Konsten att bli gravid

Add Comment Register

Ett streck är alltid ett streck, eller?!

Herregud! I morse bestämde jag att vi skulle göra ett test. Jag har inte känt nåt annorlunda, men kände bara för att öga det. Mensen förväntas i övermorgon… När äggklockan ringer ocj det blir dags att titta tänker jag att det inte gör något om det inte är något plus, vi löser det ändå. Vi kanske lyckas nästa gång…

Och där är det. Ett streck. Svagt, men ett streck. Tror inte att jag ser rätt. Ropar på mannen och frågar om jag ser i syne. Nejdå, han ser också ett streck. Ett svagt streck men jodå, det är ett streck..

Iväg och sola och bada… Kan inte tänka på annat än att göra ett nytt test. Köper ett med vekckozindikator, men det står att det ska göras med morgonurin så sparar det till imorgon. Gör ett nytt, från Testlagret, ytterligare ett svagt streck…

Ett streck är ett streck och betyder graviditet trots hur svagt det än är står det på förpackningen… Betyder det att jag är gravid nu då alltså?!

Det är så sjukt, så overkligt. Vågar inte tro, är rädd. Imorgon ska det testas på riktigt. Iiiiiihhh! Detta är så sjukt!

Semesterlängtan

Kroppen skriker efter semester. Den vill liksom inte vakna, somnar bara om när larmet ljuder. Ögonen är tunga och jag har svårt att motivera mig och komma igång. Två dagar kvar nu. Ljuvligt!

Fick en försmak av semesterlista nu i helgen. Lunch på stan med karln, cider på uteservering i solskenet, frukost vid havet, grillmiddag ute på altanen, cykeltur runt stan, en glass på torget i solen… Åh <3 Blir 3,5 vecka detta året. Kommer bli fint. Sommarstugebesök, bebisgos, Ullared, häng med bästa kompisen hemkommen från Stockholm, solande, utflykter… Ja, som jag längtar helt enkelt. Vi firrar in min semester med lägenhetsvisning. Både för oss och den andra parten. Snälla håll tummarna för oss. En dröm kan bli sann… Väntar för övrigt på PMS och mens denna veckan… Har den inte kommit till helgen blir det nog ett test. Inga som helst symptom. Så tror inte att det har gått den här månaden heller. Blir nog ett samtal till gyn när semestern är över… Sorgligt men sant. Då har det gått ett år. Galet hur fort det har gått ändå. Men såklart jobbigt, fyllt med oro och besvikelse.

Rädslan, framtiden och nuet

Pang. Där kom den igen. Rädslan över att jag kanske aldrig får vara gravid.

Midsommar har passerat, en underbar sådan. Jag har njutit i fulla drag av familj, firande och att vara här och nu. Jag har kunnat dricka ett gott glas vin till maten, tagit en öl i bastun och ätit den där goda brieosten. Jag har huggit ved,grävt i potatislandet och orkat rusa runt med gräsklipparen. Jag har njutit av hur det är nu.

Men så längtar jag, och hoppas att nästa midsommar… Då går jag där med en knodd i famnen. Dansar och sjunger små grodorna. Njuter av att få vara mamma. Det största i livet.

Det är så tudelat. Att vara lycklig här och nu och att alltid vilja ha det så, samtidigt som jag längtar bort från så som det är nu till något helt annat. Frihet vs ansvar, för nog vet jag att livet med barn är helt annorlunda. Livet och dess fokus skiftar. För all framtid. Allvaret faller liksom över mig, och plötsligt blir jag lite rädd samtidigt. Är jag redo om jag är rädd, blir nästa tanke… Och hur vet man det egentligen?

Något oväntat

Symptomen var inget annat än PMS. För idag kom mensen… två veckor tidigare än beräknat. Betyder det att kroppen börjar ställa sig till rätta igen? Hoppas hoppas!

Eller har jag fått ett tidigt missfall? Svårt att veta eftersom jag aldrig hann ta något test. Usch, nej så tänker vi inte mer nu. Det är mens. Och kroppen är på väg tillbaka! Så det så!

I hennes dröm…

Pyrets mamma drömde om mig inatt, att jag var gravid. Hihi! Could be… Jag har ju alltid sagt att hon är lite synsk…

Hoppas hoppas hoppas på sanndröm!

Får nog bli ett test redan imorgon kväll, när vi firar in mannens semester. Bara för att. Laddade upp med lite test när vi var på Ullared nu senast.

Har för övrigt inte några vidare symptom. Svullen mage, typiskt IBS dock. Och efter en månad lär det ju inte synas något på magen om jag skulle vara gravid.

Om detta skulle vara början på en dröm

Jag skriver detta här mest för att komma ihåg ifall att det faktiskt skulle vara så att det är på riktigt…

Det är något i kroppen som inte är som vanligt. Svårt att sätta ord på men… Ett illamående som ligger och gror. Speciellt när jag äter, eller är hungrig. Ett konstigt illamående. Ömma bröstvårtor. Större bröst. Jag sover oroligt av olika anledningar. Kan vara förkylningen som spökar också. Men jag har en diffus trötthet också. Som iofs kan förklaras med sömnbrist.

Ja, konstigheter i kroppen helt enkelt. Min mage brukar ju vara konstig av IBS:en, men detta är något jag inte känner igen alls.

Det är antagligen ingenting. Men OM det är det finns ett litet minne över hur det började…

Ullared och shopping åt Pyret

Igår var vi på Gekås, pyrets mamma och jag. Vi skulle shoppa bebisgrejer. Och åh så mycket fina saker det fanns. Hon plockade på sig både det ena och det andra. Kläder, bäddset, leksaker, saker till sig själv… Ja, allt möjligt.

Och jag var så glad och lycklig. Klart att jag tänkte på och längtade tills det blir min tur, men inte alls sådär sorgset som jag kan längta vissa dagar. Det var så skönt. För det visar att jag kan vara en bra vän. Stötta, glädjas, och peppa. Även om jag önskar att jag hade en bebis i min mage.

Jag önskar så mycket att jag tar symptom i kroppen som graviditetssymptom. Jag har otroligt ömma bröstvårtor. Det är ca tre veckor tills beräknad mens, så PMS kan det ju inte vara. Ägglossning? Maybe. Men jag hade ägglossningssymptom för ett litet tag sedan. Två veckor typ. Ja, min cykel går inte riktigt ihop kan man väl säga. Men som sagt, jag hittar symptom. Egentligen är jag övertygad om att min kropp tydligt kommer att berätta för mig när jag är gravid. Jag tror inte att jag kommer att kunna gå och inte märka av det. Jag är så medveten om min kropp, och dess minsta förändringar. Detta är något jag fått med mig sedan jag insjuknade i min IBS. Ständigt analysera kroppen och mitt mående.

Så att… Det är bara att vänta. Fortsätta som vi gör. Och be och hoppas. Jag vill så gärna. Men det handlar ju inte om att vilja. Jag vet egentligen inte vad det handlar om eller varför det inte går?! Eller jo, nu ljög jag. Det handlar om biologi. Inget annat.

Om att inte räcka till och att vara stark för andra

Det är mycket just nu. I livet. Mycket tankar i huvudet. Om att inte duga och räcka till.

Först har vi jobbet. Mitt underbara jobb. Mitt underbara, men utslitande drömjobb. Det skänker så mycket glädje och tillfredställelse. Men det tar, så otroligt mycket. Just nu tar det faktiskt mer än vad det ger. Och jag känner mig helt slut. Och inkompetent. För det uppstår situationer dagligen som jag inte kan hantera professionellt. Dels för att jag saknar kunskap, dels för aTT jag är så slut. Tålamodet och förståelsen brister, och istället för att inse att det inte bara ligger på mig att det inte fungerar så tar jag åt mig allt. Varje misslyckande blir så stort. Föräldrar och kollegor menar att de är otroligt nöjda, men jag kan inte ta åt mig. Jag vill kunna allt, göra allt. Rädda världen, eller ja, rädda barnen. Men det är omöjligt. Det vet jag också. Vi har en omöjlig arbetssituation.Det är en som en ekvation med ett x för lite, en ekvation som aldrig går ihop. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag inser att jag inte kan göra allt… Det måste komma snart dock. Annars lär jag gå in i väggen.

Sen har vi bebisresan. Jag känner mig misslyckad. Att min kropp misslyckas. Jag är så van vid att kunna prestera på topp, uppnå allt jag vill med lite extra kämparanda. Det känns sOm om att prestationsprinsessan i mig bara försvårar denna gången. Hur ska jag göra? Hur ska vi göra? Det är så svårt att inte känna misslyckande varje månad när mensen kommer. Mannen och N säger båda att det inte är bråttom, att vi ju skulle ta det som det kommer. Att vi ville börja nu för att det inte skulle bli någon stress. Vi skulle sluta skydda oss och om det ville så skulle det bli något. Inte göra mer än så. Inga ägglossningstester, inget sex var tredje dag…bara fortsätta som innan fast artister skydda oss. Resan har blivit allt annat än sådan. Hur får vi det så? Går det att hamna där i tankarna igen? Kan jag bara lämna det därhän? Jag vet redan svaret. Nej, nej och åter nej.

Och sen så familjen. Gammal farmor som bor på hem och har ont. Som inte vill leva mer men ändå har stannat kvar. En farmor som jag besöker för sällan. Ständigt dåligt samvete. Och pappa, hjärtsjuk och orolig för sjuk mamma och psykiskt sjuk fru (alltså mamma). Psykiskt sjuk låter så hemskt, men det är ju sant. Depression och ångest, lilla lilla mamma. Hon har alltid varit den starka i familjen, och nu är hon svag, svårt för alla inblandade.  Och så lillasyster, i kris, ångest och en liten depression hon också. Det är mycket att bära. För jo, jag bär dem. Ofta. Tar emot deras ångest, kramar och tröstar. Men det är tungt. Att vara stark. När man egentligen är svag. Men de kan inte ta det nu, kan/orkar inte oroa sig för mig också. Så jag låtsas lite när jag är med dem.

Folk omkring mig säger att jag är stark. Och jag tycker nog faktiskt det också. Men vad händer när/om man inte orkar vara stark längre? Vem ska ta över då? Jag har tur som har en klippa till man att luta mig mot. Och fina vänner. Utan dem vore jag inte stark. Kärleken gör mig stark. Men det är mycket nu och jag undrar hur jag ska göra för att det ska bli mindre.