satt upp några löften men jag har istället tänkt komma på lite utmaningar och sätta upp mål för mig själv. Målen är något att sträva mot, men inget jag kommer att kunna misslyckas med. Tycker om begreppet strävansmål som jag också använder på jobbet. I förskolan har vi ju inga mål att uppnå, utan bara att sträva mot. Det gör att man inte känner sig så misslyckad, och det gillar jag

Ett mål är att ha en stark kropp som klarar av en graviditet och som snabbt kan återhämta sig efter en förlossning. Vad måste jag då göra för att kunna uppnå det? Jo, självklart träna! Träna är alltså inget löfte men ändå något jag måste göra för att uppnå mitt mål… I mitt huvud fungerar den psykologin bättre än att jag måste träna för att jag måste träna.

Mitt andra mål är att vi ska börja äta mer vegetariskt här hemma. Mitt mål är två måltider i veckan, då inkluderar jag fisk som vegetariskt. Vi är dåliga på att äta just fisk och mat som inte innebär kött så detta blir också spännande. Ska se om jag kan få med mig karln på tåget eller om det är jag som kommer att  få stå för den matlagningen. Är ni duktiga på att laga vegetariskt? Har ni några bra recept får ni gärna dela med er.

Såhär sex dagar in i utmaningen måste jag erkänna att det har varit tufft. Det har regnat alla dagar utom en, och V har inte velat göra mig sällskap alla dagarna. Men, och detta är ett stort men, jag har än så länge klarat mig. En utav dagarna var jag till och med ute och gick i en timme i ösregn. Heja mig!

Bara 94 dagar kvar nu… Hur ska det gå?

Eftersom V redan är ute ur leken har jag det extra svårt att motivera mig själv så jag försöker hitta på en extra vara belöning till mig själv. Kanske det där nya objektivet jag börjat kika på skulle vara en bra grej att unna sig? Eller en ny fin plattång? Ja, det tåls helt klart att tänkas på. Efter dessa hundra dagarna kommer jag att ha promenerat 3000 minuter. Och gått ca 25 mil… Häftiga siffror! Får bara se till att ta mig dit också…

Jag spelade fotboll som liten. Fotbollen var mitt liv, min stora kärlek och passion. Men så hände något, efter sju år var det något som ändrades. Jag vet inte om det var allvaret, eller att stämningen i laget som ändrades när vi slogs ihop med den äldre årsgruppen men något var det. Glädjen försvann och jag bestämde mig för att sluta. Så fram till 13 års ålder hade jag tränat regelbundet. Efter det har det varit lite si och så med det där som kallas träning. Jag har haft gymkort på olika gym i olika perioder. Jag tycker om att träna pass, gärna yoga. Jag önskar att jag hade tyckt om att jogga, men det är bland det värsta som jag vet. Jag tror att det beror på att jag har dålig kondition och att jag vill vara bättre. Jag har en hemlig önskan om att jag ska tycka om det och till våren ska jag ge det ett seriöst försök. På riktigt. För jag tycker om skogen och musik, och det går väl ihop med joggning.

inför en eventuell graviditet behöver min kropp bli starkare om jag ska orka. Jag är rätt tunn och jag har inte så mycket muskler så om jag ska orka bära tyngre vikt utan att gå sönder så behöver jag muskler! Därför är det viktigt att jag börjar träna på riktigt igen… Hur vet jag inte än. Gymkort? Hemma? Jogga?

En sak vet jag i alla fall: jag har en utmaning. Och jag har utmanat min karl redan, och han har antagit utmaningen. Vi ska under de närmsta 100 dagarna promenera/springa 30 minuter om dagen utomhus i dem friska luften. 1 av 100 avklarande. Jag vet att jag kan klara det, kan du/ni?

När vi klarat det ska vi belöna oss med en natt på hotell. En underbart mjuk säng, sjuka sängkläder och fantastisk frukostbuffé. Så i april får vi en fin kväll kan man säga.

Jag kan knappt förstå hur fort tiden går. För snart ett år sedan skapade jag denna bloggen, och tänk vad som har hänt sedan dess. Min längtan att börja ta nästa steg har omvandlats till en längtan efter att få ha en bebis växande i min mage. Här kommer i alla fall en liten sammanfattning av mitt år.

Januari

Månaden inleddes med opponering och finslipande på c-uppsatsen. Efter många om och men blev den äntligen klar och vi var därmed klara med 3,5 års universitetsstudier. Jag hade nästan tre veckors semester innan jag började mitt liv som heltidsarbetande förskollärare. Vi tar den traditionella trippen till Kiel med färjan, Vi bokar en resa till Sälen och jag agerar smakråd inför fet stundande bröllopet mellan L & D som jag fått äran att vara brudtärna vid. Som ni säkert förstår kantas året därför av bröllops- och möhippeplanering.

inatt innan vi somnade frågade jag V vad det bästa med 2013 hade varit, hans topp 3. Att vi förlovade oss, att vi bestämde oss för att försöka och började att försöka bli med barn och att jag älskar honom. Åh, så fint sagt. Även om han var något trött och inte helt tänkte igenom sina svar så tar jag i alla fall de två första som seriösa. För de är med på min lista också, plus min examen.

Jag frågade också vad han önskade sig av det nya året och han svarade kärlek och att alla ska få vara lyckliga. Och jag lade till att alla får vara friska och krya. Jag hade först tänkt att han skulle önska samma som jag tänkte först, nämligen en flytt och en bebis i min mage. Men han tänkte djupare och mindre egoistiskt än så. Underbara man!

Jag ser i alla fall fram emot mycket spännande i år. Resan mot en eventuell graviditet och bebis, drömmen om en eventuell flytt, lärarlegitimation och utveckling i min yrkesroll och spännande upplevelser och resor (Rom, Sälen, fjällen med släkten, solsemester?, torpet).