Månadsarkiv: maj 2015

Add Comment Register

10 veckor och förkyld

Mammahjärtat håller på att gå sönder. Lilleman är förkyld. Tät, snorig och hostig. Elak skällande hosta. Så jag är livrädd för RS. Ingen feber än dock, men håller koll! Är så orolig att allt ska bli värre. Men just nu har vi läget under kontroll. Han äter som vanligt, om inte mer. Och sover mer, men vem gör inte det när en är sjuk? (Förutom den nu sjuka mamman som har viktigare saker för sig).

Så undrar en dumma saker som att en inte varit tillräckligt bra på aTT tvätta händerna, att hålla sig borta från folk… Är det mitt fel?

Och så sömnbrist på det. En gång i timmen snittade vi uppvak och snuttande inatt. Och just det ja, förkylningen bröt även ut på mig inatt. Tät o rinnig näsa om vartannat, kli i halsen och hosta.

Lite bättre känns det dock när mini mellan varven är vaken och avfyrar leenden och snackar lite. Och att vi faktiskt kan trösta ledsamhet med närhet och mer närhet. Ryggen gör redan ont efter konstant skumpande nu i tre timmar för att han skulle få lite sammanhängande sömn. Tack o lov för ergobaby! Och tack o lov för pappan i familjens schema som gör att han är ledig mycket dagtid. inatt får vi klara oss själva, men sedan är han ledig tisdag o onsdag innan det är jobbdag på torsdag igen, och förhoppningsvis är det värsta över då, för oss båda.

Vårt föräldraskap provocerar (och andras råd provocerar mig)

Fri amnong, att svara på barnets minsta signal, att försöka tillgodose varje behov så fort vi får en föraning…

Vi tror att vi skapar ett tryggt barn genom att vara nära och ha i famnen, att vid minsta pip finnas där. Att han ska få amma så fort det börjar slickas med tungan, inte vänta tills han börjar skrika. Detta provocerar, speciellt den äldre generationen runtomkring mig. Min mamma slänger ur sig kommentarer som att ”nej, inte kan han vara hungrig igen…” och ”Du måste vara rädd om dig, kan inte amma hela nätterna. Tänk på dig själv.”. Pappa säger att jag ska låta T vara mer hos sin pappa när han är arg och ledsen, det gör inger om han skriker där. Han är i en trygg o kärleksfull famn. Försöker förklara att jag gärna har honom hos mig eftersom det oftast går att trösta honom då, så att han slipper skrika. Och dessutom skriker han kanske för att han inte riktigt känner sig helt trygg? Hade varit en sak om han skrek och det inte gick att trösta, då skulle jag behöva avlastning, men nu när han blir nöjd hos mig är det det ända rätta. Jag tror dessutom att han blir tryggare med mannen genom att mannen hjälper honom att få det han vill ha, dvs mig.

Det provocerar också att jag inte vill lämna ifrån mig min bebis för att få vila/städa/fixa. En liten stund skadar det inte att få avlösning menar folk omkring. vi vill inte lämna bort vår son förrän han är tryggt anknuten till de vi lämnar honom till menar vi, och en trygg anknytning tar tid att skapa. Vi håller fortfarande på med vår.

Att min bebis inte ska skrika i någon annans famn provocerar. Att jag går och tar min bebis om han inte verkar nöjd. Min bebis ska tröstas av mig, eller sin far och ska absolut inte vara ledsen hos någon annan just nu. Punkt slut.

Och så har vi detta med samsovning, att T sover på mig/oss och att han får somna vid bröstet. Enligt BVC-tanten är det tydligen väldigt viktigt att vi börjar tänka på att inte ha det så. Och detta sades vid sjuveckorsbesöket. Jag dog lite, tappade förtroendet helt. Min bebis ska utifrån sona behov få sova där han behöver, och äta när han vill. Det tror jag att han mår bäst av. Inte att jag börjar lägga honom gråtandes i egen säng för att han ska lära sig att sova där. Nej, det tror jag inte på. Så länge jag, och mannen, mår bra och klarar av att följa Theodors behov är det de som ska få styra.

Jag sätter barnets behov framför mina egna, det är det som provocerar, och skrämmer. Mamma o pappa är rädda att jag ska bränna ut mig, och BVC att bebis inte ska vara tillräckligt självständig… Tillräckligt självständig för vad är frågan? För att jag ska få sova?

Jag inser dock att det kan komma en dag då kroppen säger ifrån, då min sömn inte kan åsidosättas, eller då mitt humör brister helt totalt. Då får hi börja kolla på alternativ. Nattamning kanske inte fungerar då. Kanske behöver vi lämna bort tidigare än vi tänkt för att få tid ihop som par? Ingen vet vad framtiden kommer att innebära. Men min nutid upptas av bebis behov och att leva utefter dem. Och tydligen att försvara vårt val. Det stör mig. Så otroligt mycket. Men men, sånt är livet.

Livet med bebis

Åtta veckor idag, vår stora kille.

Han heter Theodor, har blåa ögon och mycket brunt hår men en nyans av rött.

Han tycker om att vara nära. Och ska vara det när han är vaken och när han sover. De första fem veckorna sov han gott ensam i sitt babynest, men sen kom nog en såndär utvecklingsfas och då var det abrupt slut på ensamliggandet. Han sov bara i famnen och på natten på min mage. Fasen höll på i lite drygt två veckor. Mer snuttande och bara mamma som gällde. Nu verkar han kommit ur den lite. Och visar nya färdigheter som joller, leenden och mer fokuserad blick. Nu kan han ligga ensam i babygymmet en stund o kika, och skötbordet är en hitt. Där ligger han gärna o kikar på mobilen ovanför.

han sover en hel del. Ett par långa perioder under dagtid och äter med två timmars mellanrum på nätterna. Jag kan inte sova dagtid utan att sabba nattsömnen så mitt sömnkonto ligger helt klart på minus. Men hormonerna hjälper till rätt bra tror jag för jag är inget jättevrak.

Kroppen är tillbaka så gott som. Har drygt två kilo kvar till startvikten men tycker nog att de kan få sitta kvar. Magen har dragit ihop sig och underlivet har läkt så som det ska.  Känner att kroppen är så jäkla fantastisk! Först hushålla en liten bebis i nio månader, sedan föda fram den och sedan läka igen.

Förlossningsberättelse del 1

Förlossningen är det häftigaste jag varit med om. Ska skriva en förlossningsberättelse tänker jag… . Börjar nu, får se hur långt jag hinner o när resten kommer…

Söndagen den 15 mars var det fint väder, mannen fixade i trädgården och jag bestämde mig för att gräva lite jag med. Kunde inte så länge för ryggen började göra ont. Så överraskades jag med en babyshower o myste med tjejerna hela eftermiddagen. kom hem vid sextiden och kände mig lite konstig. Börjar springa på toa och känna mig annorlunda så säger till man en att nåt kan vara på gång, men eftersom jag inte känt av nåt annorlunda i kroppen trodde jag ju att det kanske var Förvärkar som var på g. Värkarna startade  vid 21 och blev regelbundna ganska fort. Jag vågade inte tro att det var på riktigt utan trodde att skulle avta o försvinna. Men intensiteten ökade istället och mannen började fara runt o fixa med bbväskorna. Vid 22 ringde jag förlossningen i Varberg o berättade att de kom med fyra minuters mellanrum o höll i sig ca en minut i sötheten. Det gick bra att andas genom dem. Alvedon, dusch och sova bad de mig göra. Sova, tänkte jag för mig själv och skrattade. Det gick inte att sitta still, än mindre ligga ner. Men duscha gjorde jag o det var skönt. Mannen fick ge dig ut på jalt efter alvedon då det såklart var de enda värktabletterna vi inte hade hemma. Värkarna ökar i intensitet o så även smärtan. Jag är förvånad över att värkarna sitter i magen,t rodde de skulle sitta i ryggen. De börjat också stråla ner mot låren. Vid fyra börjar det göra för ont känner jag, o de kommer nu med treminutersintervaller. Ringer förlossningen igen o de säger att vi är välkomna när vi vill men att jag ska äta lite innan jag kommer. Mår illa med för i mig lite yoghurt. Lägger en plastad picknickfilten i framsätet, fäller bak stolen och sätter plasthinken i knät ovh så börjar den 40  minuter långa resan till förlossningen. Resan gör bra, det går helt okej att ta värkarna i bilen. Trodde det skulle vara jättejobbigt och blir orolig över att värkarna håller på att avta… Men i korridoren på väg till förlossningen får jag stanna flera gånger för o andas genom värkarna så det slutar jag vara rädd för rätt snart. Kommer in i ett rum och får ctg fastspänt på magen. Det kan en behöva ha 30-60 minuter förklarar barnmorskan och jag blir irriterad över att ingen sa det tidigare. Behövde ju gå på toaletten. Och ligga still iunder värkarna var heller ingen höjdare. Som tur är behöver jag bara ligga ca 20 minuter. Allt ser bra ut och jag blir undersökt… Nervös väntan innan hon säger att jag är 4-5 cm öppen och tappen är helt utplånad. ”Ni ska ingenstans, idag ska det komma en bebis…” Var ljuva ord att få höra. Fortsättning följer…