Månadsarkiv: december 2014

Add Comment Register

Tillbakablick över 2014 och framtidsdrömmar

Läste igenom förra årets tillbakablick och vilka drömmar jag hade då… Vi kan ju säga som så att drömmen om en bebis i magen har infriats, och nästan lite halvt den om flytt också eftersom vi är mitt i ett köp. Så det är ju lite spännande.

Året har innehållit så mycket glädje, men också stress och sorg. Glädje över vänner, familj och roliga saker i deras liv. Jag har haft det riktigt tufft på jobbet med stress och har varit galet trött, och så hade jag ju det lite psykiskt jobbigt med att graviditeten tog sitt lilla tag, och oron för missfall var inte heller nådig. Men mitt i allt kände jag alltid sån otrolig tacksamhet över människorna omkring mig, och allt stöd de ger mig genom sin kärlek. Jag tänker det om och om igen, men jag måste gjort fina saker i livet för att förtjäna så fina människor omkring mig.

Drömmar för nästa år är att flytten går bra och självklart också förlossningen, hur den nu än blir. Att Pytteliten föds frisk och får fortsätta vara det. Och självklart att alla andra får fortsätta vara friska och lyckliga. Egentligen behöver jag inte mer än så… Kärlek och lycka är det som krävs, och som V säger: Tillsammans klarar vi allt. Så come on 2015, bring it :)

Hemåtvändare…

Glädje, lättnad och spänning. I februari får vi nycklarna till VÅR alldeles egna lägenhet. Vi har köpt oss en trea, i markplan med egen ingång. I samma område där jag vuxit upp, och där blivande mormor och morfar fortfarande bor. Det är helt overkligt, men så fantastiskt. Allt liksom bara föll på plats. Det blev en fyra ledig i området, (för dyr för oss), pappa kände en som hade en trea men behövde en fyra så han tipsade. De fick köpt fyran och plötsligt stod deras trea inför försäljning. De kunde tänka sig att sälja privat så vips åkte vi dit och tittade och några dagar senare hade vi kommit överens om ett pris.  Vi vänder hemåt igen, vår lilla familj. Och förhoppningsvis hinner vi komma någorlunda iordning innan mini väljer att komma ut… Fast en vet ju aldrig…

Och som om det inte vore nog med goda flyttnyheter så fick T och hennes karl köpt radhus i ett område fem minuter bort. Så nu kommer Pytt och lilla Sofia växa upp så som jag och T fick göra. Och jag och T kommer återigen att ha nära till varandra. Mammaledighet tillsammans… Åh, så ljuvligt!

Vecka 29, barnmorskan och tredje trimestern

Oj, tiden rusar fram. Har lite julledigt nu och det är alldeles himmelskt. Jag samlar energi på alla tänkbara sätt. Vila och trevligt sällskap är de två viktigaste pusselbitarna känns det som.

Julen förflöt snabbt. I år bytte jag ut min lugna jul med endast mamma, pappa, syster och svåger mot fira de både med mannens familj och min familj. Flängde till Stenungsund och sedan till Mölndal. Några timmar på varje ställe… Full rulle med sex barn, tomte och paket hos Vs familj och lugn hos min.  Flängde även på juldagen för firande av den grekiska julen och sedan släktträff med min pappas sida av släktEn. Jag o V låg utslagna på soffan på juldagskvällen och kom överens om att nästa år är vi minsann hos oss och firar jul!

Barnmorskan besökte vi i V.27. Blodtryck och blodsockret ligger fortfarande bra, med HB värdet hade gått ner till 104 så nu blev jag ordinerad järngabletter. Har köpt Niferex och äter varannan dag, och peppar ppeppar men helt har magen faktiskt inte kollapsat. Lite värre än vanligt men men, behöver kroppen järn ska den få det! Hon mätte även magen för första gången och SF-måttet låg på 26, vilket gjorde att magen till och med hamnar lite över normalkurvan. Känns riktigt skönt då många haft åsikter om min alldeles för ”lilla” mage, nu har jag liksom kvitto på att den minsann inte är liten alls. Jag vägde mig också och har gått upp ungefär fem kilo sedan inskrivningen. Försöker att inte fokusera så mycket på vikten utan mer på att kroppen fortfarande känns någorlunda samma och att de flesta kläder passar, förutom just runt magen då.

Nu buffas o puffas det hejvilt där inne och både mormor och moster har fått känna rörelser för första gången. Efter det så har jag händer titt som tätt på min mage vill jag lova. Mysigt att få dela detta med dem.

Jag har börjat få vad jag tror är foglossningar. Det började med små hugg i ena skinkan då och då! men nu är det vid varje steg oavsett hur långsamt jag rör mig. Det gör liksom inte ont, men är ändå obehagligt. Anstränger jag mig för mycket under dagen så gör det ondare, så vila och lite rörelse då och då känns vettigt. Det kan även börja göra ont i magen om jag till exempel går för fort, men saktar jag ner försvinner det. Så kroppen är bra på att säga till vad den vill må jag säga.

Imorgon går vi in i vecka 30 och har avklarat så gott som 3/4 av graviditeten. Helt underbart. Vi börjar längta efter den där lille där inne. Många frågor… Vem är du? Vem kommer du att vara lik? Får du pappas bruna ögon eller mammas melerade? Får du pappas temperament och mammas envishet?

Förskollärare och beviljad full graviditetspenning

igår fick jag ett chockerande och glädjande besked. Jag är beviljad full graviditetspenning från och med den 17 januari. Det innebär att det inte alls är lång tid kvar att jobba. Min energinivå höjdes rejält och jag känner nu inte längre någon oro för hur jag ska klara tiden som är kvar. Denna veckan jobbar jag två dagar, veckan efter det två, sedan följer nästan två veckors julledighet och därefter endast åtta dagars jobb… Sedan är det det dags att gå hem… 2+2+8= 12 dagar. 12 arbetsdagar kvar och sedan vet jag inte när jag kommer tillbaka. Antagligen i april 2016, men det är inte helt bestämt än.

Ibland faller livet som sagt bara på plats. Fick dock blandade reaktioner från kollegorna men det är hens problem. Chefen blev glad för min skull, men lite stressad såklart. Så att ja… Nu är det verklig nedräkning. Till mycket.

Nedräkning till julledigt, sista dagen på jobbet, flytt och sist med inte minst Pytt <3

Tio sanningar om mig

– Jag avskyr att köra bil.

– Jag får en känsla av tillfredställelse av att tvätta, nästan en lugnande härlig känsla

– Jag är preudotvilling med min 1 år och 4 månader yngre lillasyster (som för övrigt är det käraste jag har)

– Jag är en riktig mammagris och tycker att mamma kan och vet det mesta (till mitt försvar så gör hon faktiskt det på riktigt)

– Jag älskar att fynda saker när jag shoppar, och är duktig på det dessutom

– Jag är en riktig gotreråtta, både godis och chips

– Jag tycker om att prata i telefon, och kan prata bort flera timmar

– Jag är konflikträdd

– Jag är otroligt känslomässig och har lätt till de allra flesta känslorna, gråter också extremt lätt. Glad, ledsen eller arg spelar ingen roll…

– Jag är inte speciellt förtjust i att träna. Promenader och yoga är min melodi, att få upp flåset och bli svettig är mindre populärt

Vecka 27

Veckorna tickar på. Vi har gått över halvtid och det känns underbart bra.

Pytts hår börjar växa denna veckan, och han mäts nu från huvud till tår istället för till stjärt. Väger ungefär lika mycket som en liter mjölk.

Jag känner honom tydligt nu, flera gånger om dagen. Men främst om kvällarna då han bufflar runt som en tok där inne. Eftersom jag går och står hela dagarna på jobbet tror jag att han sover mycket dagtid, och är en liten nattuggla som sin mor. För jag kan vakna mitt i natten av att han buffar. Jag kan lokalisera hans huvud och kan utifrån det gissa mig till hur i magen han ligger. Det känns helt galet att det går att känna. En kväll och natt gick jag runt och var konstant illamående, trodde att jag skulle bli magsjuk. Men då var det bara Pytt som stod med huvudet rätt upp mot magmunnen och vägrade flytta sig. Ibland känner jag också hur han borrar ner huvudet som om han vore på väg ut. Ingen vidare trevlig känsla, så kan bara tänka mig vad jag har att vänta ju större han blir…

Jag har börjat bli extra trött av jobbet, och börjar bli trött i kroppen, främst ryggen. Känner ibland hur det sticker till i rumpan om jag går för fort eller anstränger mig. Får även hållkänsla vid dessa tillfällen. Så nu gäller det att gå långsamt och inte skynda, vilket jag har ruskigt svårt för.
Jag har börjat vakna om nätterna med kramp i vaderna. Fick tipset stödstrumpor av barnmorskan och har testat detta en natt, med positivt resultat. Inget uppvak på grund av kramp.
Magen växer mer och mer och jag ser på naveln att den kommer att ploppa upp endera dagen. Använder bara gravidbyxor nu, tycker att det är ruskigt obekvämt när kläder sitter åt om magen. Men nu syns magen i alla fall så mycket att folk har börjat våga fråga mig om jag är gravid. Eller ja, föräldrarna på jobbet då. Några andra okända människor träffar jag inte nu. Känner mig rätt osocial och tycker att det är skönt att mest umgås med de jag känner.

Vardagsmagi

En stund att minnas…

Regnet smattrar mot rutan. Julstjärnan och adventsljusstaken lyser upp i mörkret. V kryper ner bakom mig i soffan, drar mig nära och lägger handen på min mage. Pytt börjar buffa lite och V stryker med handen över magen. Lugnande, tryggande. Jag andas djupa andetag och försöker att bara vara här och nu. Njuta av lugnet, tryggheten och närheten. Vs andetag blir tyngre och tyngre, och de killar lite i nacken. Så somnar han. Med handen kvar på magen. Jag lägger min hand på hans och tänker på vårt mirakel i magen. Tänk att vi kan skapa mirakel ihop, att just Pytt ligger och växer i min mage. Jag tänker på allt gott jag måste gjort i livet för att förtjäna en man som V, och all lycka i livet som just nu omger mig. Jag tänker att livet här och nu är helt fantastiskt, och att jag måste bli bättre på att stanna upp och inse det lite oftare.

Nu tar jag time out

Nu har jag gjort det. Slutat offra mig själv och min hälsa för att kämpa på och vara duktig. Torsdag och fredag har varit hemmadagar, jag har alltså anmält mig sjuk. Och det känns så skönt, bra och rätt.

Ingen tackar en för att man har offrat sig själv i slutändan ändå.

Jag undrar hur det egentligen är meningen att man ska må, hur man ska göra. Graviditet är ingen sjukdom sägs det, och nej det är det inte. Min pappa blev helt förskräckt när han fick höra att jag var hemma från jobbet. ”Men, hon säger ju att hon mår bra…” sa han till mamma.
Och jo, fysiskt mår jag ju bra. Inga direkta gravidkrämpor… Men den psykiska biten är svårare. När stresståligheten och tålamodet försvinner och orken bara inte är där… Är det meningen att man ska må så? Att jag ska gå till jobbet varje dag efter 3 timmars osammanhängande sömn och inte klara av att vara en bra pedagog?

Mycket är det kanske också arbetssituationen på jobbet nu. Många barn med långa dagar, så oftast är vi två personal på 18 barn. 18 barn varav 13 st är 1-3 år och har stort behov av närhet och vuxennärvaro om dagarna. Så lägger vi på att ordinarie personal har lediga dagar och att vi får in vikarier som barnen inte känner. Då ökar arbetsbelastningen för den som står med en vikarie och 18 barn som egentligen vill att DU ska göra allting. Jag ska byta blöja, hjälpa till här, leka där, titta på det bygget, hjälpa till och ta fram de där speciella sakerna som bara jag vet, kramas för att saknaden efter mamma och pappa är för stor för att kunna hantera själv… Jag blir stressad bara av att tänka på det. Alldeles snurrig och svettig. För jo, jobbet gör mig snurrig. Jag är helt slut av alla intryck när jag kommer hem om dagarna.

Mammas ord klingar i mina öron: ”Var rädd om dig nu. Faller du för långt ner tar det lååååång tid att ta sig upp.” Hon pratar om utbränning och depression. Är själv på väg upp från hålet, har varit i flera år. Hon varnar, känner igen symptom och tankesätt. Och jag lovar att vara försiktig, och ber henne säga till om hon märker att det är på väg åt skogen.

På tisdag ska jag träffa barnmorskan igen. Jag ska berätta hur jag känner och hoppas på en läkartid.

Duktighetsfällan

Jag är perfektionist, duktig, en prestationsprinsessa. I hela livet har jag fått beröm för min handlingar. ”Vad du är duktig i skolan Maria.”, ”Vad duktig du är på fotboll…” ”Vad duktig du är på att baka.” Och så vidare, och så vidare.

Jag är storasyster, pseudotvilling med min lillasyster. Bara 1 år och 4 månader mellan oss. Hon hade kolik och växte upp som en social blomma, som tog och fick uppmärksamhet. Jag fick uppmärksamhet för att jag var duktig. Lugna, snälla Maria, som alltid gjorde som hon skulle, som alltid gick att lita på.

Idag ser jag vilken fälla det satt mig i. Och min syster med för den delen. Hon har också fallit i duktighetsfällan, för hon hade ju en storasyster och höga resultat att leva upp till om hon också ville höra att hon var duktig. Alla komplimanger för prestationer, så onödiga. Egentligen.

Hur påverkar det mig idag? Jo, jag vågar inte visa mig svag. Jag ska vara stark och fixa allting själv. Jag  hatar att misslyckas och mår otroligt dåligt över minsta nederlag. Jag är van vid att kunna fixa saker bara jag ger mig den på att det ska gå. Men allting kan jag inte fixa själv. Jag har svårt att be om hjälp, och stångar mig hellre blodig än erkänner att jag inte klarar något.

Nu påverkar det mig genom att jag trots att jag är helt slut ändå tar mig till jobbet. Mina kvällar och helger spenderar jag på soffan och i sängen. Jag försöker ta mig för saker men jag orkar inte. På jobbet är tålamodet kort och jag orkar knappt ta mig upp på mornarna. Somnar sittandes i sängen på väg upp… Jag är heller inte stresstålig längre utan blir helt stissig. På mitt jobb, med 19 små barn, går det inte att ha dåligt tålamod och inte tåla stress. Ännu mer stress skapar set faktum att det krävs ordinarie personal på avdelningen för att dagarna ska fungera, och det innebär att jag behöver vara där för att det inte ska bli kaos med mina kollegor… Och då har jag så svårt för att visa mig svag och faktiskt vara hemma.

Men så sms:ar jag min syster, som också är min bästa vän och en klippa i stormen, och hon skriver precis det jag behöver höra. Hon bekräftar att jag inte är svag och gnällig, utan att jag måste få tänka på mig själv. Så nu återstår egentligen bara samtal till chef och kollegor där jag får visa mig svag. Och tycker de då att jag är svag och egoistisk så får det väl vara så då. Jag måste sätta mig själv först, eller allra mest Pytteliten.

Noll tid, noll energi

Det finns ingen extra tid över till något. Eller snarare energi över till något. Dagarna på jobbet går i ett och jag slänger.mig helt slut på soffan när jag kommer hem. Som tur är har jag en karl som skämmer bort mig o lagar mat o handlar allt som oftast. Men jag känner mig rätt värdelös. Som blivande mamma, dotter, syster och vän. Jag glömmer allt. Orkar ingenting.

Harskickat in ansökan om graviditetspenning men vem vet hur det blir med den? ! I februari slutar jag jobba, som senast. Heltid fram tills dess känns också tungt just nu. Men ändå inte som ett ouppnåeligt mål. Det år bara att kämpa på så gott det går…