Som såhär, jag kan nog ta mig tusan sova hur mycket som helst utan att bli pigg. Snittade 11 timmar per natt nu under helgen, men vaknade med känslan av att kunna sova minst lika länge. Och så kommer då jobbveckan. Med tiden 05:15 och 05:30 som alarmtider… Jag somnar nästan sittandes i sängen, för sätta mig upp måste jag. Annars somnar jag bara om.

Det är lite konstigt ändå, för jag är inte sömnig och trött under dagarna på jobbet, eller på eftermiddagen när jag kommer hem. Vid 22 känner jag bara hur ögonen blir tunga och så går jag och lägger mig, och somnar. Pang boom, bara sådär. Som jag aldrig gjort innan i mitt liv. Så nog är jag ju trött alltid, det här med att baka bebis är visst energikrävande!

Det börjar sjunka in mer och mer… om allt går som det ska kommer snart en utav vi största drömmar att gå i uppfyllelse, jag ska bli mamma.

När jag såg de tvåstrecken på testet var det inte ens tanken på att det låg en bebis i magen som var det första som slog mig. Jag minns att jag tänkte ”Jag kan bli gravid,  vi kan göra barn ihop. Det fungerar.”. Det är något jag aldrig tagit för givet och som jag i början var som mest tacksam över.

Men nu när det börjar gå längre och längre tid och det verkar som om att Pytteliten växer och frodas slås jag alltså av tanken att vi ska få glädjen av att bli föräldrar. Jag blir tårögd bara av att tänka på det. Vårt lilla mirakel i magen. Vår stora glädje just nu. Vår framtid. Åh, som jag längtar till 21 oktober och nästa ultraljud.

Trötthet och otroligt känslig näsa. Jag känner minsta lilla lukt och luktar det illa blir jag ruskigt illamående. Får se hur det kommer att fungera på jobbet där det luktar lite illa både här och där, haha.

Känslig som få fortfarande, svullen om magen och förstoppad. Proppar i mig kiwi, linfrön, mycket vatten, fibrer och plommon men det enda som fungerar är kaffe. Och det smakar ju fortfarande illa och gör mig illamående. Hoppas att det ordnar till sig snarast!

Graviditeten fortgår… Dagarna går. Långsamt. Jag väntar på 21 oktober och RUL, jag väntar på en liten mage och på buffar och puffar från hen där inne.

Fler och fler får veta våra nyheter. Jag glädjas över att få dela med mig samtidigt som det skrämmer mig. Oron hänger kvar. Risken för missfall har  minskat, men finns ändå kvar. Jag önskar så att pytteliten är frisk och får fortsätta att vara det.

V börjar vilja prata om namn och det pirrar i min mage när jag ber honom att kolla på lite namnförslag eftersom jag redan har en låååååång lista.

Blivande moster skickar mysiga sms om dagarna, namnförslag och kärleksförklaringar.

De vet på jobbet nu också, både chef och kollegor. Positiva reaktioner från alla och det gör mig lycklig.

Jag vill våga börja planera lite. Träffade en bebis i helgen. Tre veckor gammal. Alldeles ljuvlig. Fick ha henne i min famn. Försökte förstå att vi om allt går som det ska har en egen nästa vår. Det är så svårt att ta in, så magiskt och skrämmande på samma gång…

Jag är full av känslor. Och tankar. Just nu känns allting väldigt overkligt. Bor det verkligen en bebis i min mage? Magen växer ju lite, det gör den, men ändå så kan jag inte greppa det. När förstår en att det är sant?

Snart är vi inne i vecka 13, på torsdag snarare, och jag funderar så över när jag ska berätta för chef och kollegor. Ett av skälen till att jag inte vill berätta är att jag är orolig, fortfarande. Men vad tusan, hur länge som helst kan jag inte vara tyst heller.

Att få berätta för vänner och familj har varit magiskt. Vi har fått så fina reaktioner. Alla är glada men chockade, och chocken kan ju ha att göra med att vi gång på gång sagt att det inte är dags än. Vi har lurats lite kan en säga, och bra dessutom. Hihi.

Jag måste jobba på att våga inse att det är sant, att vi ska bli föräldrar och få den största gåvan livet har att ge. Pytteliten, som du förgyller vårt liv. Tänk då hur mycket du ska förgylla när du kommer ut <3 Vi är ett helt gäng som letar efter dig. Men mest längtar mamma och pappa, och gudmoster, och mormor, och morfar… Och farmor, farfar, farbror, kusiner… Tja, alla längtar efter dig.

Pytteliten lever <3

På ultraljudet både viftades och vinkades det med händer och fötter och allt såg bra ut. ”Maria, det är dags att börja tro på detta nu.” sa barnmorskan och log mot mig. Jag log stort men nervöst tillbaka. Ute på parkeringen bröt jag ihop i mannens famn. Tårarna strömmade ner för kinderna och jag fnittrade nervöst. Sen bar det av till blivande mormor och morfar. De blev chockade, men glada. Mamma grät en liten skvätt och pappa frågade om jag äter ordentligt. Sådär som han alltid gör, försiktigt optimistiskt. Eller pessimistiskt snarare, jag har ju faktiskt ärvt det av honom. Han började prata om de 20 första kritiska veckorna och att man inte måste skrika ut saker över världen (han pratade om facebook, som han för övrigt är väldigt emot). Vi berättade då att vi minsann inte tänkte skrika ut eller ta ut något i förskott. Men att vi ville dela med oss av vår glädje, och det förstod han såklart. För nog var han också glad.

Något lite roligt är att vi enligt ultraljudet är tillbaka på ursprungsberäkningen, att jag alltså var precis i vecka 12, 11+6, när det gjordes och att min kropp alltså verkar ha fungerat precis enligt normen just den månaden. Tänk, så mycket trubbel jag haft med långa cykler, ingen ägglossning… Och så plötsligt fungerar den exemplariskt.

Sedan ultraljudet har vi delat våra nyheter med nära vänner och familj, och vilken lycka och vilken glädje. Det är nu det börjar bli verkligt. Snart ska jag berätta på jobbet också, ska bli spännande. Men bara chefen och kollegorna som får veta. Föräldrarna och barnen får vänta lite längre… Magen har iofs börjat växa till sig lite nu, så det kanske inte går att dölja mycket längre till.

Det verkar i alla fall som om att jag måste börja tro på att min högsta dröm ska bli verklighet. Pytteliten kommer nog till oss <3