Månadsarkiv: maj 2014

Add Comment Register

Saker händer av en anledning?

Ledig dag. Unnar mig att stänga av alarmet när det ringer och ögonen går i kors. Sover länge. Egentligen för länge för min smak. Vill upp och ta vara på dagen… Men somnar kroppen om behöver den få sova, så försöker jag i alla fall att tänka. Går upp strax innan tolv. Kokar kaffe, skär färska jordgubbar till yoghurten (min standardfrukost) och sätter mig i soffan med datorn. Ser de tre sista avsnitten i Once upon a time, och bara njuter. Försöker bortse från det faktum att solen skiner ute, att jag borde ta vara på det fina vädret. Det går bra och jag förlorar mig in i vuxensagans värld. Sen, ännu en kopp kaffe. Fast ute i solen. Altanen badar i sol och vinden fläktar gott.

Med Spotify i hörlurarna flyger tiden fram. Musiken framkallar känslor, minnen, nostalgi. Tänker tillbaka på min första kärlek. Hur jag Tillät mig själv att bli illa behandlad för att jag inte trodde att jag förtjänade bättre. Jag försöker förstå vart det gick snett. Varför jag hade så lite tro på mitt eget värde då. Jag har alltid varit högt älskad, av familj och vänner. Men samtidigt alltid också levt i skuggan, aldrig tagit plats. Kanske var det därför?

Jag vill passa på att förklara vad jag menar med illa behandlad. Inte på någon fysiskt eller menat psykiskt sätt. Jag tillät mig själv bli bortglömd och bortvald i många situationer under fyra års tid. Nej, det var såklart inte bara mitt fel, han gjorde valet. Men jag signalerade inte tydligt att det var fel. Att jag förtjänade mer än så. Jag vet inte hur det hade blivit om jag hade krävt mer. Antagligen hade förhållandet tagit slut mycket tidigare. Han hade insett att han inte var redo att ge mig det jag ville och jag hade insett att han var fel kille för mig. Och hade det förhållandet tagit slut tidigare vet man aldrig vem jag hade träffat därefter, och om jag någonsin skulle ha träffat V.

Det är svårt att sia om vad som hade hänt i livet om något i det förflutna hade ändrats. Det går egentligen inte. Allt blir bara spekulationer. Jag tror hur som helst att saker och ting sker av en mening. Att man träffar människor när det är meningen att man ska träffa dem.

Mitt liv är fullt av lycka

Det är så enkelt att bli negativ. Att fastna i en neråtgående spiral.

Det är så sorgligt, egentligen. För det finns ju så mycket att vara tacksam för, att glädjas över. Jag är en lycklig människa.

Efter en veckas ledighet blev barnen på jobbet stormförtjusta över att se mig igen. Jag blev överöst med kramar, pussar och kommentarer om att jag varit saknad. De ger så otroligt mycket kärlek och glädje. Och jag har kommit på att min viktigaste uppgift som pedagog är just att få dem att sakna mig, att få dem att älska mig. Min uppgift är att skapa trygghet under dagarna, att vara en vikarierade förälder. Och jag är så tacksam och lycklig över att få vara en del av deras liv.

Jag är också tacksam över den fina veckan jag och V hade tillsammans i Turkiet. Lata dagar vid poolen. Tre böcker utlästa, korsord lösta och patienser lagda. Så många kramar och pussar, så mycket god mat. Långa samtal Om allt och ingenting. Kvalitetstid.

Och så Pyret, lilla lilla vän. Väx dig stark. Vi är många som väntar och längtar. Din mamma berättade att du sparkade och viftade när de kikade på dig på ultraljudet. Snart kommer hon att få känna dig sparka. Men sparka inte för hårt… Vi måste vara rädda om din mamma. Vet du att jag kallar henne ängeln? Vi växte upp ihop. Jag önskar så att jag kan ge dig en lekkamrat. Att mitt barn och du skulle kunna få möjlighet att få bli vänner. Men mest av allt önskar jag bara att du ska få hålla dig frisk och stark. 

My person

telefondejt med  vännen som jag kallar My person (Grey’s anatomy ni vet?!).

Hon frågar hur det går med babymakeingen. Och jag får lov att vara sådär ärlig som jag bara kan vara med henne. Jag får klaga, oroa mig och tycka att livet är orättvist. Och hon är förstående samtidigt som hon peppar. Hon försöker förstå fastän hon inte alls är på samma plats i livet. Ställer massor med frågor, och hjälper till att vända och vrida på allt. Hon säger att min avundsjuka inte är ful utan bara ett bevis på att jag vet vad jag vill. Så länge jag inte beter mig illa på grund av avundsjukan är den inte ful, fortsätter hon. Och hon är så klok denna där. För visst är avundsjukan bara ett kvitto på vad jag vill ha. Jag vill också få bli mamma.

Det är underbart med människor som inte dömmer en. Som alltid står i ens ringhörn och hejar på. Jag är så lycklig att jag har henne. Och att hon är den enda som vet vår hemlighet. Hade jag inte fått bolla detta med henne hade jag nog blivit galen.

Vår vänskap fyller 13 år i år. Båda lejon, födda med åtta dagars mellanrum. Så olika, både till sätt och utseende. Men vi delar det som är viktig.

Hjärnspöken och spöksymptom

Mår lite illa, och hittar blogginlägg om pigmentfläckar där det menas att pigmentfläckar kan bero på graviditet. Hoppet växer för en sekund eller två. Mensen var inte riktigt som vanligt ändå. Och jo, kanske är brösten lite större. Och jag har ju faktiskt gått upp i vikt. Ha. Psyket alltså. Att greppa efter varje litet halmstrå. Imorgon morgon kissar jag på en sticka, ser det ensamma rosa strecket och glömmer dessa hjärnspöken.

Inatt unnar jag mig drömmar om en bebis i magen. Drömma går alltid. Och det är ju så underbart. Ända tills man vaknar.

När det ensamma strecket dyker upp imorgon går förklaringarna om illamåendet ihop med min IBS och att jag alltså måste ha ätit/druckit lite fel i helgen och att det är något jag får leva med i några dagar tills magen är i balans igen. Och pigmentfläckarna då? Dem vill vi inte veta något mer om. Jag skyller på p-piller, och vägrar inse att det kan vara någon sjukdom av något slag.

Men som sagt, nu ska jag drömma lite. Om en liten Emanuel. Med lockigt brunt hår och bruna ögon, som sin far.

Alla mammors dag

Alla mammors dag <3 Och en dag att längta efter. Jag drömmer. Tänker… Nästa år kanske det blir min tur att uppleva mors dag själv…

Det är mycket tankar och drömmar nu. Jag följer T och pyrets resa, en fantastisk sådan som skänker så mycket glädje. Ultraljudsbilder och bubblande i magen. Snart tar sparkarna fart… Glädjen över att hen växer och frodas i magen. Det är verkligen ett mirakel.

Jag funderar varför vissa har lättare än andra, och om jag egentligen får lov att klaga och säga att vi har det svårt. Att bli gravid. Ett mirakel. Egentligen är det otroligt att så många blir gravida av misstag, medan andra har svårt att bli det med mening. Någon gör allt rätt, och inget händer. Andra gör allt för att inte bli gravida och så händer det ändå. Kroppen är mystisk och det är rätt otroligt hur många olika parametrar som måste stämma för att man ska kunna bli gravid. Nu när man tänker på det menar jag. Frisk man och kvinna. Någorlunda pricka in ägglossning. Spermier som är friska och relativt nyproducerade, men inte för nyproducerade heller… kvinnokroppen i balans… En hel vetenskap. Och ett mirakel.

Jag längtar efter vårt mirakel. V säger att det kanske har med psykiskt mående att göra i vårt fall. Att jag är stressad. Och det är jag ju. Men jag blir heller inte mindre stressad över att tänka på att min stress kanske påverkar negativt! Usch.

Nästa steg mot en graviditet är i alla fall ett sommarkort på Friskis&Svettis. Billigare och så kan jag se om jag gillar Friskis som gym. Det kanske kan sänka stressnivåerna i kroppen lite. Kan man hoppas i alla fall. Vi testar och ger det ett försök. Träning är viktigt och hälsosamt, varesig man vill bli gravid eller inte. Jag måste bara sätta igång. Få en rutin på det. Skaffa kondition så att det blir lite roligt.

Resfeber och en ledsam röd överraskning

Imorgon bär det av. Äntligen. Sol, värme, bad och lyx. Bara min kärlek och jag. Väskorna är packade och resfebern ett faktum. Tror alltid att jag ska vakna magsjuk mitt i natten och lyckas skrämma upp mig själv rätt så bra. Men händer det så händer det, inget att göra åt i så fall.

Över till det ledsamma… Lagom tills idag dök mensen upp. Ingen direkt överraskning eftersom jag inte haft några graviditetssymptom alls. Men såklart lika jobbigt som vanligt, Ännu ett misslyckat försök. Jag förstår inte varför. Hur det kan vara så lätt för vissa och svårt för andra. Men jag vet, det har inte gått så många månader egentligen, och det är inte ovanligt att det tar ett år, eller längre heller. Men som sagt, det är tungt, det är ledsamt. Jag är ruskigt besviken. Jag hade en drömbild över att mensen inte skulle kommit enligt beräkning och att vi skulle göra ett test där nere. Ett positivt test. Att vi skulle få lite tid att smälta och fira nyheterna ihop. Nu blev det sorg istället. Fast V är bra på det där. Att inte förstora men ändå låta besvikelsen kännas och låta känslan få vara okej. Han håller om mig. Lugnar. Vi lägger upp en ny strategi för nästa månad. Och bearbetar vad som kommer att hända i augusti om vi inte blivit gravida innan dess. Vad kan barnlöshet bero på? Spermier? Ägglossning? Slemhinnorna i livmodern? Vi spekulerar, utan att döma varandra. Det känns så skönt. Det är så enkelt att prata. Vi kommunicerar bra. Lyssnar, känner in, försöker förstå, dömer inte.

Igår grät jag en skvätt. Både av glädje, sorg och en släng dåligt samvete över avundsjuka. Jag spenderade gårdagen med att hjälpa min vän T, pyrets mamma, med förberedelser inför hennes kalas. En nära vän till henne hade åkt upp från Blekinge för att hjälpa till. Båda gravida. Med små fina magar. Mycket prat om bebisar, graviditet och förlossningar såklart. Och så mycket glädje. Jag lämnade ett stort paket, med bebiskläder jag samlat på mig under loppisrundor. Vi log, skrattade, kramades och njöt. Men mitt i allt, avundsjukan. Och skammen. Det är så jobbigt att vara avundsjuk. Jag vill bara vara glad. Det känns så underligt att det inte alltid går. Oftast går det dock, i nio fall av tio. Så det är väl kanske inte så farligt. Hur som helst hjälper ju inte avunden. Den gör bara allt värre.

Semester med regnig prognos

Kvart i tre gick jag från jobbet idag, eller tekniskt sett igår, med vetskapen om att jag inte ska tillbaka förrän 11 dagar senare. Det var en underbar känsla. Jag ska ta det så lugnt och njuta hejdlöst av ledigheten.

Det finns dock ovädersmoln, bokstavligt talat. Vädret i Turkiet har varit under all kritik den senaste veckan och en vän som kom tillbaka i förrgår hade haft en soldag… EN?!? Usch vad deppigt.

V försöker hålla modet uppe, säga att vi hur som helst kommer iväg på en resa till ett fint hotell. Jag försöker hålla med, ta det lite lugnt… Sådär som jag bestämt mig för att jag ska göra.

Det blir till att packa massor med böcker! Och så ska V packa ner grekiskaböckerna. Vem vet, jag kanske kan flytande grekiska när jag kommer hem? En språkkurs med en sexig lärare känns ändå som en bra räddning måste jag erkänna!

Jag kom att tänka på en sak, att all oro som finns nu måste tusenfaldigas när (om!) det väl ligger ett litet liv i magen. Oro för om det ska överleva de första kritiska veckorna, oro för att barnet ska få växa och vara friskt,  oro för att barnet ska överleva resterande 28 veckor… ingenting är ju säkert när det gäller bebisar.

Jag har hört många solskenshistorier, men också en del elände. Min mamma har ju många missfall med sig i ryggsäcken. Det värsta i v18 med tvillingar. Allt hade sett så bra ut,  tills det plötsligt inte gjorde det längre. Dennan väntan ,och stundtals också tunga väntan,  kanske gör mig redo för nästa väntan. För tolv veckor går nog inte fort med oro i kroppen… heller inte de där resterande veckor tills ultraljud och den veckan då barnet är så utvecklat att det skulle överleva utanför magen.

Jagtror jag måste lära mig att ta det lite lugnt! Inte stressa upp mig i onödan liksom. Just nu når jag jämför min oro just nu med kommande orosmoln känns det så litet just nu. Att jag verkligen måste tagga ner för att det inte ska bli heltokigt. Så det är mitt nya mål. Lugna ner mig…

Hormoner i omlopp

Något händer i kroppen i alla fall. Jag som alltid haft tur med min hy har plötsligt fått finnar och plitor i hela pannan. Och så har jag mina vanliga PMS symptom. Irriterad för minsta lilla. Speciellt småljud. Som när sambon biter på sina naglar eller sörplar i sig sitt kaffe. Jag kan liksom bara inte stoppa den, irritationen alltså. Den liksom bubblar upp, fort som tusan. Jag slänger iväg en irriterad kommentar och får några tillbaka. Man kan tro att han borde ha lärt sig på fem år, med tydligen inte. Jag är såklart snabb på att be om ursäkt och det blir egentligen ingen stor grej, bara det att ett pendlande humör inte direkt är roligt att leva med. Speciellt inte när tålamodet också tryter. På jobbet går det bra, där har jag ändå en yrkesroll och en profession. Men privat, jösses. Roadrage för mig själv i bilen, ilskna tankar om det går långsamt i kön i affären… Någon som känner igen sig?

Frågan är nu då om kroppen äntligen renat sig efter nästan 10 års p-pillerknaprande, eller om det är andra hormoner på gång…

Svaret på det kommer väl om ett par veckor. Har inte haft några direkta ägglossningssymptom så gravid borde jag inte ha kunnat bli. Än så länge. Mensen borde komma om en dryg vecka. Men som nämnts så många gånger förr går ju inte de beräkningarna att lita på eftersom cykeln levt sitt eget liv de senaste nio månaderna.

Men vi fortsätter att leva på hoppet tills vi motbevisas. Eller försöker snarare inte vara varken positiva eller negativa.