Graviditeten vecka för vecka

Add Comment Register

Vecka 39

Countdown… 10 dagar idag… We’re getting closer!

Mer sendrag i ljumskarna, otrevlig känsla. Foglossning? Ischias? Kroppen verkar i alla fall förbereda sig. Har sammandragningar men inga direkta värkar ihop med sammandragningarna, ingen molvärk eller så. Har svullnat lite om händerna o därmed tagit av mig förlovningsringen. Känns naket på fingret men bättre att ta av den själv innan den måste klippas av! Magen sitter fortfarande högt upp säger folk, och det kan ju vara ett tecken på att han ännu inte är redo. Försöker hålla stenkoll på om den sjunker.

Försöker att vila mig i form samtidigt som jag försöker fördriva tid. Vila känns viktigt för att göra mitt bästa att hålla ut till efter fredag och inte stressa igång förlossningen. Vill så gärna kunna vara med på begravningen. Tror att väntan känns lite overklig bara för att jag inte vill ställa in mig på förlossning än, jag vill få ta ett sista farväl först. Sen kan fullt fokus komma på förlossningen…

Livrädd för RS-viruset och vinterkräksjukan som verkar hålla på länge i år. Så för den delen får mini gärna stanna kvar ett tag till.

Vi har fått in många gissningar om datum. Dock inget tidigare än 10 mars, och de flesta efter BF.

Vecka 36

Drygt en månad kvar till beräknat datum… Det kan egentligen hända när som helst snart. Vår miniman… Undrar så vem du är. Längtar efter dig, men jag har inte bråttom med att få ut dig ur magen än. Är inte trött på att vara gravid och vi har faktiskt lite grejer vi vill hinna fixa…

Förvärkar, check. Igår drog magen ihop sig och jag hade molande värk i nedre delen av magen. Det kom som i etapper, blev inte starkare och blev bättre när jag andades djupandning som vi övar på på våra föräldragruppsträffar.

Magen växer, mini fortsätter att trycka ut diverse kroppsdelar på min högra sida och rörelserna är mer bökande. Huvudet ligger fortfarande neråt. På torsdag ska vi till BM igen, blir kul o se om han fixerat sig ännu. Misstänker att det kommer att bli en hel del prat om förlossningen, och det är väl det jag behöver…. Bearbeta lite, förbereda mig lite till…

Denna veckan ska vagga och vagn bäddas… Och de sista kläderna ska tvättas. BB-väskan ska packas också, så det blir till att börja kika igen bloggar efter bra saker. Förutom alla hygiengrejer o kläder och dylikt står kameran, laddare, godis och dricka högt på listan. Samt massa mellanmål till mannen. Tror att han helt kommer att glömma bort sig själv mitt i allt, så jag får se till att tänka i förväg. Ska även börja handla hem sånt som en vill ha hemma när bebis kommit. Modersmjölkersättning, (har hittat ekologisk från Hipp), glasnappflaskor med anti-kolik från NUK, bindor, mjukt toalettpapper… Och så ska jag försöka göra lite matlådor till frysen, samt baka. Ja, fullt ös helt enkelt. Så mini, fortsätt att växa dig stark där inne. Vi väntar med spänning. Fast jag tror ju att du kommer den 16 mars, så än är det några veckor kvar, om den blivande mamman har rätt…

Vecka 34 och 35

Katastrofal sömn… Svårt att somna, drömmer konstigt, vaknar, svårt att somna om… Och sen går karusellen runt runt. Tills kroppen tycker, vid ca 07:00, att nu behöver du inte sova mer. Med flyttande och renovering på det så kan jag utan att överdriva säga att jag är helt slut. Kroppsligt och i huvudet med. Det här med att ta det lugnt när andra sliter är inte så lätt tycker jag, så jag har också slitigt. Inte lyft tungt dock. Big no no! Hade så gärna bara velat få en natts god sömn, men icke. Svårt att hitta en bekväm sovställning är det också. Trots extra kuddar. Har ibland lite ont i höfter/bäckenet när jag vaknar på morgonen så det känns jobbigt att röra på sig.

Rörelserna i magen har ändrats och minimannen mer knör runt nu än de sparkar och dylikt som kunde komma förr. Ofta trycks det ut både det ena och det andra i min högra sida. Det känns verkligen som om att han tar upp ALL plats inne i magen. Det gör det svårt att äta och jag känner mig mätt jämt och ständigt. Vi märker att han lägger märke till våra röster och tycker speciellt om när pappa V pratar, då puffar han alltid till lite extra. Han ligger fortfarande med huvudet neråt och ibland känner jag hur han försöker klämma sig in under mitt högra revben eller krafsar på det högra höftbenet.

Var hos barnmorskan nu i veckan. Järnvärdet på 109, wiho, det går uppåt! Blodtryck runt 120/70 som vanligt, SFmåttet på 32 (mitt på kurvan) och hjärtslagen på ca 140. Innan barnmorskan lyssnade på hjärtat kände och klämde hon lite på magen, vilket resulterade i en mycket upprörd bebis som hade hjärtslag på 180. Så jag fick gå en sväng och vi tog proverna mellan innan hon smög sig på magen med mackapären en gång till. Då hade han lugnat ner sig igen. Vår lille grekiske pojk visar medelhavstemperamentet redan nu… Ajaj… Tur att jag har ett helt lass med tålamod, dock får vi se hur det går med tålamodet om sömnen blir alldeles för påverkad. Det har ju inte direkt positiv inverkan i alla fall!

Var även på besök på BB Varberg I veckan, men det tror jag att jag skriver ett alldeles eget inlägg om faktiskt. Börjar mer och mer inse att det snart börjar bli dags att förbereda sig på riktigt inför ankomsten. Vi ska försöka bocka av det sista på inköpslistan nu i veckan i alla fall, och packa BB-väskan…

Vecka 34

Kissenödig.nu. Typ så känns livet. Och såklart extrem törst ihop med det också. Funkar superbra ihop. Speciellt kvällstid/nattetid. Har förskräckligt svårt att somna, tänker så det knakar, och kissenödigheten gör det inte bättre. Det värsta är nog att jag typ är ännu mer kissenödig när jag precis varit uppe än vad jag var när jag gick upp?!? Så sjukt. Efter fyra vändor på typ en timme ligger jag liksom och tvingar mig själv att i te gå upp igen. Hade nog kunnat hålla på hela natten känns det som!

Rörelserna i magen känns annorlunda nu. Känner tydligt av fötter och ben som puttas ut i min högra sida. Pytt ligger med huvudet neråt och oftast med rumpan åt vänster. Men ibland skojar han till det o putar ut rumpan till höger också minsann. Det börjar kännas trångt där inne i alla fall. Allt mindre mat får plats, och det är inget vidare skönt att sitta upp på stolar några längre stunder. Vi som alltid burkar sitta och äta frukost vid bordet i två timmar om helgerna får byta plats och njuta av kaffet i soffan istället så att jag kan sträcka ut mig.

Kramp i vaderna är tillbaka igen… Får rota fram stödstrumporna!

Magen är förstoppad, värre än vanligt och eftersom järnvärdet sjunkit sist, trots järntabletterna, så vågar jag inte minska ner mängden på dem. Får testa att kombinera fler husmorsknep tror jag minsann.

Det står att Lilleman är ca 45 cm och väger lite över 2 kilo… Nästa vecka ska vi till barnmorskan igen. Gård varannan vecka nu, snart varje. Hoppas att järnvärdet är bättre igen o att magen har fortsatt växa. Det känns i alla fall verkligen så!

Vecka 32

Magen har gjort en växtspurt och så även Pytt där inne! Det känns mer och mer som om det är ont om plats. Jag kan inte äta så mycket, får ont om jag sitter framåtlutad längre stunder, känner mig illamående, känner rörelser överallt i magen. Ända från revbenen till nederdelen av magen…

Huggen i rumpan har försvunnit helt och jag känner mig pigg i kroppen även om magen känns stor och lite otymplig ibland.

Jag somnar som en stock oftast, och kan sova hela nätter utan att behöva gå upp och kissa. Ofta vaknar jag till ett par gånger under natten och behöver hitta en ny sovställning, men jag somnar om lätt.

Känner mig inte sugen på att äta och det kan nog ha o göra med att jag sällan känner mig hungrig utan snarare alltid mätt. Tror att järntabletterna sabbar magen rätt bra så ska till affären för att köpa katrinplommon och även börja ha linfrön i allt jag äter…

Ska till barnmorskan nu i veckan, igen. Går varannan vecka nu och snart ändras det till varje vecka. Känns bra att de håller koll på en.

Har börjat läsa på och oroa mig lite mer inför förlossningen. Speciellt för förlossningsskador och att bäckenet ska vara för trångt för att ens kunna föda vaginalt… Googlar man så kommer ju såklart skräckexempel fram, men sanningen är ju den att en del faktiskt inte borde föda vaginalt och jag vill gärna veta om jag är en av dem.

Snart drar föräldragruppsträffarna igång och det ska bli lite spännande att se vad de innebär och om de är något för oss. Barnmorskan tycker att de är väldigt viktiga, V tycker det inte och jag är väl någonstans mitt emellan. Besöket på förlossningen i Varberg känns dock spännande och viktig. Ska även åka till Mölndal och Östra sjukhuset  har jag tänkt. Min sjukhusskräck kanske kan botas något genom att veta hur det är där… Hoppas kan en ju alltid i alla fall…

29+5

Jag tänkte senast i morse: ”Det är ändå rätt konstigt att jag absolut inte är kissenödigare än vanligt, det är ju ändå vecka 30 nu…”, och det skulle jag tydligen inte tänkt. Nu ligger han nog där inne i närheten av urinblåsan för nu har jag varit på toa varje kvart i en timme…

Hoppas inte att detta håller i sig nu under natten!

Foglossningen håller i sig. Men det positiva är att det inte har blivit värre och att jag faktiskt klarade av några timmars shoppande på Ullared igår. Det borde ju ändå betyda att jag kommer att kunna orka med att jobba. Springa efter barnen, vara snabb i rörelserna upp och nerf rån golvet? Not so much, kanske… Men ändå kunna jobba utan att vara en belastning för mina kollegor?! Det hoppas jag på.

Vecka 29, barnmorskan och tredje trimestern

Oj, tiden rusar fram. Har lite julledigt nu och det är alldeles himmelskt. Jag samlar energi på alla tänkbara sätt. Vila och trevligt sällskap är de två viktigaste pusselbitarna känns det som.

Julen förflöt snabbt. I år bytte jag ut min lugna jul med endast mamma, pappa, syster och svåger mot fira de både med mannens familj och min familj. Flängde till Stenungsund och sedan till Mölndal. Några timmar på varje ställe… Full rulle med sex barn, tomte och paket hos Vs familj och lugn hos min.  Flängde även på juldagen för firande av den grekiska julen och sedan släktträff med min pappas sida av släktEn. Jag o V låg utslagna på soffan på juldagskvällen och kom överens om att nästa år är vi minsann hos oss och firar jul!

Barnmorskan besökte vi i V.27. Blodtryck och blodsockret ligger fortfarande bra, med HB värdet hade gått ner till 104 så nu blev jag ordinerad järngabletter. Har köpt Niferex och äter varannan dag, och peppar ppeppar men helt har magen faktiskt inte kollapsat. Lite värre än vanligt men men, behöver kroppen järn ska den få det! Hon mätte även magen för första gången och SF-måttet låg på 26, vilket gjorde att magen till och med hamnar lite över normalkurvan. Känns riktigt skönt då många haft åsikter om min alldeles för ”lilla” mage, nu har jag liksom kvitto på att den minsann inte är liten alls. Jag vägde mig också och har gått upp ungefär fem kilo sedan inskrivningen. Försöker att inte fokusera så mycket på vikten utan mer på att kroppen fortfarande känns någorlunda samma och att de flesta kläder passar, förutom just runt magen då.

Nu buffas o puffas det hejvilt där inne och både mormor och moster har fått känna rörelser för första gången. Efter det så har jag händer titt som tätt på min mage vill jag lova. Mysigt att få dela detta med dem.

Jag har börjat få vad jag tror är foglossningar. Det började med små hugg i ena skinkan då och då! men nu är det vid varje steg oavsett hur långsamt jag rör mig. Det gör liksom inte ont, men är ändå obehagligt. Anstränger jag mig för mycket under dagen så gör det ondare, så vila och lite rörelse då och då känns vettigt. Det kan även börja göra ont i magen om jag till exempel går för fort, men saktar jag ner försvinner det. Så kroppen är bra på att säga till vad den vill må jag säga.

Imorgon går vi in i vecka 30 och har avklarat så gott som 3/4 av graviditeten. Helt underbart. Vi börjar längta efter den där lille där inne. Många frågor… Vem är du? Vem kommer du att vara lik? Får du pappas bruna ögon eller mammas melerade? Får du pappas temperament och mammas envishet?

Vecka 27

Veckorna tickar på. Vi har gått över halvtid och det känns underbart bra.

Pytts hår börjar växa denna veckan, och han mäts nu från huvud till tår istället för till stjärt. Väger ungefär lika mycket som en liter mjölk.

Jag känner honom tydligt nu, flera gånger om dagen. Men främst om kvällarna då han bufflar runt som en tok där inne. Eftersom jag går och står hela dagarna på jobbet tror jag att han sover mycket dagtid, och är en liten nattuggla som sin mor. För jag kan vakna mitt i natten av att han buffar. Jag kan lokalisera hans huvud och kan utifrån det gissa mig till hur i magen han ligger. Det känns helt galet att det går att känna. En kväll och natt gick jag runt och var konstant illamående, trodde att jag skulle bli magsjuk. Men då var det bara Pytt som stod med huvudet rätt upp mot magmunnen och vägrade flytta sig. Ibland känner jag också hur han borrar ner huvudet som om han vore på väg ut. Ingen vidare trevlig känsla, så kan bara tänka mig vad jag har att vänta ju större han blir…

Jag har börjat bli extra trött av jobbet, och börjar bli trött i kroppen, främst ryggen. Känner ibland hur det sticker till i rumpan om jag går för fort eller anstränger mig. Får även hållkänsla vid dessa tillfällen. Så nu gäller det att gå långsamt och inte skynda, vilket jag har ruskigt svårt för.
Jag har börjat vakna om nätterna med kramp i vaderna. Fick tipset stödstrumpor av barnmorskan och har testat detta en natt, med positivt resultat. Inget uppvak på grund av kramp.
Magen växer mer och mer och jag ser på naveln att den kommer att ploppa upp endera dagen. Använder bara gravidbyxor nu, tycker att det är ruskigt obekvämt när kläder sitter åt om magen. Men nu syns magen i alla fall så mycket att folk har börjat våga fråga mig om jag är gravid. Eller ja, föräldrarna på jobbet då. Några andra okända människor träffar jag inte nu. Känner mig rätt osocial och tycker att det är skönt att mest umgås med de jag känner.

Vecka 22 och 23

Magen växer och nu vågar människor runt omkring fråga om det är så att jag är gravid. Äntligen. Det är så roligt att få höra gratulationer.

Och så har mannen äntligen fått känna Pytt sparka. Vi låg i soffan, sked som vi brukar… Och så kände jag puff,puff. V tittade frågande på mig och jag nickade och log. Och några sekunder senare så buffade det igen, och vi brast i skratt och pussades. Så sedan i förrgår har jag oftast en hand på min mage om vi ligger i soffan eller sängen. Så mysigt att vi kan dela den upplevelsen nu. Och det är faktiskt lite beroendeframkallande att känna rörelserna, så jag förstår honom.

Idag har det sparkat så mycket att det syns utanpå magen… Lillen, så stark trots sin lilla storlek.

Jag är fortfarande riktigt trött, och dessa två senaste veckorna har varit otroligt jobbiga. Tror att det har mycket med den ökade arbetsbelastningen på jobbet, och att jag som sagt sover som en kratta.

Läsning på egen risk, äckelmagade varnas. För övrigt har jag börjat blöda näsblod lite till och från. Idag verkligen rann det, och sen slutade det med att det kom en stor blodig slemmig klump. Blev lite orolig först, men eftersom det slutade känns det ändå som om det inte är någon fara. Men äckligt var det hur som helst. Usch och fy. Nu är jag i alla fall inte tät i näsan längre. Alltid något!