Månadsarkiv: mars 2014

Add Comment Register

Ny kategori: Förskolläraren filosoferar

Min personlighet är en del av mitt jobb, och mitt jobb är en stor del av mig som person. Hängde ni med? Jag kan inte koppla från mig själv på jobbet,och heller inte koppla ifrån jobbet när jag kommer hem. Därför har jag massa tankar om förskola och föräldraskap. Det kommer att bli en ny kategori hör på bloggen helt enkelt. Och första ämnet som kommer att behandlas är Förskolans mening.

Många avdelningar och förskolor har problem med att föräldrar lämnar sina barn mer än vad de egentligen har rätt till. Vad menar jag då med detta? Jo, förskolan är till för att ta hand om barnen när du som förälder arbetar. Detta bortsett från timmar som föräldralediga/arbetslösa har rätt till och den allmänna förskolan för barn över 3 år. Alltså, bortsett från tidigare nämnda senarion, så får du endast lämna dina barn på förskolan när du jobbar! Det betyder att du inte får ta en semesterdag för att bygga den där nya trappan till huset och lämna barnen på förskolan den dagen. Har du semester är barnen hemma. Det betyder till exempel också att du inte lägger till en extra timme på tiden du ska ha barnen på förskolan för att hinna träna innan du hämtar dem. Det har du en barnvakt åt. Rätt och slätt är det så. Enligt reglerna är barnens vistelsetid den tiden du är på jobbet plus skälig restid. Vi är inte barnvakter.

Sen måste jag tillägga att vi inte är omöjliga eller mer än människor, ber man att få lämna barnen en timme tidigare för ett tandläkarbesök och vi enligt schema har personal som täcker upp så kan det hända att vi ställer upp och säger ja. Men, och detta är ett stort men, vi är inte barnvakter! Och framför allt, hur bra ni än tror att barnen har det hos oss har de oftast det ännu bättre med er. Vi är oftast två personal i barngruppen, på ca 19 barn. Det är inte många händer, armar, öron eller öron, vi räcker inte alltid riktigt till.

Hur viktig ni än hör att förskolan är, tro inte för en sekund att den är viktigare än er föräldrar. Ni är det bästa för era barn! Detta är för övrigt en tanke som förtjänar ett helt eget inlägg!

Underbara nyheter

Idag fick jag goda nyheter, eller nej, fantastiska! Pyret i Ts mage lever och frodas. Ultraljudet visade ett fint hjärta och en liten sprattlande bebis. Sådär tre centimeter stor ungefär. Lilla lilla pyret… Redan så älskad och efterlängtad.

Jag blir helt varm i kroppen av att tänka på det. Och jag längtar så tills det blir min tur. Vår tur.

Jag fick en känsla nu, det kommer att bli en liten Theodor. För oss alltså. Jodå, med brunt hår och bruna ögon, precis som sin far. Med min potatisnäsa. En liten prins. Jo, jag hoppas så. Och längtar så. Idag känner jag mig hoppfull, och samtidigt livrädd. Grusade förhoppningar är inget vidare. Men vi är på väg mot en graviditet… Hoppas jag. Önskar jag. Tills dess kommer året fyllas av längtan efter pyret. Jag ocb mamma T ska shoppa! Massor. Och prata massor. Det finns så mycket spännande att prata om!

Vem eller vad bestämmer vad som händer?

Inte bara kaos och elände, mensen kom faktiskt i torsdags. 16 dagar efter andra omgången av ägglossningssymptom, så kanske kanske var det faktiskt ägglossning då!?! Alltid något positivt.

Vädret gör det ju inte direkt svårt att vara positiv heller. Sol och värme! Låg ute och solande i shorts och linne halva lördagen. Ljuvligt!

Nästa beräknade mens kommer lagom till att vi är i Turkiet på semester i maj, rätt galet att cykeln är så lång. 48 dagar denna gången. Men i alla fall, det blir till att packa ner graviditetstest i väskan! Vilket besked det hade varit att få där… äsch, dags att sluta drömma. Det som händer händer. Inga önskningar eller drömmar gör att det händer. Det är livet som bestämmer… Eller?

Osunt beteende

Han är så bra före mig. Min motsats i vissa avseenden,  i precis de avseenden som jag behöver. Jag undrar om han inte blir orolig och stressad över att jag inte blivit gravid än. Jag börjar i förväg att planera när vi ska testa med gravtest ifall mensen inte kommit… Och han tar ner mig på jorden. I nuet är nog ett bättre ordval egentligen. Han säger att jag ska vänta och låta allt ha sig gilla gång. Det händer när det händer säger han menande.

Idag är det BIM,  mensen har inte kommit. Men nog har jag haft molande värk idag. Jag har så svårt för att bara låta det bero. Jag vill testa. Nu eller med en gång. Men jag försöker lugna mig. Tänka att det inte är något. Definitivt ingen bebis. För varför skulle det vara så. Nu tänker jag ”varför skulle vi ha sån tur?”. Hade V hört mig hade han sagt: ”Varför inte?” . Sån är han.  Ibland gör det mig irriterad,  och jag säger att jag inte förstår hur han kan vara så positiv. Jag brukar kalla mig realist,  men ibland lutar det nog åt pessimist, faktiskt. Det är inte sunt.Jag borde sluta!

 

Att lyckas vara här och nu

Vi hade en så mysig dag i söndags, min kärlek och jag. Han väckte mig med pussar i nacken när han kom från jobbet. Och fixade frukost. Sen satt vi där vid bordet,  länge. Precis som vi alltid gör. Mysmorgon. Vi löser världsproblem,  drömmer och planerar. Kvalitetstid! Sen gick jag ut i solen på en promenad. Vi tog en dusch ihop, i hans varma famn är jag trygg. Sedan en tupplur, för honom. Jag sover inte på dagen. Då somnar jag inte på natten sen. Men jag låg där i hans famn. Kände andetag mot nacken och kom på mig själv med att vara här och nu. Äntligen! För jag har så svårt att vara det. Jag tänkte att vi har det så underbart ihop, bara vi två. Och att tiden fram tills det blir barn borde spenderas med att njuta. Av oss, och allt underbart det innebär.

 

Det är ju rena grekiskan

Grekiska är ett vackert språk. När V var iväg på språkkurs fick jag ett så fint meddelande:

image

 

Jag ber honom att prata lite grekiska ibland bara för att jag tycker att det är så mysigt. Ibland tvingar jag honom att läsa sagor också. Jag förstår knappt ett ord men han lär ju sig, och jag får njuta av språket. Jag försöker faktiskt att lära mig lite. Men inte nog med att bokstäverna ser annorlunda ut, de heter helt olika och låter helt olika. Det finns måna varianter av samma bokstav, och bokstäver låter olika beroende på den ordningen de kommer i. Det kommer att ta sitt lilla tag helt enkelt. Men jag kan några ord, typ som fönster, bil, träd och bord. Sånna där högst användbara ord ni vet?!

Vägen mot en graviditet: Att tänka, önska, oroa sig och ifrågasätta sig själv

Usch vad farligt det är att drömma. Hoppet är farligt det med. Jag försöker intala mig själv att det inte är någon bebis i magen, för varför skulle vi ha sån tur?

Jag har så svårt att inte låta tankarna springa iväg. När skulle förlossningsdatumet blir? Hur ska det gå med föräldraledighetsplanering? Vad skulle jag göra med min semester. Spara eller ta ut? Tänk om det skulle bli missfall undertiden som vi är i Turkiet?

Jag är helt otrolig helt enkelt. Igår frågade jag V när han tycker att det är dags att ta ett graviditetstest. Han verkade inte alls tänka i mina banor, räkna ner tills BIM för att få veta. Så coollugn. Det kommer när det kommer säger han, ler och ger mig en puss. Jag frågar honom om han inte tänker, oroar sig? Han skakar på huvudet och bara ler. Skrattar åt att jag är så stingslig och ger mig en känsla av lugn, trygghet. Sådär som han alltid gör när jag oroar mig, min klippa. Fast jag förstår honom verkligen inte!! Hur kan han inte oroa sig? Åtta månader är ändå åtta månader… Det är ganska så lång tid. Fast kanske ändå inte? Det beror ju såklart på vem man jämför med såklart. Tid går att jämföra men aldrig känslor.Mina känslor om att det är jobbigt att vänta, att inte veta, dem kan ingen ta ifrån mig. De kan aldrig jämföras med någon annans. Varesig de väntat i 3 år och jag bara 8 månader. Det tjänar ingenting till att jämföra heller för den delen. Vi borde stötta varandra i olyckan istället för att argumentera för vem som har det värst. Ett litet sidospår, som jag nog kommer att återvända till i flera inlägg.

Kanske är det svårare för killarna att fatta, för det är ju inte de som bär barnet. Det är inte de som håller stenkoll på sin kropp och ägglossningen. Det är inte de som månad efter månad är helt symptomfria och känner efter så mycket att man ibland framkallar fejkade symptom. Jag gjorde nog det idag på väg hem från jobbet. Har jag inte lite extra värk i äggstockarna, så som T sa att det var för henne strax innan hon fick veta att hon var gravid? Jo, det har jag nog tänkte jag när jag kände efter ordentligt. Men lika fort som jag kände något, kändes det inte alls när jag kom på tankarna att jag nog visst framkallade dem själv med tankens kraft.

Kroppen är galen. Och hjärnan med! Jösses vad den kan spela en spratt.

Och de värsta av allt är när de här tankarna kommer: är vi verkligen redo för barn nu? Jag antar att de kommer till de flesta som försöker, att man får någon form av svacka. Men lika fort som tanken kommer, försvinner den igen. Oh så lämnas man med dem där känslan av otacksamhet, och rädsla för att jinxa eftersom man i ett svagt ögonblick inte var redo i tanken. För det är klart att vi är redo. Vi har tänkt och väntat så länge så om vi inte vore säkra hade det uppdagats på vägen. Vi har sagt att det inte finns någon rätt tid. Gått in med inställningen att från och med nu (när vi började) kan bebis bli till när det blir. Det passar lika bra nu som om två år…

Fast såklart vill man ju att det ska gå fort. För man vill ju ha den där skatten. En varm, mjuk liten bebis. En fin mix av honom och mig, med allt vad det innebär. Hett temperament, kontrollbehov, envishet, självständighet… empati, humor, inre lugn, intelligens… Vem vet om och hur det skulle bli… Jag hoppas bara ATT det blir. Att det någon dag blir vår tur, att bli föräldrar. Min tur att bära vårt barn. Hans tur att bära oss. Vår familjs tur att bli större…

Än finns det hopp

Inga som helst symptom men hoppet lever kvar ändå. I alla fall tills mensen kommit.BBeräknad BIM är tisdag nästa vecka. Men så oberäknelig som cykeln är känns det konstigt att beräkna egentligen. Denna månaden har jag ju i alla fall känt av något som kunde varit ägglossning,  vid två tillfällen och tre dagar mellan dem. Vid första tillfället var karln tyvärr magsjuk,  så då blev det inget mys,  men vid andra då… Ja,  hoppas kan man ju alltid. Försök nr 8 kan vara det rätta…

På tisdag kväll blir det testande… håll tummarna!

Lathet och andra undanflykter

V provocerade mig lite igår. Han kallade mig lat och sa att han trodde att jag skulle bli fet när jag blir gravid. Vilken elaking tänker ni nu,  men faktum är att han gjorde det för att jag behöver en spark i rumpan. Jag MÅSTE börja träna. Jag vet det. För att klara av mitt jobb,  för att må bra, för att må bra under en graviditet. Jag är tunn,  har inga direkta muskler eller någon kondition. Jag har dessutom IBS och mina symptom kan lindras av träning. Men jag har ingen karaktär. Och jag tycker att det är så tråkigt. Och jobbigt,  att vara otränad. Att inte orka och vara stark. Att misslyckas. Så istället för att försöka och ha möjlighet att bli bättre antar jag att jag kommer att misslyckas och låter då bli att försöka alls. Dumt?  Oja,  men ack så svårt att ta sig ur.

Men när V sa som han gjorde igår fick jag ändå ett litet uppvaknande. Det är klart attkkroppen läker bättre efter en eventuell graviditet om jag är tränad. Det är klart att det är lättare att komma tillbaka till den livsstilen om man har den innan. Så denna månaden ska jag till gymmet och skaffa mig ett månadskort! Testa i en månad. Se om det är så jobbigt som jag tror eller om det kanske kan vara lite kul… vi får se. Ett och två,  here we go!

M