I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Att bli med bebislängtan

Jag skrev i mitt första inlägg att det är min karls förtjänst att jag blivit bebissugen och tänktte nu förklara hur det gick till.

Det första ska nämnas att min karl har en stor familj. Många syskon som har fått barn i tidig ålder och därigenom många syskonbarn. För lite drygt två år sedan fick han äran att bli gudfar åt sin brors barn och han är en fantastisk farbror och gudfar. Vi har umgåtts mycket med den familjen under åren. Barnkär ser man att han är direkt.Och med barnkära mig som flickvän har hans familj frågat oss när det är dags för barn sedan vi varit ihop i ett år, det vill säga i två och ett halvt år nu. Vilket jag tar som en komplimang. Tillbaka till storyn. Man skulle kunna tro det men det var inte gudfarsrollen som fick honom att bestämma sig utan det kom senare.

I november förra året blev två av Vs bästa kompisar föräldrar och en dag kort därefter när jag hämtade honom efter jobbet såg han mig i ögonen och sa att det var något vi behövde prata om. Att skaffa barn. Mitt hjärta hoppade över några slag och det sög där och då till i magen på mig. Från och med den dagen har jag tänkt på att skaffa barn, och inte då bara drömma. Det kändes som att hans seriösa framförande av barn var ett steg längre än så.

Men så kom väl verkligheten ikapp karln tror jag. För när jag började längta och drömma var han inte riktigt med på noterna. Först handlade det om jobb, för när han droppade bomben hade han inget heltidsjobb, men det har han nu. Så nu handlar det om något annat. Vi behöver ha en större lägenhet. Jag vet att han längtar och drömmer för sig själv, men att prata bebisnamn och inredning till barnrummet som jag kan drömma om är han inte med på. Jag förstår honom på ett sätt, han vill inte drömma för mycket förrän vi kan göra dem till verklighet. Han fungerar så. Men ibland gör det mig lite ledsen, speceillt eftersom jag längtar så mycket som jag gör. Tur att man kan läsa bloggar och drömma sig bort lite.

Det faktum att V är väldigt insatt i och aktiv i lägenhetssökande betyder för mig att han gör sitt allra yttersta för att få vår dröm att kunna bli sann. Och det gör mig varm i hjärtat. Han kommer att bli världens underbaraste pappa. En trygg och lugn pappa som kommer att nfå bebisar att somna i famnen bara genom att lyfta upp dem i sin trygga famn.

Så, som sagt. Det är Vs fel att jag vill ha barn. Han väckte min biologiska klocka. Älskade älskade karl.




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio × 7 =