Förskolläraren filosoferar

Add Comment Register

Att sakna sitt jobb där en lämnat en stor del av sitt hjärta…

Var och hälsade på mina barn idag. Alltså på jobbet. Fina fina barnen. Gick därifrån med hjärtat fullt av kärlek och kramar. För kramas ville dem, mycket och länge. Och berätta massa saker. Som till exempel att de saknat mig. Jag svarade att jag saknar dem också, och att jag kommer tillbaka och hälsar på snart igen. De berättade också om viktiga saker som hänt i deras liv sedan jag gick hem på ledighet. Typ att någon äntligen fått köpa både Dusty 1 och 2, att en annan fått en ny tröja, och att den tredje minsann flyttat till ett nytt hus. Det nya huset flyttades det dock till i höstas, men kommentaren fick mig att undra över barns tidsuppfattning. Jag frågade sexåringen om det kändes som om att jag hade varit borta så länge och han såg mig in i ögonen och sa ja… Och menade det utifrån sin känsla och upplevelse av tid. Hoppas att de inte känner sig allt för övergivna av mig… Det värker lite i hjärtat bara av att tänka på det.

Jag bär med mig dem i hjärtat och är så tacksam över att jag får lov att vara en så viktig del i barnens liv. Jag är helt övertygad om att jag valt helt rätt yrke. Och är så glad över att jobba just där med de kollegorna jag har… Och med alla de underbara små barnen. Lycka!

Två veckors ledighet till ända…

Ja, så fort det har gått… Två veckor, 14 lediga dagar… Vad har jag gjort egentligen? Sovit och latat mig,  en massa! Träffat nära och kära och tankat mycket energi och glädje. Men också börjat röja lite inför flytten. Rensa och packa… Och kika på inredning. Tänk att vi äntligen ska få vårt eget boende, där de pengar vi investerar verkligen blir en investering. Jag längtar så mycket efter att få nycklarna och få öppna dörren till vårt hem! Mindre än en månad kvar nu…

Ska bli lite mysigt och roligt att komma tillbaka till jobbet igen faktiskt. Kan mina känslor ha att göra med att jag vet att det bara är åtta dagar kvar? Jo, mycket möjligt. Får se till att krama på och vara så mycket med barnen som det bara går nu innan det blir dags att gå hem! Jag kommer ju dock inte kunna hålla mig borta, utan kommer nog att hälsa på där titt som tätt. Det är ju faktiskt inte bara barnen som knyter an till oss, utan vi som knyter an till barnen också! Eller i alla fall jag…

Förskollärare och beviljad full graviditetspenning

igår fick jag ett chockerande och glädjande besked. Jag är beviljad full graviditetspenning från och med den 17 januari. Det innebär att det inte alls är lång tid kvar att jobba. Min energinivå höjdes rejält och jag känner nu inte längre någon oro för hur jag ska klara tiden som är kvar. Denna veckan jobbar jag två dagar, veckan efter det två, sedan följer nästan två veckors julledighet och därefter endast åtta dagars jobb… Sedan är det det dags att gå hem… 2+2+8= 12 dagar. 12 arbetsdagar kvar och sedan vet jag inte när jag kommer tillbaka. Antagligen i april 2016, men det är inte helt bestämt än.

Ibland faller livet som sagt bara på plats. Fick dock blandade reaktioner från kollegorna men det är hens problem. Chefen blev glad för min skull, men lite stressad såklart. Så att ja… Nu är det verklig nedräkning. Till mycket.

Nedräkning till julledigt, sista dagen på jobbet, flytt och sist med inte minst Pytt <3

Jag är en utav de viktigaste människorna i livet för 18 barn

Det gör ont i mig när jag överallt läser negativa saker om förskola, eller snarare att barn och föräldrar blir felbehandlade. Arbetsförhållandena för oss pedagoger är inte hållbara så som de ser ut nu. Med stora barngrupper och låg personaltäthet. Vi är till exempel två pedagoger på 17 barn större delen av dagen. Det är mycket kringuppgifter som måste göras och allt själ viktig tid från barnen. Många är slutkörda och blir därigenom otroligt negativa, och tyvärr blir det allt vanligare att det går ut över barnen och föräldrarna. Det är så oprofessionellt att jag skäms å mina kollegors vägnar men jag förstår också skälen till att allt bara blivit för mycket.

Jag anser att vi pedagoger är vikarierande föräldrar om dagarna. Jag vill ha en goD relation med barnens föräldrar för att kunna bygga upp tillit och förtroende. Jag kommer under barnens tid på förskolan att vara en utav de människorna som träffar om tar hand om barnen mest, alltså en utav de viktigaste personerna i barnens liv. När jag tar mig tid att tänka på det lite djupare såhär blir jag nästan alldeles tagen av stundens allvar. Och jag vill göra allt för att vara en människa som barnen kan lita på och tycka om. Kanske till och med älska. Ja, jag skrev älska! Så opedagogiskt enligt många. Men inte enligt mig.

jag vill möta varje barn med ett leende när de kommer in, gärna en kram om de tycker om att kramas.

jag vill att varje barn ska känna sig välkommet och efterlängtat när det kommer.

jag vill att varje barn ska känna att jag tycker om hen för den hen är

jag vill att varje barn ska känna att jag är en människa att lita på och som en kan söka råd eller tröst hos om en saknar mamma/pappa, hamnar i en konflikt, ramlar och slår sig…

jag vill vara en god förebild som genom mitt sätt att vara mot andra lär barnen att respektera varandra, lösa konflikter osv.

jag vill att föräldrarna ska veta att jag förstår att jag tar hand om det käraste de har och att jag ödmjukt och tacksamt tar emot det uppdraget.

När jag kom tillbaka efter semestern och fick träffa alla barn igen möttes jag av stora leenden och varma kramar. Jag fick också berättat att en flicka pratat mycket om oss fröknar under semestern och att hon sagt att hon saknade oss. Där och då fick jag ett kvitto på att jag gör något rätt, och att jag är just en utav det barnets viktigaste människor. Likaså när barn tittar en djupt i ögonen och säger att de älskar en. Jag träffar oftast barnen under fem år av deras liv, och glädjs över den relation vi har tid att bygga upp under den tiden. Jag älskar mitt jobb!

Jag anser att ALLA barn har rätt till en trygg, rolig och lärorik tid på förskolan. Och att omsorg och lärande ska kunna anpassas efter varje enskilt barn och dess behov. Jag önskar så att våra politiker har förstått allvaret i våra arbetsmiljöer runtom i Sverige. För som det ser ut idag har vi inte möjlighet att göra allt. En som pedagog får prioritera det som känns viktigast och prioritera bort annat. För mig är det ”undervisningen” som prioriteras bort och lek och trygghet som prioriteras. Jag vet att jag inte följer läroplaner och styrdokument. Men en kan bara göra så gott en kan. Snälla politiker, barnen är vår framtid. Prioritera deras välmående och framtid, och snälla, tänk på att vi pedagoger ska orka ett helt arbetsliv som några av de viktigaste människorna i barnens liv!

Snurr om barnsyn, att inte säga ”nej”‘och att bekräfta känslor

Jag har så mycket tankar om hur jag vill vara som mamma, hur vi ska ”uppfostra” våra barn. Jag läser så många bloggar och blir så inspirerad.

Men egentligen får jag inte bara inspiration till hur jag vill vara som mamma, utan också hur jag vill vara som pedagog, som vuxen människa.

Hur man behandlar barn beror helt och hållet på hur man ser på barn, vilken barnsyn man har. Detta diskuterade vi mycket på utbildningen. Ser man barn irrationella? Som medmänniskor? Eller som små vuxna? och så vidare… Vi pratar inom pedagogik idag att vi ska se det kompetenta barnet. Det betyder lätt och slätt att vi ser barnen som aktiva medskapare av erfarenheter och kunskap. Vi som vuxna måste finnas där för att stötta, utmana och reflektera med barnen och tillsammans lär vi.

Hur det tar sig i uttryck i hur man beter sig mot barn är ganska enkelt. Till exempel mitt favoritexempel som handlar om ordet Nej. Första frågan, vad tillåter jag barnen att göra? Varför/varför inte? I vilka situationer säger jag nej? Hur blir det då? Hur reagerar barnen?

Jag anser att ett nej ofta är oeffektivt och ofta leder till ytterligare testning av gränser. Om vi ska se det kompetenta barnet är det därför bättre att uttrycka sig på ett annat sätt. ”Vet du vad… jag vill inte att du gör så  med glaset. Om du bankar så med glasset i bordet så låter det mycket och glaset kan ramla ner.”. Att förklara, det är viktigt tänker jag. Men också att markera vad som händer om barnet inte slutar göra det man inte vill. Att till exempel berätta att man tar bort glaset om barnet fortsätter, och sedan då också vara konsekvent och göra det. Och berätta varför man gjorde som man gjorde. Förklara förklara förklara.

Något annat som är viktigt är att visa att man förstår och att bekräfta barnens känslor i olika situationer. ex, ni är i affären och barnet vill inte gå ut för att hen har hittat bollar hen vill leka med. Att då förklara att man förstår att hen blir ledsen för att hen inte får leka med bollarna nu, men att ni kan ta fram bollarna hemma sedan.

Det handlar egentligen om att ta barns önskemål och tankar på allvar, att göra dem delaktiga i sin vardag. Så de får känna att de har inflytande och bestämmanderätt. Det handlar INTE om att vuxna ska följa barnens minsta vink, för de är trots allt inte vuxna. De kan inte bestämma allt själva. Forskning visar dessutom att barn kan bli stressade av för många beslut som ska tas. Det handlaf om att som vuxen ta beslut med hänsyn till barnen.

Tyvärr är detta förhållningssättet väldigt svårt att ha under dagarna på förskolan. Det är alldeles för många barn, vi är alldeles för beroende av struktur och rutiner för att få dagen att gå ihop. Men jag måste säga att jag tycker att jag är rätt så bra på att inte bara säga nej, utan att istället förklara.

I många situationer behövs dock också ett nej. Det är tydligt, går fort att säga om man behöver hejda något farligt som är på väg att hända. Om någon håller på att ge någon en knuff men man är några meter för långt ifrån, eller om något barn springer rätt ut i vägen. Då känns ett nej som det bästa!

Oj, vilket långt inlägg det blev. Helt enkelt. Se det kompetenta barnet. Försök att inte använda nej. Förklara varför man inte ska göra något, bekräfta känslor. Ta hänsyn till önskemål. Se barnen som kompetenta, inte som irrationella små liv som bara ska följa och lyssna. De är medskapare av sin kunskap, de lär i samspel.

Förskolläraren filosoferar: Vet föräldrar hur vår arbetsdag egentligen ser ut? Vad sägs om bara 2 personal större delen av dagen

Förskolan, denna fantastiska plats för barn att vara på… Eller?

Jag vill våga säga att förskolan har en viktig roll i barns utveckling och deras lärande. Och även i deras uppfostran. Längre dagar för barn på förskolan innebär att ett allt större ansvar för även uppfostran läggs på oss som arbetar. Det är ett stort ansvar att få tycker jag. Och ett viktigt sådant. Omsorg, fostran och lärande. Förskolans uppdrag blir större och större. Och ja, det är så samhället ser ut idag. Men, förutsättningarna för att utföra uppdraget som skollag och styrdokument säger att vi måste göra blir bara mindre och mindre.

Jag vet inte om föräldrar idag egentligen vet hur en dag på förskolan ser ut, personalmässigt och rutinmässigt? Därför tänker jag nu ge en liten överblick över hur dagarna på min arbetsplats ser ut. Bara för att belysa lite. Viktigt: Jag säger inte att alla avdelningar i hela landet har det som vi har det, men jag tror att vi är långt ifrån ensamma över att ha det som vi har det!

Jag jobbar i en kranskommun till Göteborg, en kommun som inte satsar jättemycket pengar på barnomsorg och där besparingar ofta sker. Då får vi till exempel inte ta in vikarier om vi inte absolut måste, och vi får inga pengar till att köpa in material till pyssel/vår miljö osv. Just nu har vi en barngrupp på 19 barn. 6 st 1 åringar, 4 st 2 åringar, 2 st 3 åringar, 3 st 4 åringar och 4 st 5 åringar. Ett utav barnen är i behov av särskilt stöd, och varav de ca 50 timmarna barnet går så får vi 20 timmar med extra personal för att kunna arbeta lite extra. I annat fall är vi tre heltidsanställda pedagoger som jobbar.

Tre stycken som jobbar låter kanske som en ganska bra personalomsättning, och det hade det varit om vi varit alla tre hela dagarna, men det är långt ifrån sanningen. Vi ska täcka upp tid mellan halv sju till fem varje dag. Utöver det ska det finnas luft i schemat för enskilda planeringar, APT möten och andra kvällsmöten. Vi kan alltså inte jobba halv sju till fem allihop varje dag.

Vi går tre olika skift, tidig 06:30-13:30, mellan 07:30-16:30 och sen 08:30-17:00. Förmiddagarna går åt till planeringar och raster, likaså tiden efter lunch fram till halv två. Så från ca 10-12 är vi tre personal. Annars bara två. Eller ibland 1. Två personal på 19 barn, och så ska vi hinna uppfostra, ha god omsorg och även skapa möjligheter för lärande.

Låter detta som en enkel arbetsmiljö? Det skulle jag våga påstå att den inte är. Arbetet är krävande, många stunder hårt men också alldeles alldeles underbart.

Varje dag är jag med om så mycket fantastiskt. Som när jag upptäcker att barnen lärt sig något nytt, som att ta fart själv på gungan, eller art äntligen kunna räkna till 20. Det finaste av allt är när man ställer följdfrågan ”Hur har du lärt dig det?” och barnen svarar att ”Men fröken, det är ju du som har lärt mig det”. Man får se så mycket glädje och stolthet hos barnen. Och trots att jag ofta känner att jag inte räcker till får jag stora kramar när de kommer och går hem. När barnen vill ha hjälp, eller prata samtidigt brukar jag ofta säga att jag har lite svårt att göra allt på samma gång eftersom jag bara har två armar/två öron/en mun. Då brukar barnen säga:”Men tänk fröken om du hade flera munnar och öron, du kunde du lyssna och prata med flera barn samtidigt”. Och det är så sant. Jag skäms över hur många gånger om dagen jag måste säga ”vänta lite” och ”snart”. Oftast har barnen glömt vad de skulle säga eller gått vidare till en ny aktivitet innan man hunnit hjälpa och det känns inte bra alls.

Det behöver alltså i min mening bli färre barn per vuxen i förskolan, för att alla barn ska kunna få den uppmärksamhet och den hjälp som de behöver för att utvecklas och lära. För att barnen ska få det de förtjänar. Vissa dagar kommer jag på mig själv med att jag knappt sagt ett ord till vissa barn. Då skäms jag, blir ledsen och så bara ber jag för att någon aV mina kollegor har gett barnet uppmärksamhet den dagen, och så ger jag lite extra dagen efter. Det är hemskt att behöva erkänna, jag känner mig otillräcklig och även att jag inte gjort mitt jobb.

Om jag vore förälder skulle jag inte tycka att de förhållanden som vi har i förskolan idag är bra nog. Jag skulle protestera, skicka brev till kommunen och börja ifrågasätta. Jag ifrågasätter själv, fast mina aebetsförhållanden då. Men det är ni föräldrar som har makten, i alla fall mer makt än vad vi som jobbar har. Era barn förtjänar hela himlen, och vi pedagoger vill ge barnen allt vi kan, och just nu räcker vi inte till. Snälla, hjälp oss att få bättre förutsättningar för att finnas där för det käraste som finns. Politiker verkar inte förstå att barnen är vår framtid, och jag fasar för de forskningsresultat som snart kommer att komma fram från studier kring hur stora barngrupper påverkar barnen, deras mående och deras lärande. Tillsammans måste vi kämpa för barnens rätt, de kan själva inte kämpa för sig själva, så allt ansvar ligger på oss!

Ny kategori: Förskolläraren filosoferar

Min personlighet är en del av mitt jobb, och mitt jobb är en stor del av mig som person. Hängde ni med? Jag kan inte koppla från mig själv på jobbet,och heller inte koppla ifrån jobbet när jag kommer hem. Därför har jag massa tankar om förskola och föräldraskap. Det kommer att bli en ny kategori hör på bloggen helt enkelt. Och första ämnet som kommer att behandlas är Förskolans mening.

Många avdelningar och förskolor har problem med att föräldrar lämnar sina barn mer än vad de egentligen har rätt till. Vad menar jag då med detta? Jo, förskolan är till för att ta hand om barnen när du som förälder arbetar. Detta bortsett från timmar som föräldralediga/arbetslösa har rätt till och den allmänna förskolan för barn över 3 år. Alltså, bortsett från tidigare nämnda senarion, så får du endast lämna dina barn på förskolan när du jobbar! Det betyder att du inte får ta en semesterdag för att bygga den där nya trappan till huset och lämna barnen på förskolan den dagen. Har du semester är barnen hemma. Det betyder till exempel också att du inte lägger till en extra timme på tiden du ska ha barnen på förskolan för att hinna träna innan du hämtar dem. Det har du en barnvakt åt. Rätt och slätt är det så. Enligt reglerna är barnens vistelsetid den tiden du är på jobbet plus skälig restid. Vi är inte barnvakter.

Sen måste jag tillägga att vi inte är omöjliga eller mer än människor, ber man att få lämna barnen en timme tidigare för ett tandläkarbesök och vi enligt schema har personal som täcker upp så kan det hända att vi ställer upp och säger ja. Men, och detta är ett stort men, vi är inte barnvakter! Och framför allt, hur bra ni än tror att barnen har det hos oss har de oftast det ännu bättre med er. Vi är oftast två personal i barngruppen, på ca 19 barn. Det är inte många händer, armar, öron eller öron, vi räcker inte alltid riktigt till.

Hur viktig ni än hör att förskolan är, tro inte för en sekund att den är viktigare än er föräldrar. Ni är det bästa för era barn! Detta är för övrigt en tanke som förtjänar ett helt eget inlägg!