Det är mycket just nu. I livet. Mycket tankar i huvudet. Om att inte duga och räcka till.

Först har vi jobbet. Mitt underbara jobb. Mitt underbara, men utslitande drömjobb. Det skänker så mycket glädje och tillfredställelse. Men det tar, så otroligt mycket. Just nu tar det faktiskt mer än vad det ger. Och jag känner mig helt slut. Och inkompetent. För det uppstår situationer dagligen som jag inte kan hantera professionellt. Dels för att jag saknar kunskap, dels för aTT jag är så slut. Tålamodet och förståelsen brister, och istället för att inse att det inte bara ligger på mig att det inte fungerar så tar jag åt mig allt. Varje misslyckande blir så stort. Föräldrar och kollegor menar att de är otroligt nöjda, men jag kan inte ta åt mig. Jag vill kunna allt, göra allt. Rädda världen, eller ja, rädda barnen. Men det är omöjligt. Det vet jag också. Vi har en omöjlig arbetssituation.Det är en som en ekvation med ett x för lite, en ekvation som aldrig går ihop. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag inser att jag inte kan göra allt… Det måste komma snart dock. Annars lär jag gå in i väggen.

Sen har vi bebisresan. Jag känner mig misslyckad. Att min kropp misslyckas. Jag är så van vid att kunna prestera på topp, uppnå allt jag vill med lite extra kämparanda. Det känns sOm om att prestationsprinsessan i mig bara försvårar denna gången. Hur ska jag göra? Hur ska vi göra? Det är så svårt att inte känna misslyckande varje månad när mensen kommer. Mannen och N säger båda att det inte är bråttom, att vi ju skulle ta det som det kommer. Att vi ville börja nu för att det inte skulle bli någon stress. Vi skulle sluta skydda oss och om det ville så skulle det bli något. Inte göra mer än så. Inga ägglossningstester, inget sex var tredje dag…bara fortsätta som innan fast artister skydda oss. Resan har blivit allt annat än sådan. Hur får vi det så? Går det att hamna där i tankarna igen? Kan jag bara lämna det därhän? Jag vet redan svaret. Nej, nej och åter nej.

Och sen så familjen. Gammal farmor som bor på hem och har ont. Som inte vill leva mer men ändå har stannat kvar. En farmor som jag besöker för sällan. Ständigt dåligt samvete. Och pappa, hjärtsjuk och orolig för sjuk mamma och psykiskt sjuk fru (alltså mamma). Psykiskt sjuk låter så hemskt, men det är ju sant. Depression och ångest, lilla lilla mamma. Hon har alltid varit den starka i familjen, och nu är hon svag, svårt för alla inblandade.  Och så lillasyster, i kris, ångest och en liten depression hon också. Det är mycket att bära. För jo, jag bär dem. Ofta. Tar emot deras ångest, kramar och tröstar. Men det är tungt. Att vara stark. När man egentligen är svag. Men de kan inte ta det nu, kan/orkar inte oroa sig för mig också. Så jag låtsas lite när jag är med dem.

Folk omkring mig säger att jag är stark. Och jag tycker nog faktiskt det också. Men vad händer när/om man inte orkar vara stark längre? Vem ska ta över då? Jag har tur som har en klippa till man att luta mig mot. Och fina vänner. Utan dem vore jag inte stark. Kärleken gör mig stark. Men det är mycket nu och jag undrar hur jag ska göra för att det ska bli mindre.