Har känningar i magen. Liksom på sidan vid/över höften. Det gör inte ont, men känns ändå. Magen är hård,  men inte som när jag haft sammandragningar innan och magen blivit som ett bowlingklot. Vet inte om det är tarmknas,  om Pytt knör på något där inne eller om det är förvärkar? KKänns lite nervöst. Och nej, får jag bestämma så vill jag inte att allt drar igång riktigt än. Dop och gudmorsangelägenheter på lördag och lite mer att förbereda först.

Jag änog inte helt mentalt redo än… så snälla miniman,  ha lite mer tålamod. Och bara för att jag skriver detta får jag säkert äta upp det i slutändan när det blir insättning i vecka 42.

Somna? Hur gör en det? Min kropp verkar ha glömt bort hur det känns att vara sömnig, för jag känner inte någon sömnighet, jag kan inte… Det bara spinner i huvudet. Kanske förbereder kroppen sig på dålig sömn framöver? Vad vet jag… Sova gör jag hur som helst inte jättemycket. För det där med att somna är svårt. När jag väl sover ostört och inte vaknar så kan jag sova, blir inte kissenödig och måste gå upp mitt i natten flera gånger. Men att inte då somna förrän 2-tiden, och sedan ofta vakna vid sex-sju och inte somna om ger inte så många timmar… Men trots dålig sömn känner jag mig oförskämt pigg. Så det är ju alltid positivt. Eller ja, vissa dagar är jag också riktigt riktigt trött, så det går väl lite upp och ner kan en säga.

Och jodå, kroppen känns också oförskämt pigg. Ingen ryggont, inga foglossningar… Sammandragningar om jag går för länge eller tar i för mycket, men inget som gör ont. Så jo, när barnmorskan frågade om vi kunde sammanfatta min graviditet som relativt bra och problemfri så kunde jag inte göra annat än att hålla med.

Vi var där igår, mätte magen, tog prover, vägde oss och pratade. Blodtryck 112/75, blodsocker 3,3 (var där precis innan lunchdags och BM var noga med att fråga om det inte var dags att äta), järnvärdet 110 (wiho), magmåttet 34, hjärtslag 155 och vikten 59,5 kg. Tack vare goda resultat bokade vi in nästa tid om drygt två veckor, hon tyckte att det kändes lugnt.

Och så avslutades samtalet med de spännande orden: ”Om ni inte får bebis innan så ses vi den 5 mars…”. Då pirrade det gott i magen vill jag lova.

Vi har varit och tittar på förlossningen och BB avdelningen i Varberg då vi tänkt att det är dit vi ska åka närd et blir dags…

Besöket väckte mycket tankar hos mig. Glädje, spänning och rädsla för att nämna några. Jag är sjukhusrädd, och vet egentligen inte varför. Har aldrig själv legat inlagd eller så, så rädsla på grund utav traumatiska upplevelser stämmer inte, vilken en ju lätt kan tro. Jag blev lite smått yr där inne, mycket på grund av lukten. Och när vi gick in i förlossningsrummet snurrades et ännu mer och jag blev kallsvettig. Hon visade droppanordning, lustgasmaskin och andra medicinska saker. Tror attd et var där det blev lite för mycket. Fick ta riktigt djupa andetag för att inte behöva rusa därifrån. När sköterskan sedan visade barnakutrummet började ögonen att tåras. Världens minsta sjukhussäng med sladdar, apparater och Gud vet vad runtomkring…

Så gick vi vidare till BB, som ligger i anslutning till förlossningen! vilket känns väldigt smart planerat. Inga hissar eller konstiga våningar hit eller dit. Alla rum de har är familjerum och en är välkommen att stanna så länge en behagar. Sköterskan berättade lite om att bebisen undersöks ca 1 dygn efter att hen föds, och sedan igen efter 2 dygn, vilket gör att många väljer att stanna just två dagar. Funkar allt som det ska tyckte även jag att två dagar kändes rimligt. Rummen var i allas all väldigt fina och fräscha. Hade egen toalett och tv. Det var ett par killar som kom smygande ut från rummen under tiden vi var där och de såg väldigt lyckliga ut. Åh, tänk när det är min V som smyger ut efter kaffe eller för att hämta mat till mig, och jag ligger där med en liten en i famnen. Ljuva tanke.

Vidare finns det också en amningsmottagning i anslutning till förlossningen och BB. Det visas någon form av amningsfilm varje dag i ett dagrum och varje torsdag kommer det dit en sjukgymnast som berättar lite om kroppen efter förlossning och vad en ska tänka på och Sånt. Känns tryggt och bra. Och är det så att du föder och inte stannar tills det blir en torsdag, kan en få ett enskilt möte med en sjukgymnast om en har några frågor.

Sköterskan verkade väldigt kompetent och vidhöll flera gånger att de var där för att hjälpa oss med att föda vårt barn till världen. Hon pratade om hur viktigt det var att de som är med under förlossningen är samspelta och att vi pratat om smärtstillande och andra tankar redan innan vi åker in. Tur att jag har världens bästa man och att vi är världens bästa team känner jag.

Så ja… Nu börjar det verkligen bli dags… Skräckblandad förtjusning kan en väl säga att det är. Jag tror att det kommer att bli jättebra och att Varberg är platsen för oss att föda vårt barn på. Jag hoppas att det ska gå bra för oss och att Pytt kommer ut hel och frisk, och att jag kan få komma ut ur förlossningen med så lite skador som möjligt på mina allra heligaste delar så att säga.

Ska nog försöka att skriva ett förlossningsbrev gällande det här med min sjukhusrädsla, snurrigast vid för mycket blod samt mitt kontrollbehov och ovilja att ta mediciner i onödan… Kanske kan vara sånt som är viktigt för barnmorskorna där att vet!

I fredags hade jag min sista dagen på jobbet… Så galet vemodigt och jag fällde ett par tårar under dagen. Barnen och föräldrarna sa så fina saker och även kollegorna. Som jag kommer att sakna dem. Positivt är att vi ju flyttar närmre jobbet och att det kommer att finnas fyrtio minuters promenad bort från och med mitten av februari och att jag på så sätt kommer att kunna ta mig dit snabbt bara för en liten sväng. Älskade älskade barn. Om jag älskar barn som inte är mina egna så mycket, tänk då hur mycket jag kommer att älska den där lille pjatten där inne.

Första dagen hemma också var det ja… Jag saknar jobbet! Har tillåtit mig en heldag i pyjamas och småfixande här hemma. Har tittat på mycket skräp på tv, ätit god frukost och små mellanmål, och plockar undan och rensat lite. Garderoben fick sig en omgång och jag insåg att det inte är många klädeaplagg som jag egentligen använder. Eller snarare kan använda. Magen växer ju.

Packning och vila står på schemat för dagarna framöver. Även bankmöten o barnmorksebesök.

Köpte en bok förra veckan när jag var på loppis, eller nej två, som handlar om förlossning. Jag har så sakteliga börjat inse att den där lille där inne ju faktiskt ska komma ut till oss så småningom. Det har inte riktigt sjunkit in än utan känns fortfarande rätt overkligt.

Gudbarnet var här och gosade idag… Försökte verkligen föreställa mig att vi snart får en egen liten, och trots att han buffar på och att magen bara växer och växer så är det ändå för stort för att förstå på något vis…

Börjar dock bli lite smått oroad och rädd för förlossningen. En vet ju aldrig vad som händer och jag har svårt att blockera negativa tankar. Försöker dock mitt bästa, och så länge vi överlever båda två är jag nöjd. Morbida tankar? Jovars, men det är verkligen en stor farhåga. Att någonting ska gå SÅ fel. Men så har jag ju ett sånt enormt kontrollbehov också, så det är väl därför jag alltid tänker värsta möjliga. För att alltid känna att jag kan kontrollera mina tankar och känslor oavsett den situation som uppstår. Aldrig bli överraskad liksom. Jag inser hur galet det låter när jag läser igenom det, men sån är jag. Galen. Men ändå rätt fantastisk också!

Jag tänkte senast i morse: ”Det är ändå rätt konstigt att jag absolut inte är kissenödigare än vanligt, det är ju ändå vecka 30 nu…”, och det skulle jag tydligen inte tänkt. Nu ligger han nog där inne i närheten av urinblåsan för nu har jag varit på toa varje kvart i en timme…

Hoppas inte att detta håller i sig nu under natten!

Foglossningen håller i sig. Men det positiva är att det inte har blivit värre och att jag faktiskt klarade av några timmars shoppande på Ullared igår. Det borde ju ändå betyda att jag kommer att kunna orka med att jobba. Springa efter barnen, vara snabb i rörelserna upp och nerf rån golvet? Not so much, kanske… Men ändå kunna jobba utan att vara en belastning för mina kollegor?! Det hoppas jag på.

Oj, tiden rusar fram. Har lite julledigt nu och det är alldeles himmelskt. Jag samlar energi på alla tänkbara sätt. Vila och trevligt sällskap är de två viktigaste pusselbitarna känns det som.

Julen förflöt snabbt. I år bytte jag ut min lugna jul med endast mamma, pappa, syster och svåger mot fira de både med mannens familj och min familj. Flängde till Stenungsund och sedan till Mölndal. Några timmar på varje ställe… Full rulle med sex barn, tomte och paket hos Vs familj och lugn hos min.  Flängde även på juldagen för firande av den grekiska julen och sedan släktträff med min pappas sida av släktEn. Jag o V låg utslagna på soffan på juldagskvällen och kom överens om att nästa år är vi minsann hos oss och firar jul!

Barnmorskan besökte vi i V.27. Blodtryck och blodsockret ligger fortfarande bra, med HB värdet hade gått ner till 104 så nu blev jag ordinerad järngabletter. Har köpt Niferex och äter varannan dag, och peppar ppeppar men helt har magen faktiskt inte kollapsat. Lite värre än vanligt men men, behöver kroppen järn ska den få det! Hon mätte även magen för första gången och SF-måttet låg på 26, vilket gjorde att magen till och med hamnar lite över normalkurvan. Känns riktigt skönt då många haft åsikter om min alldeles för ”lilla” mage, nu har jag liksom kvitto på att den minsann inte är liten alls. Jag vägde mig också och har gått upp ungefär fem kilo sedan inskrivningen. Försöker att inte fokusera så mycket på vikten utan mer på att kroppen fortfarande känns någorlunda samma och att de flesta kläder passar, förutom just runt magen då.

Nu buffas o puffas det hejvilt där inne och både mormor och moster har fått känna rörelser för första gången. Efter det så har jag händer titt som tätt på min mage vill jag lova. Mysigt att få dela detta med dem.

Jag har börjat få vad jag tror är foglossningar. Det började med små hugg i ena skinkan då och då! men nu är det vid varje steg oavsett hur långsamt jag rör mig. Det gör liksom inte ont, men är ändå obehagligt. Anstränger jag mig för mycket under dagen så gör det ondare, så vila och lite rörelse då och då känns vettigt. Det kan även börja göra ont i magen om jag till exempel går för fort, men saktar jag ner försvinner det. Så kroppen är bra på att säga till vad den vill må jag säga.

Imorgon går vi in i vecka 30 och har avklarat så gott som 3/4 av graviditeten. Helt underbart. Vi börjar längta efter den där lille där inne. Många frågor… Vem är du? Vem kommer du att vara lik? Får du pappas bruna ögon eller mammas melerade? Får du pappas temperament och mammas envishet?

igår fick jag ett chockerande och glädjande besked. Jag är beviljad full graviditetspenning från och med den 17 januari. Det innebär att det inte alls är lång tid kvar att jobba. Min energinivå höjdes rejält och jag känner nu inte längre någon oro för hur jag ska klara tiden som är kvar. Denna veckan jobbar jag två dagar, veckan efter det två, sedan följer nästan två veckors julledighet och därefter endast åtta dagars jobb… Sedan är det det dags att gå hem… 2+2+8= 12 dagar. 12 arbetsdagar kvar och sedan vet jag inte när jag kommer tillbaka. Antagligen i april 2016, men det är inte helt bestämt än.

Ibland faller livet som sagt bara på plats. Fick dock blandade reaktioner från kollegorna men det är hens problem. Chefen blev glad för min skull, men lite stressad såklart. Så att ja… Nu är det verklig nedräkning. Till mycket.

Nedräkning till julledigt, sista dagen på jobbet, flytt och sist med inte minst Pytt <3

En stund att minnas…

Regnet smattrar mot rutan. Julstjärnan och adventsljusstaken lyser upp i mörkret. V kryper ner bakom mig i soffan, drar mig nära och lägger handen på min mage. Pytt börjar buffa lite och V stryker med handen över magen. Lugnande, tryggande. Jag andas djupa andetag och försöker att bara vara här och nu. Njuta av lugnet, tryggheten och närheten. Vs andetag blir tyngre och tyngre, och de killar lite i nacken. Så somnar han. Med handen kvar på magen. Jag lägger min hand på hans och tänker på vårt mirakel i magen. Tänk att vi kan skapa mirakel ihop, att just Pytt ligger och växer i min mage. Jag tänker på allt gott jag måste gjort i livet för att förtjäna en man som V, och all lycka i livet som just nu omger mig. Jag tänker att livet här och nu är helt fantastiskt, och att jag måste bli bättre på att stanna upp och inse det lite oftare.

Nu har jag gjort det. Slutat offra mig själv och min hälsa för att kämpa på och vara duktig. Torsdag och fredag har varit hemmadagar, jag har alltså anmält mig sjuk. Och det känns så skönt, bra och rätt.

Ingen tackar en för att man har offrat sig själv i slutändan ändå.

Jag undrar hur det egentligen är meningen att man ska må, hur man ska göra. Graviditet är ingen sjukdom sägs det, och nej det är det inte. Min pappa blev helt förskräckt när han fick höra att jag var hemma från jobbet. ”Men, hon säger ju att hon mår bra…” sa han till mamma.
Och jo, fysiskt mår jag ju bra. Inga direkta gravidkrämpor… Men den psykiska biten är svårare. När stresståligheten och tålamodet försvinner och orken bara inte är där… Är det meningen att man ska må så? Att jag ska gå till jobbet varje dag efter 3 timmars osammanhängande sömn och inte klara av att vara en bra pedagog?

Mycket är det kanske också arbetssituationen på jobbet nu. Många barn med långa dagar, så oftast är vi två personal på 18 barn. 18 barn varav 13 st är 1-3 år och har stort behov av närhet och vuxennärvaro om dagarna. Så lägger vi på att ordinarie personal har lediga dagar och att vi får in vikarier som barnen inte känner. Då ökar arbetsbelastningen för den som står med en vikarie och 18 barn som egentligen vill att DU ska göra allting. Jag ska byta blöja, hjälpa till här, leka där, titta på det bygget, hjälpa till och ta fram de där speciella sakerna som bara jag vet, kramas för att saknaden efter mamma och pappa är för stor för att kunna hantera själv… Jag blir stressad bara av att tänka på det. Alldeles snurrig och svettig. För jo, jobbet gör mig snurrig. Jag är helt slut av alla intryck när jag kommer hem om dagarna.

Mammas ord klingar i mina öron: ”Var rädd om dig nu. Faller du för långt ner tar det lååååång tid att ta sig upp.” Hon pratar om utbränning och depression. Är själv på väg upp från hålet, har varit i flera år. Hon varnar, känner igen symptom och tankesätt. Och jag lovar att vara försiktig, och ber henne säga till om hon märker att det är på väg åt skogen.

På tisdag ska jag träffa barnmorskan igen. Jag ska berätta hur jag känner och hoppas på en läkartid.