Månadsarkiv: augusti 2014

Add Comment Register

11+6?

Imorgon imorgon imorgon… då ska vi äntligen få se vårt Pytt igen. Jag hoppas så att allt ser bra ut.

Jagfortsätter att må oförskämt bra. Förstoppning och lite halsbränna men det lever jag gärna med. Brösten spänner och växer,  måste shoppa nya bh:ar om det fortsätter så här.

Imorgon imorgon imorgon <3 Om allt ser bra ut åker vi till mormor och morfar och berättar. Iiiiiiiiiiih! Snälla gode Gud,  låt detta vara min framtid nu. Att få bli mamma i februari/mars/april 2015.

I

Till dig i vecka 5

Jag kallar dig Pytt, Pytteliten, för du var bara 1 mm när jag fick veta att du fanns. Jag älskar dig redan. Villkorslöst. Och önskar så att jag ska få träffa dig, att du ska få växa dig frisk och stark. Att jag ska få känna dig sparka, få sjunga godnattvisa för dig när det är dags att sova.

Jag är så rädd för att inte få träffa dig. Men jag vet också att jag vill att du ska få vara frisk, så om du inte är det får du flyga upp till himlen tidigt så ses vi där sedan.

Du är ett litet mirakel. Vårt första mirakel. Vi hoppas att vi får träffa dig.

Kram och kärlek från din mamma

Jag är en utav de viktigaste människorna i livet för 18 barn

Det gör ont i mig när jag överallt läser negativa saker om förskola, eller snarare att barn och föräldrar blir felbehandlade. Arbetsförhållandena för oss pedagoger är inte hållbara så som de ser ut nu. Med stora barngrupper och låg personaltäthet. Vi är till exempel två pedagoger på 17 barn större delen av dagen. Det är mycket kringuppgifter som måste göras och allt själ viktig tid från barnen. Många är slutkörda och blir därigenom otroligt negativa, och tyvärr blir det allt vanligare att det går ut över barnen och föräldrarna. Det är så oprofessionellt att jag skäms å mina kollegors vägnar men jag förstår också skälen till att allt bara blivit för mycket.

Jag anser att vi pedagoger är vikarierande föräldrar om dagarna. Jag vill ha en goD relation med barnens föräldrar för att kunna bygga upp tillit och förtroende. Jag kommer under barnens tid på förskolan att vara en utav de människorna som träffar om tar hand om barnen mest, alltså en utav de viktigaste personerna i barnens liv. När jag tar mig tid att tänka på det lite djupare såhär blir jag nästan alldeles tagen av stundens allvar. Och jag vill göra allt för att vara en människa som barnen kan lita på och tycka om. Kanske till och med älska. Ja, jag skrev älska! Så opedagogiskt enligt många. Men inte enligt mig.

jag vill möta varje barn med ett leende när de kommer in, gärna en kram om de tycker om att kramas.

jag vill att varje barn ska känna sig välkommet och efterlängtat när det kommer.

jag vill att varje barn ska känna att jag tycker om hen för den hen är

jag vill att varje barn ska känna att jag är en människa att lita på och som en kan söka råd eller tröst hos om en saknar mamma/pappa, hamnar i en konflikt, ramlar och slår sig…

jag vill vara en god förebild som genom mitt sätt att vara mot andra lär barnen att respektera varandra, lösa konflikter osv.

jag vill att föräldrarna ska veta att jag förstår att jag tar hand om det käraste de har och att jag ödmjukt och tacksamt tar emot det uppdraget.

När jag kom tillbaka efter semestern och fick träffa alla barn igen möttes jag av stora leenden och varma kramar. Jag fick också berättat att en flicka pratat mycket om oss fröknar under semestern och att hon sagt att hon saknade oss. Där och då fick jag ett kvitto på att jag gör något rätt, och att jag är just en utav det barnets viktigaste människor. Likaså när barn tittar en djupt i ögonen och säger att de älskar en. Jag träffar oftast barnen under fem år av deras liv, och glädjs över den relation vi har tid att bygga upp under den tiden. Jag älskar mitt jobb!

Jag anser att ALLA barn har rätt till en trygg, rolig och lärorik tid på förskolan. Och att omsorg och lärande ska kunna anpassas efter varje enskilt barn och dess behov. Jag önskar så att våra politiker har förstått allvaret i våra arbetsmiljöer runtom i Sverige. För som det ser ut idag har vi inte möjlighet att göra allt. En som pedagog får prioritera det som känns viktigast och prioritera bort annat. För mig är det ”undervisningen” som prioriteras bort och lek och trygghet som prioriteras. Jag vet att jag inte följer läroplaner och styrdokument. Men en kan bara göra så gott en kan. Snälla politiker, barnen är vår framtid. Prioritera deras välmående och framtid, och snälla, tänk på att vi pedagoger ska orka ett helt arbetsliv som några av de viktigaste människorna i barnens liv!

Denna väntan….

Trodde att jag skulle vara lugnare efter ultraljudet men det här visat sig att så är inte fallet. Det kan ha o göra med att jag trodd att bebis skulle vara i slutet av vecka nio vid ultraljudet och att vi då klarat den kritiska nionde veckan. Men nu blev vi ju tillbaka flyttade fem dagar och det känns jobbigt. Men men, inte mycket att göra åt. Sedan vet jag inte hur mycket man kan lita på ultraljudet heller. Han mätte flera gånger och det blev olika varje gång. Verkade som om att han hade lite bråttom.

Nu på onsdag ska jag i alla fall till barnmorskan och ta lite prover.  Får se hur kärnvärden ligger, har lågt blodvärde i vanliga fall så är rädd att det ska bli ännu sämre. Vill ogärna äta järntabletter då de totalsabbar min mage.  Men allt för bebis såklart!

10 dagar kvar till ultraljud… längtar så och hoppas att allt går bra. Om allt är bra då så åker vi på turné till våra familjer och sprider de glada nyheterna. Blir tårögd bara av att tänka på det.

Ultraljud vecka 9 – Ett tickande hjärta

Pytteliten lever och frodas. 1, 74 cm och därmed i vecka 8+1, istället för 8+6 som appen säger. Hjärtat tickade fort och allt såg bra ut. Gulekropp och navelsträngen fick vi en liten skymt av också. Lilla lilla hjärtat. Sån lättnad för just nu. Två veckor kvar till BM och nästa ultraljud. Hoppas att hjärtat fortsätter att slå och att organ och hjärna utvecklas som det ska. Jag vill så gärna att detta ska gå hela vägen och sluta med en frisk lite bebis. Förlossningsdatum är 24 mars,  jag fick en stark känsla att det blir ett första april barn. <3

20140813_081305

 

Vecka 9

Symptom

Fortsätter att ha ömma och svullna bröst. Vuxit har de också gjort. Magen fortsätter att vara trög och uppblåst.  Har dykt upp massa plitor i ansiktet. Blir extra andfådd vid träning och promenader.

Statistik

Screenshot_2014-08-08-16-25-45-1

Pytteliten

Stor som en jordgubbe. Embryot börjar röra på sig, tappar sin svans och utvecklar könsorganet.

Tankar

Jag känner mig orolig, fortfarande. Har inte haft så mycket molvärk och är orolig för att Pytteliten har dött där inne. Ska bli skönt att få se hur allt står till på onsdag. Om Pytt lever då tror jag att allt kommer att kännas mer på riktigt. Vi har också skämtat här hemma om att det kanske är två där inne. Mamma hade tvillingar i magen som tyvärr dog,  men några andra tvillingar har vi inte i släkten. Haha, lite tokig tanke ändå. V fick smått panik, haha.

När planer faller, faller tårar

Tillbaka på jobbet som sagt, och idag fick jag tråkiga nyheter. Ändrade jobbtider den 15/8 har gjort att jag måste ställa in vårt tidiga ultraljud. Ännu värre är att de inte har några tider lediga och att vi måste vänta på det ”riktiga” ultraljudet. Det är inte förrän den 28 augusti, vilket är om 23 dagar. Vi gick från 10 dagar till 23… det känns SÅ jobbigt.

Gjorde i alla fall ett graviditetstest idag för o dubbelkolla och strecket kom direkt. Så vi hoppas att Pytteliten växer och frodas även om jag inte känner något av det. Känner nästan för att ringa barnmorskan och fråga om det här verkligen är normalt. Det känns inte normalt alls att må såhär bra. Åh, vilken jobbig väntan! Men jag antar att det finns en mening med det. Kanske äe det ett test för att se om jag klarar detta. Oron lär ju inte bli mindre under graviditeten eller sedan i livet med ett barn…

Pytteliten, jag älskar dig. Du gör oss så lycklig och vi hoppas få se dig vinka och sprattla när det är dags att ses. Jag hoppas att du är frisk och får stanna kvar inne i min mage. Det är en stor glädje att få gå runt och ruva på dig <3

Morgonillamående och tåg, ingen rolig kombo

Så var semestern slut och det är dags för jobb. Jag är så trött att jag tror att jag svimmar snart. Och detta illamående! Usch. Trötthet eller graviditet är frågan… är det normalt att få morgonillamående i v.7? Tågresan till jobbet känns inte som en hit, men nu sitter jag här och håller tummarna. Usch, vad jobbigt. Har i alla fall fått i mig frukost hemma. Tänk att man ska sova så dåligt. Inatt hoppas jag på bättring. Att jag däckar av utmattning och sover heeeeela natten. Har inte gjort det på ett par veckor och det kommer ju att märkas mer om det fortsätter såhär nu när jag måste upp till jobbet.

Jag kände redan från början att det var skönt att få graviditetsbeskedet på semestern för att kunna lära mig leva lite med eventuella symptom, men det har ju inte varit så farligt än och förhoppningsvis fortsätter det såhär….