I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Att sakna sitt jobb där en lämnat en stor del av sitt hjärta…

Var och hälsade på mina barn idag. Alltså på jobbet. Fina fina barnen. Gick därifrån med hjärtat fullt av kärlek och kramar. För kramas ville dem, mycket och länge. Och berätta massa saker. Som till exempel att de saknat mig. Jag svarade att jag saknar dem också, och att jag kommer tillbaka och hälsar på snart igen. De berättade också om viktiga saker som hänt i deras liv sedan jag gick hem på ledighet. Typ att någon äntligen fått köpa både Dusty 1 och 2, att en annan fått en ny tröja, och att den tredje minsann flyttat till ett nytt hus. Det nya huset flyttades det dock till i höstas, men kommentaren fick mig att undra över barns tidsuppfattning. Jag frågade sexåringen om det kändes som om att jag hade varit borta så länge och han såg mig in i ögonen och sa ja… Och menade det utifrån sin känsla och upplevelse av tid. Hoppas att de inte känner sig allt för övergivna av mig… Det värker lite i hjärtat bara av att tänka på det.

Jag bär med mig dem i hjärtat och är så tacksam över att jag får lov att vara en så viktig del i barnens liv. Jag är helt övertygad om att jag valt helt rätt yrke. Och är så glad över att jobba just där med de kollegorna jag har… Och med alla de underbara små barnen. Lycka!




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− sju = 1