En stund att minnas…

Regnet smattrar mot rutan. Julstjärnan och adventsljusstaken lyser upp i mörkret. V kryper ner bakom mig i soffan, drar mig nära och lägger handen på min mage. Pytt börjar buffa lite och V stryker med handen över magen. Lugnande, tryggande. Jag andas djupa andetag och försöker att bara vara här och nu. Njuta av lugnet, tryggheten och närheten. Vs andetag blir tyngre och tyngre, och de killar lite i nacken. Så somnar han. Med handen kvar på magen. Jag lägger min hand på hans och tänker på vårt mirakel i magen. Tänk att vi kan skapa mirakel ihop, att just Pytt ligger och växer i min mage. Jag tänker på allt gott jag måste gjort i livet för att förtjäna en man som V, och all lycka i livet som just nu omger mig. Jag tänker att livet här och nu är helt fantastiskt, och att jag måste bli bättre på att stanna upp och inse det lite oftare.

Idag ska jag kidnappa mannen efter att han slutar jobbet. Picknick på klipporna vid havet står på schemat. För fyra år sedan jobbade vi om varandra hela sommaren. Han dag, jag kväll. De få dagarna vi fick ihop så åkte vi just till klipporna och myste. Det blev vår kvalitetstid ihop.

Så idag blir det lite romantik.

Det är mycket just nu. I livet. Mycket tankar i huvudet. Om att inte duga och räcka till.

Först har vi jobbet. Mitt underbara jobb. Mitt underbara, men utslitande drömjobb. Det skänker så mycket glädje och tillfredställelse. Men det tar, så otroligt mycket. Just nu tar det faktiskt mer än vad det ger. Och jag känner mig helt slut. Och inkompetent. För det uppstår situationer dagligen som jag inte kan hantera professionellt. Dels för att jag saknar kunskap, dels för aTT jag är så slut. Tålamodet och förståelsen brister, och istället för att inse att det inte bara ligger på mig att det inte fungerar så tar jag åt mig allt. Varje misslyckande blir så stort. Föräldrar och kollegor menar att de är otroligt nöjda, men jag kan inte ta åt mig. Jag vill kunna allt, göra allt. Rädda världen, eller ja, rädda barnen. Men det är omöjligt. Det vet jag också. Vi har en omöjlig arbetssituation.Det är en som en ekvation med ett x för lite, en ekvation som aldrig går ihop. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag inser att jag inte kan göra allt… Det måste komma snart dock. Annars lär jag gå in i väggen.

Sen har vi bebisresan. Jag känner mig misslyckad. Att min kropp misslyckas. Jag är så van vid att kunna prestera på topp, uppnå allt jag vill med lite extra kämparanda. Det känns sOm om att prestationsprinsessan i mig bara försvårar denna gången. Hur ska jag göra? Hur ska vi göra? Det är så svårt att inte känna misslyckande varje månad när mensen kommer. Mannen och N säger båda att det inte är bråttom, att vi ju skulle ta det som det kommer. Att vi ville börja nu för att det inte skulle bli någon stress. Vi skulle sluta skydda oss och om det ville så skulle det bli något. Inte göra mer än så. Inga ägglossningstester, inget sex var tredje dag…bara fortsätta som innan fast artister skydda oss. Resan har blivit allt annat än sådan. Hur får vi det så? Går det att hamna där i tankarna igen? Kan jag bara lämna det därhän? Jag vet redan svaret. Nej, nej och åter nej.

Och sen så familjen. Gammal farmor som bor på hem och har ont. Som inte vill leva mer men ändå har stannat kvar. En farmor som jag besöker för sällan. Ständigt dåligt samvete. Och pappa, hjärtsjuk och orolig för sjuk mamma och psykiskt sjuk fru (alltså mamma). Psykiskt sjuk låter så hemskt, men det är ju sant. Depression och ångest, lilla lilla mamma. Hon har alltid varit den starka i familjen, och nu är hon svag, svårt för alla inblandade.  Och så lillasyster, i kris, ångest och en liten depression hon också. Det är mycket att bära. För jo, jag bär dem. Ofta. Tar emot deras ångest, kramar och tröstar. Men det är tungt. Att vara stark. När man egentligen är svag. Men de kan inte ta det nu, kan/orkar inte oroa sig för mig också. Så jag låtsas lite när jag är med dem.

Folk omkring mig säger att jag är stark. Och jag tycker nog faktiskt det också. Men vad händer när/om man inte orkar vara stark längre? Vem ska ta över då? Jag har tur som har en klippa till man att luta mig mot. Och fina vänner. Utan dem vore jag inte stark. Kärleken gör mig stark. Men det är mycket nu och jag undrar hur jag ska göra för att det ska bli mindre.

Vi hade en så mysig dag i söndags, min kärlek och jag. Han väckte mig med pussar i nacken när han kom från jobbet. Och fixade frukost. Sen satt vi där vid bordet,  länge. Precis som vi alltid gör. Mysmorgon. Vi löser världsproblem,  drömmer och planerar. Kvalitetstid! Sen gick jag ut i solen på en promenad. Vi tog en dusch ihop, i hans varma famn är jag trygg. Sedan en tupplur, för honom. Jag sover inte på dagen. Då somnar jag inte på natten sen. Men jag låg där i hans famn. Kände andetag mot nacken och kom på mig själv med att vara här och nu. Äntligen! För jag har så svårt att vara det. Jag tänkte att vi har det så underbart ihop, bara vi två. Och att tiden fram tills det blir barn borde spenderas med att njuta. Av oss, och allt underbart det innebär.

Grekiska är ett vackert språk. När V var iväg på språkkurs fick jag ett så fint meddelande:

Jag ber honom att prata lite grekiska ibland bara för att jag tycker att det är så mysigt. Ibland tvingar jag honom att läsa sagor också. Jag förstår knappt ett ord men han lär ju sig, och jag får njuta av språket. Jag försöker faktiskt att lära mig lite. Men inte nog med att bokstäverna ser annorlunda ut, de heter helt olika och låter helt olika. Det finns måna varianter av samma bokstav, och bokstäver låter olika beroende på den ordningen de kommer i. Det kommer att ta sitt lilla tag helt enkelt. Men jag kan några ord, typ som fönster, bil, träd och bord. Sånna där högst användbara ord ni vet?!

Myshelg i april? Innan förra året hade jag aldrig varit på spa. Men från juli till december lyckades jag pricks in tre besök. Två övernattningsbesök och ett bara över dagen. Och jag är fast. Älskar deT. Hela känslan. Lugn, ro, harmoni. Fina miljöer, varmt, god mat… Så nu, när jag hittat ett erbjudande har jag svårt att inte slå till.

Jag har tidigare besökt Vann spa, Lysekil och Arken spa, Göteborg. Båda är helt fenomenala, men Arken är nog snäppet vassare ändå. Erbjudandet jag hittat är i på Tylösand spa. Ska man slå till är frågan? Får suga lite på den karamellen… 2600 för två är ju ett väldigt bra pris. Spa, träning (gym och pass), middag, övernattning och frukostbuffé ingår i priset. Jag tycker i alla fall att det känns riktigt bra. Inte lika bra som 900 per person som vi betalade på Vann i mellandagarna, men ändå bra!

http://www.tylosand.se/boka?occupancy=2&children=0&nights=1&plan=65

Jag har varit stark. I alla fall försökt. Låtit vardagarna passera, försökt le och intala mig att tiden går fort, att allt är bra… Men sömnlösheten och saknaden börjar ta ut sin rätt på kroppen. Saknaden värker i mig. Jag känner mig svag, ensam och liten. 21 dagar… Det är en evighet. Av dessa är endast tre kvar.  Som jag längtar efter min trygga famn, min kärlek och glädje i livet.

Det är så lätt att ta saker för givet… Efter dessa veckorna har jag insett hur lycklig jag är och hur rätt vi är för varandra. Han är min stora kärlek, lyckan i mitt liv. Han är min kärlek, min glädje… Hans kärlek gör mig modig, stark.

På lördag kväll ska jag hämta honom på Landvetter. Jag kommer att stå där med förväntan och pirr i magen. Så fort jag ser honom kommer jag att spriga, det absolut fortaste jag kan och slänga mig i hans famn. Den stora, varma, trygga famnen som jag passar så bra i. Min famn. Åh, nu får det ta och bli lördag så att jag kan få hem min man.