I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Såhär ser Pytteliten ut just nu enligt Lennart Nilsson:

20140727_223833

 

Jag har fortfarande  inga direkta symptom förutom ömma bröstvårtor och väntar tålmodigt och otåligt på den 15 augusti.  Försöker tänka att allt kommer att gå bra.

I fredags var jag förresten på kalas hos skvallerbyttan N och slapp leva dubbelliv. Hon hade skvallrat för sin mor som skvallrade för sin man som… ja,  ni fattar. Det kändes så konstigt att prata så normalt om det. De grattade mig och undrade när bebis ska komma. Jag svarade att om allt går som det ska kommer det en bebis i mars. Men de ville inte lyssna på min realism/pessimism utan sa att allt säkert skulle gå bra.

Så nu vill jag att min familj ska få veta. NU! Fast ändå inte. Gud så svårt det är alltså. I helgen har vi till exempel också fått underhålla saning för Vs bror som undrade om vi inte är sugna. Det är så tudelat det här. Att vilja dela med sig av sin glädje direkt, fast samtidigt vilja ge ett säkert besked…

2 reaktioner på ”




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− två = 0