Såhär i jultider är det många bloggare som har egna julkalendrar och en utav de bloggar jag följt längst, På smällen, har en i år igen. Följ länken nedan för att komma till bloggen o ett inlägg om hur du kan göra för att få vara med och tävla. 
Jag har aldrig vunnit något. Men det är ju alltid spännande att ha chansen i alla fall… En får nog säga att jag har tur i kärlek, och därför har otur i allt vad spel och tävlingar heter. 😉
http://blogg.loppi.se/pasmallen/julkalendern-ar-klar/
Magen växer och nu vågar människor runt omkring fråga om det är så att jag är gravid. Äntligen. Det är så roligt att få höra gratulationer.
Och så har mannen äntligen fått känna Pytt sparka. Vi låg i soffan, sked som vi brukar… Och så kände jag puff,puff. V tittade frågande på mig och jag nickade och log. Och några sekunder senare så buffade det igen, och vi brast i skratt och pussades. Så sedan i förrgår har jag oftast en hand på min mage om vi ligger i soffan eller sängen. Så mysigt att vi kan dela den upplevelsen nu. Och det är faktiskt lite beroendeframkallande att känna rörelserna, så jag förstår honom.
Idag har det sparkat så mycket att det syns utanpå magen… Lillen, så stark trots sin lilla storlek.
Jag är fortfarande riktigt trött, och dessa två senaste veckorna har varit otroligt jobbiga. Tror att det har mycket med den ökade arbetsbelastningen på jobbet, och att jag som sagt sover som en kratta.
Läsning på egen risk, äckelmagade varnas. För övrigt har jag börjat blöda näsblod lite till och från. Idag verkligen rann det, och sen slutade det med att det kom en stor blodig slemmig klump. Blev lite orolig först, men eftersom det slutade känns det ändå som om det inte är någon fara. Men äckligt var det hur som helst. Usch och fy. Nu är jag i alla fall inte tät i näsan längre. Alltid något!
Så var det dags, tredje besöket hos barnmorskan. Vi pratade lite allmänt om mitt mående och kom fram till att det absolut är bäst att söka graviditetspenning så fort som möjligt. Vi tog också lite prover. Blodtrycket var perfekt, blodvärdet något lägre än sist, 105 istället för 112, men järndepåerna i blodet är fortfarande tillräckligt höga.
Vi fick också information om föräldragruppsträffar. Många är det. Från januari är det typ en träff i veckan i sex veckor… Blir spännande och se vad det kan vara för något.
Sedan försökte hon få igång lite prat om förlossningen, igen. Varför denna besatthet om något som är så långt fram?!
Och så det mest magiska av allt. Hjärtljuden. ”Det kan ta lite tid att hitta hjärtljuden nu när bebisen är så liten…” Sa Anki, och tre sekunder senare fylldes rummet av ett kluckande svischande ljud. 148 slag. Lilla ljuvliga du <3
Två nya träffar inbokade med, om en och två månader. Tiden tickar på, och hon avslutade samtalet med att säga att jag skulle höra av mig om det var något.
Att sova som en kratta… Hujedamig, vad tungt det är. Jobbet blir så mycket tyngre utan sömn i kroppen. Tålamodet swischar förbi som en stormvind.
Och så denna värk i magen. Som håll, i jämnhöjd med höftbenen. Ligament eller foglossning tippar jag på efter diverse googling.
Mammorna och papporna på jobbet har börjat märka att jag är gravid nu. Jag har än så länge bara fått glada ord och gratulationer. Alla undrar hur länge jag ska jobba. Och jag undrar faktiskt själv också. I början trodde jag att jag skulle jobba ända in i slutet, men nu tänker jag att jag kommer att ta all ledighet jag kan få. För jodå, det kommer bara att bli tyngre. Allt. Mindre sömn, mer kroppsliga problem, fler barn…
På onsdag ska vi till barnmorskan och det ska bli spännande. Jag ska verkligen försöka att inte bara säga att jag mår bra utan också lyfta fram att det börjar kännas i psyke och även fysiskt att det är ett tungt jobb jag har. Hoppas att hon kan hjälpa mig med lite tips om graviditetspenningsansökan som jag nu kan börja skriva. Efter att jag fått moderskapsintyget kan det skickas in, och det är ju absolut bäst att göra så fort som möjligt. För tro det eller ej, julen närmar sig med stormsteg!
