I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Andra försöket: ingen bebis.

Ingen bebis i sikte, eller i magen. I torsdags kom mensen. Detta gav mig ännu en ny cykellängd: 36 dagar.

Att kroppen inte är i fas efter lång tid på p-piller förvånar mig inte, samtidigt som man såklart vill att kroppen ska fungera direkt. Jag är inte säker på om ägglossningen ens kommit igång. Ett test tror jag var positivt, för två månader sedan. Men denna månaden fick jag inget utslag för huvudtaget så det gör mig lite osäker på om det första testet visade rätt. Jaja, det ger sig. Skönt är det ju faktiskt att det ens kommer någon mens. Har en vän som inte fått nu på tre månader sedan hon slutade så jag förstår att det kan variera mycket.

Nu ska jag börja räkna på när ägglossningen bör komma om man har en cykel på 36 dagar så vi vet när vi ska börja testa med testen igen. Tror nog också att jag ska testa att börja ta tempen på morgonen och se om det indikerar något. Allt för att testa.

Egentligen tar vi inte testerna eller ska börja tempa för att det är bråttom med att bli gravida. Vi, och egentligen mest jag, vill göra det för att få reda på att det faktiskt går. Att kroppen är i fas och har möjligheten att bli gravid… Vi har sagt att vi ska försöka ha en ”laid-back approach” till det här med bebisskapandet för att inte stressa upp oss. Vi är nämligen perfektionister och kontrollfreaks båda två vilket vi tror kan påverka allt negativt. En kompis sa att hon tror att det kommer att gå fort när vi väl börjar. Jag o andra sidan tror ju då att det kommer att ta tid, allt för att inte få upp förhoppningarna.

Och ja, jag har hållit sanningen för mig själv och inte berättat för min vän om att vi försöker. Lite jobbigt är det, för hon och hennes karl försöker nämligen nu och det skulle vara så skönt att få dela tankar. Det är också svårt att ljuga för henne eftersom hon är en nära barndomsvän. Jag får alltid starta konversationerna kring bebisar med: ”Jag tror att jag kommer att tänka/känna…” fast jag menar att det är så jag känner just nu. Jättelustigt känns det, men har man lovat sin karl att hålla det hemligt så har man. En vän har jag ju faktiskt förhandlat mig fram att få berätta för. Hon skrev och frågade om det var någon bebis i magen nu i början av veckan för jag skrev förra veckan att mensen var sen. När jag svarade att det inte var något fick jag svaret: ”Nu är ju dessutom V tillbaka. Det kombinerat med lite vin känns som en klar fertilitetshöjare.” Haha,och hon har ju rätt. Det blir lite lättare att försöka göra en bebis nu när karln äntligen är hemma igen.

Hur som helst, nu går vi in på nästa försök, nummer tre tror jag att det blir. Önska oss lycka till!

 




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− 4 = fyra