Månadsarkiv: juni 2014

Add Comment Register

Vän som blev familj

Skriver ett meddelande till en vän som ska komma hem över sommaren. Föreslår att vi ska ta oss ut till klipporna och dela på en flaska bubbel någon kväll. Och tillägger att jo, jag kan fortfarande dricka vin. Och det känns både jobbigt och skönt på samma gång. Tack och lov. Jag måste bli mindre stressad över det faktum att det inte hänt något än!

N är den enda som vet om vår hemlighet, och ibland beklagar jag mig över gravidlösheten. Hon har lovat att inte fråga och stressa utan bara finnas för att lyssna. Hon vet att jag berättar om något händer. Det är ju trots allt hon som kommer att stå där på dopet med vår skatt i famnen. Hon hjälper mig med stresstankarna. Att leva i nuet och njuta. Jag är så tacksam över vår vänskap. Oändligt tacksam. Och lycklig. En vän som blev familj.

Rädslan, framtiden och nuet

Pang. Där kom den igen. Rädslan över att jag kanske aldrig får vara gravid.

Midsommar har passerat, en underbar sådan. Jag har njutit i fulla drag av familj, firande och att vara här och nu. Jag har kunnat dricka ett gott glas vin till maten, tagit en öl i bastun och ätit den där goda brieosten. Jag har huggit ved,grävt i potatislandet och orkat rusa runt med gräsklipparen. Jag har njutit av hur det är nu.

Men så längtar jag, och hoppas att nästa midsommar… Då går jag där med en knodd i famnen. Dansar och sjunger små grodorna. Njuter av att få vara mamma. Det största i livet.

Det är så tudelat. Att vara lycklig här och nu och att alltid vilja ha det så, samtidigt som jag längtar bort från så som det är nu till något helt annat. Frihet vs ansvar, för nog vet jag att livet med barn är helt annorlunda. Livet och dess fokus skiftar. För all framtid. Allvaret faller liksom över mig, och plötsligt blir jag lite rädd samtidigt. Är jag redo om jag är rädd, blir nästa tanke… Och hur vet man det egentligen?

Kroppsfixeringen som gör mig ilsken som ett bi

Det finns mycket jag blir arg över. Som händer i världen… Orättvisor, människor som far illa, folk som kör bil som idioter, osympatiska människor, ja listan kan göras lång.

De senaste dagarna har ilskan bubblat i kroppen av en annan anledning, nämligen det faktum att samhället idag har stor press och fixering vid utseende. Nu tänker jag mest kroppsligt just i detta inlägget. Jag är enligt svenska mått normallång, 1 meter och 65 centimeter, väger ca 52 kilo (51 på en bra dag tänkte jag skriva men blir med ens arg när jag kommer på mig själv med de tankarna). För varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att vara nöjd med sig själv och sin kropp? I andras ögon är jag smal, på gränsen mot för smal om jag går ner i vikt. Hur fan kan jag vara tjock allt som oftast när jag ser min egen spegelbild? Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Och vissas dagar tycker jag faktiskt att kroppen ser helt okej ut. Men med betoning på VISSA. Och det är katastrof.

Jag undrar vart denna kroppsfixering kommer ifrån? Från början? Vem bestämde att man inte ska vara nöjd om man inte är snyggt vältränad, brun och slank?

Jag vet att vi är medskapare av de ideal som finns i samhället idag. Och därför känns detta så enormt viktigt. Jag har aldrig tyckt om min kropp. Inte tyckt direkt illa om den heller, mest bara accepterat utifrån andras accepterande kommentarer. Jag tänker på hur det hade kunnat gå km någon sagt något under min uppväxt. Kallat mig tjock, eller lagt sig i lite sådär allmänt… Jag hade nog utvecklat någon form av ätstörning. Garanterat.

När ska vi sluta kommentera, bry oss om, och dissa våra egna och andras kroppar? Jag börjar bli riktigt trött på att aldrig vara nöjd. Att alltid titta i spegeln och känna att det kan bli bättre, inte att det är bra. Bara okej.

Det är klart att kroppen har förbättringspotential. Styrkemässigt. Jag önskar verkligen att jag hade räen starkare kropp, funktionsmässigt.

Jag önskar mig en stark och frisk kropp. Jag önskar mig frid. Att våra kroppar ska sluta vara allmän egendom som man får kommentera hur som helst.

Lite oroar jag mig för hur det skulle bli om jag blev gravid. Hur mycket skulle jag acceptera att kroppen förändrades? Så otroligt utseendefixerat låter detta, jag vet, men det är ändå en tanke jag har. Kommer jag att må dåligt över kilona som ökar på vägen? Av dubbelhakan, större rumpa och större lår… Eller kommer jag att känna så som jag vill: att min kropp är gjord för att föda barn. Att förändringar beror på något gott. Att jag efteråt kommer att bära min kropp med stolthet, för att världens bästa har bott där. Extra hud, hängiga bröst och extra vikt… Vad gör det om hundra år när allting kommer kring?

Så vill jag tänka. Jag inbillar mig att det kommer att gå. Det blir till att öva. Men mest av allt önskar jag ändå att kroppsfixeringen försvinner och tar all ångest och allt dåligt samvete med sig.

En stark och funktionell kropp är det absolut viktiga! Och det är något att kämpa för!

Något oväntat

Symptomen var inget annat än PMS. För idag kom mensen… två veckor tidigare än beräknat. Betyder det att kroppen börjar ställa sig till rätta igen? Hoppas hoppas!

Eller har jag fått ett tidigt missfall? Svårt att veta eftersom jag aldrig hann ta något test. Usch, nej så tänker vi inte mer nu. Det är mens. Och kroppen är på väg tillbaka! Så det så!

I hennes dröm…

Pyrets mamma drömde om mig inatt, att jag var gravid. Hihi! Could be… Jag har ju alltid sagt att hon är lite synsk…

Hoppas hoppas hoppas på sanndröm!

Får nog bli ett test redan imorgon kväll, när vi firar in mannens semester. Bara för att. Laddade upp med lite test när vi var på Ullared nu senast.

Har för övrigt inte några vidare symptom. Svullen mage, typiskt IBS dock. Och efter en månad lär det ju inte synas något på magen om jag skulle vara gravid.

Min romantiska ådra

Idag ska jag kidnappa mannen efter att han slutar jobbet. Picknick på klipporna vid havet står på schemat. För fyra år sedan jobbade vi om varandra hela sommaren. Han dag, jag kväll. De få dagarna vi fick ihop så åkte vi just till klipporna och myste. Det blev vår kvalitetstid ihop.

Så idag blir det lite romantik.

20140601_171602

Hjärnspöken

Äh, det var nog bara spöksymptom. Mensen är beräknad till slutet av juni. Tar ett test innan vi åker iväg på midsommarfirande för o se om det är helt fritt fram för några glas vin.

Hjärnan kan verkligen lura kroppen bra alltså. Blä. Ledsamt. Skit samma!

Om detta skulle vara början på en dröm

Jag skriver detta här mest för att komma ihåg ifall att det faktiskt skulle vara så att det är på riktigt…

Det är något i kroppen som inte är som vanligt. Svårt att sätta ord på men… Ett illamående som ligger och gror. Speciellt när jag äter, eller är hungrig. Ett konstigt illamående. Ömma bröstvårtor. Större bröst. Jag sover oroligt av olika anledningar. Kan vara förkylningen som spökar också. Men jag har en diffus trötthet också. Som iofs kan förklaras med sömnbrist.

Ja, konstigheter i kroppen helt enkelt. Min mage brukar ju vara konstig av IBS:en, men detta är något jag inte känner igen alls.

Det är antagligen ingenting. Men OM det är det finns ett litet minne över hur det började…

När ensamhetstankarna slår ner som en blixt från en klar himmel

Någon annan som känner igen den där känslan av att vara ensammast i världen, trots världens finaste vänner och familj?

Det händer inte många gånger under året. Men vissa dagar gör alla mina närmsta något som inte involverar mig, vilket leder till att jag bara har mitt eget sällskap att njuta av.

Just idag känner jag mig deppig. Ledsen. Ensammast i världen. Som att alla planerats saker och uteslutit mig från gemenskapen. Så är det ju såklart inte, men känslan säger så. Så idag begraver jag mig i högar av kort som behöver sorteras på datorn. Vilka ska framkallas? Vilka ska till mitt album, och vilka ska till mammas födelsedagspresent?

Det är galet hur oälskad och ensam man kan känna sig vissa dagar. Hur lyckas jag?

Hej Pyret, gudmor här igen!

Det känns bra att skriva små sånna här brev till dig ibland. Du ska få dem insatta i en fin bok sedan.

Nu har vi äntligen fått se en riktig bild på dig. Mormor säger att du är jättelik din mamma. Jag tror fortfarande att du är en liten tös. En liten Sofia.

Mamma och jag var på Gekås igår och shoppade. Vi hittade så fina saker till dig. Och jag längtar tills jag får se dig i alla dina fina kläder. Jag kommer nog inte göra annat än att komma förbi er på mina tidiga dagar. Laga lite mat, ta med dig i vagnen på en kort promenad, och låta mamma och pappa sova och vila lite. Jag längtar så efter att få träffa dig.

Mamma säger att det bubblar lite i magen nu. Det är nog du som försöker säga hej. Jag hoppas att jag kan få känna dig sparka någon gång. Det hade varit himlans häftigt.

Jag längtar efter dig! Keep on growing! Vi väntar med spänning.

Oj, nu höll jag på att glömma. En berättelse om din mamma kan ju vara mysigt att få med.
Vi bodde ju som sagt tvärs över varandra så vi hade varandra nära till hands när vi blev leksugna. Men vi inte bara lekte med varandra. Vi brevväxlade också. Jodå, du läste rätt. Och vad är då brevväxla? Kanske är det alldeles utdött när du blir större och läser det här… Man kunde köpa fina brevpapper med olika motiv och vissa till och med luktade. På dessa skrev man brev till sina vänner. Typ som sms och mail men man skrev för hand, och bodde vännen långt bort tog det typ två dagar innan brevet kom fram. Jo, det är sant! Men eftersom vi bodde mitt emot varandra tog det ju bara några sekunder. I breven skrev vi ofta och frågade om vi skulle leka, och vad. Men vi skrev också om kärlek, vilka vi tyckte om och sånt där. Det var väldigt mysigt och jag önskar att jag hade sparat några sånna brev för att kuna läsa dem idag. Din mamma var en bra brevskrivare! Hon skrev alltid långa brev och många frågor som gjorde att brevväxlandet fortsatte och fortsatte. En dag hoppas jag att vi kan brevväxla, du och jag. Men det dröjer såklart ett par år tills du kan svara själv. Av mig kommer du nog att få brev titt som tätt. Tycker att det känns som en mysig grej. Du är trots allt mitt första gudbarn, kanske mitt enda. Och jag kommer att älska dig, villkorslöst. Tills vi ses, simma lugnt!