Månadsarkiv: september 2014

Add Comment Register

Sömnbehovet växer

Som såhär, jag kan nog ta mig tusan sova hur mycket som helst utan att bli pigg. Snittade 11 timmar per natt nu under helgen, men vaknade med känslan av att kunna sova minst lika länge. Och så kommer då jobbveckan. Med tiden 05:15 och 05:30 som alarmtider… Jag somnar nästan sittandes i sängen, för sätta mig upp måste jag. Annars somnar jag bara om.

Det är lite konstigt ändå, för jag är inte sömnig och trött under dagarna på jobbet, eller på eftermiddagen när jag kommer hem. Vid 22 känner jag bara hur ögonen blir tunga och så går jag och lägger mig, och somnar. Pang boom, bara sådär. Som jag aldrig gjort innan i mitt liv. Så nog är jag ju trött alltid, det här med att baka bebis är visst energikrävande!

Vecka 16

Ja, vad ska en säga. Tiden tickar på. Så skönt, och spännande, och skrämmande. 24 dagar kvar till RUL och vi längtar sönder oss här hemma.

Men nu till vecka 16.

Symptom

Trötthet, förstoppning, känslig mot lukter, småvärk där jag tror att äggstockarna sitter, hormonsvallningar utan dess like. Hormonerna alltså, idag… Jag vet inte vad jag ska ta mig till. Jag bröt ihop för ingenting. Storgrät, utan anledning. Blev arg, för att jag grät… Skrattade medan jag grät för att jag inte kunde kontrollera det. V satt som ett stort frågetecken och undrade om han egentligen borde lämna mig ensam ikväll. Helt galet, hoppas vi slipper fler sådana attacker! Det har börjat bubbla lite i min mage, eller har gjort i ett par veckor, och nu börjar jag fundera på om det är pytteliten . Det känns liksom som om ett gäng små små bubblor brister, det känns om jag håller handen på. Kommer väldigt sporadiskt, ofta efter att jag ätit så har tänkt att det kanske är tarmrörelser. Ja, vem vet vad det är, spännande är det hur som helst.

Pytteliten

Full aktivitet i mage , rörelserna kan bebis nu koordinera. Naglarna börjar växa och bebis kan suga på tummen. Bebis hör och reagerar på ljud nära magen, så nu blir det till att börja sjunga godnattsånger och läsa sagor. Ska även köpa en speldosa som vi kan spela för pytt innan vi ska sova tänker jag. Pytt är 10,5-11,5 cm lång och väger ca 80 gram.

Tankar

Magen växer faktiskt, sakta men säkert. Det syns inte så mycket men känns, det spänner liksom mot de vanliga byxorna. Så jag har nu köpt mina första mammabyxor på H&M, dock var minsta storleken 36 så de hasar ner rätt så mycket. Det lär några extra kilo göra bot på lite längre fram. Jag är fortfarande orolig, men börjar försöka släppa lite på det. Har släppt så mycket på det att jag köpt ett stort paket begagnade bebiskläder på en loppissida på Facebook. Yey me!

 

image

 

image

Mamma… får jag kalla mig det snart?

Det börjar sjunka in mer och mer… om allt går som det ska kommer snart en utav vi största drömmar att gå i uppfyllelse, jag ska bli mamma.

När jag såg de tvåstrecken på testet var det inte ens tanken på att det låg en bebis i magen som var det första som slog mig. Jag minns att jag tänkte ”Jag kan bli gravid,  vi kan göra barn ihop. Det fungerar.”. Det är något jag aldrig tagit för givet och som jag i början var som mest tacksam över.

Men nu när det börjar gå längre och längre tid och det verkar som om att Pytteliten växer och frodas slås jag alltså av tanken att vi ska få glädjen av att bli föräldrar. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Vårt lilla mirakel i magen. Vår stora glädje just nu. Vår framtid. Åh, som jag längtar till 21 oktober och nästa ultraljud.

 

Nya symptom i vecka 14

Trötthet och otroligt känslig näsa. Jag känner minsta lilla lukt och luktar det illa blir jag ruskigt illamående. Får se hur det kommer att fungera på jobbet där det luktar lite illa både här och där, haha.

Känslig som få fortfarande, svullen om magen och förstoppad. Proppar i mig kiwi, linfrön, mycket vatten, fibrer och plommon men det enda som fungerar är kaffe. Och det smakar ju fortfarande illa och gör mig illamående. Hoppas att det ordnar till sig snarast!

13+4

Graviditeten fortgår… Dagarna går. Långsamt. Jag väntar på 21 oktober och RUL, jag väntar på en liten mage och på buffar och puffar från hen där inne.

Fler och fler får veta våra nyheter. Jag glädjas över att få dela med mig samtidigt som det skrämmer mig. Oron hänger kvar. Risken för missfall har  minskat, men finns ändå kvar. Jag önskar så att pytteliten är frisk och får fortsätta att vara det.

V börjar vilja prata om namn och det pirrar i min mage när jag ber honom att kolla på lite namnförslag eftersom jag redan har en låååååång lista.

Blivande moster skickar mysiga sms om dagarna, namnförslag och kärleksförklaringar.

De vet på jobbet nu också, både chef och kollegor. Positiva reaktioner från alla och det gör mig lycklig.

Jag vill våga börja planera lite. Träffade en bebis i helgen. Tre veckor gammal. Alldeles ljuvlig. Fick ha henne i min famn. Försökte förstå att vi om allt går som det ska har en egen nästa vår. Det är så svårt att ta in, så magiskt och skrämmande på samma gång…

Ensam lördag och bostadsfunderingar

Idag är jag och Pytt ensamna hemma. V jobbar, föräldrarna är iväg på resa, kompisar och syster är upptagna… Alla på samma dag. Men det gör mig inte så mycket. Jag har tänkt att gå ner i källaren och röja lite. Men frågan är bara hur mycket man ska hålla på och lyfta? Vi har många lådor att gå igenom och rensa. Vi behöver mer plats och det ska jag minsann fixa!

Vi har börjat få ett stort sug att flytta, såklart. Men vi vill heller inte bo hur eller vart som helst. Vi bor nu i vårt drömområde, egentligen i vår drömlägenhet. Men den är lite för liten. Det är så svårt att få tag på lägenhet, så jag antar att vi inte ska vara för ledsna över att vi inte lyckas, men det hade varit så skönt att få  bo där vi vill när bebis kommer… Ja, hur ska detta sluta?

Vecka 13

Det är sant. Vi har klarat oss såhär långt och missfallsprocenten faller med ca 65% enligt min gravidapp. Känner hur jag bara slappnar av lite. Men bara lite. Fortfarande livrädd.

Symptom

Jag är fortfarande förstoppad och tycker inte att kaffe smakar gott. Sen håller jag antingen på att bli förkyld eller så har jag fått nästäppa. Hoppas på förkylning för svullna slemhinnor i näsan låter inte som en hit. Hungrigare än vanligt. Mer sugen på saker när jag är hungrig, så att gå och handla hungrig är riktigt farligt.Magenn växer. Så nu är där en liten bula, speciellt på eftermiddagen. Ligger ofta med handen på magen när jag tittar på tv eller ska sova och längtar så efter att få känna hur det rör sig där inne.

Pytteliten

Ca 6-7centimeter lång och 15-20 gram tung. Skelettet börjat hårdna nu och ögonen börjar flytta sig närmare sin rätta position. Nacken är så stabil att fostret kan röra på huvudet.

P

Svårt att förstå att det är sant

Jag är full av känslor. Och tankar. Just nu känns allting väldigt overkligt. Bor det verkligen en bebis i min mage? Magen växer ju lite, det gör den, men ändå så kan jag inte greppa det. När förstår en att det är sant?

Snart är vi inne i vecka 13, på torsdag snarare, och jag funderar så över när jag ska berätta för chef och kollegor. Ett av skälen till att jag inte vill berätta är att jag är orolig, fortfarande. Men vad tusan, hur länge som helst kan jag inte vara tyst heller.

Att få berätta för vänner och familj har varit magiskt. Vi har fått så fina reaktioner. Alla är glada men chockade, och chocken kan ju ha att göra med att vi gång på gång sagt att det inte är dags än. Vi har lurats lite kan en säga, och bra dessutom. Hihi.

Jag måste jobba på att våga inse att det är sant, att vi ska bli föräldrar och få den största gåvan livet har att ge. Pytteliten, som du förgyller vårt liv. Tänk då hur mycket du ska förgylla när du kommer ut <3 Vi är ett helt gäng som letar efter dig. Men mest längtar mamma och pappa, och gudmoster, och mormor, och morfar… Och farmor, farfar, farbror, kusiner… Tja, alla längtar efter dig.

Ett pickande hjärta och många varma kramar

Pytteliten lever <3

På ultraljudet både viftades och vinkades det med händer och fötter och allt såg bra ut. ”Maria, det är dags att börja tro på detta nu.” sa barnmorskan och log mot mig. Jag log stort men nervöst tillbaka. Ute på parkeringen bröt jag ihop i mannens famn. Tårarna strömmade ner för kinderna och jag fnittrade nervöst. Sen bar det av till blivande mormor och morfar. De blev chockade, men glada. Mamma grät en liten skvätt och pappa frågade om jag äter ordentligt. Sådär som han alltid gör, försiktigt optimistiskt. Eller pessimistiskt snarare, jag har ju faktiskt ärvt det av honom. Han började prata om de 20 första kritiska veckorna och att man inte måste skrika ut saker över världen (han pratade om facebook, som han för övrigt är väldigt emot). Vi berättade då att vi minsann inte tänkte skrika ut eller ta ut något i förskott. Men att vi ville dela med oss av vår glädje, och det förstod han såklart. För nog var han också glad.

Något lite roligt är att vi enligt ultraljudet är tillbaka på ursprungsberäkningen, att jag alltså var precis i vecka 12, 11+6, när det gjordes och att min kropp alltså verkar ha fungerat precis enligt normen just den månaden. Tänk, så mycket trubbel jag haft med långa cykler, ingen ägglossning… Och så plötsligt fungerar den exemplariskt.

Sedan ultraljudet har vi delat våra nyheter med nära vänner och familj, och vilken lycka och vilken glädje. Det är nu det börjar bli verkligt. Snart ska jag berätta på jobbet också, ska bli spännande. Men bara chefen och kollegorna som får veta. Föräldrarna och barnen får vänta lite längre… Magen har iofs börjat växa till sig lite nu, så det kanske inte går att dölja mycket längre till.

Det verkar i alla fall som om att jag måste börja tro på att min högsta dröm ska bli verklighet. Pytteliten kommer nog till oss <3