Konsten att bli gravid

Add Comment Register

Hjärnspöken och spöksymptom

Mår lite illa, och hittar blogginlägg om pigmentfläckar där det menas att pigmentfläckar kan bero på graviditet. Hoppet växer för en sekund eller två. Mensen var inte riktigt som vanligt ändå. Och jo, kanske är brösten lite större. Och jag har ju faktiskt gått upp i vikt. Ha. Psyket alltså. Att greppa efter varje litet halmstrå. Imorgon morgon kissar jag på en sticka, ser det ensamma rosa strecket och glömmer dessa hjärnspöken.

Inatt unnar jag mig drömmar om en bebis i magen. Drömma går alltid. Och det är ju så underbart. Ända tills man vaknar.

När det ensamma strecket dyker upp imorgon går förklaringarna om illamåendet ihop med min IBS och att jag alltså måste ha ätit/druckit lite fel i helgen och att det är något jag får leva med i några dagar tills magen är i balans igen. Och pigmentfläckarna då? Dem vill vi inte veta något mer om. Jag skyller på p-piller, och vägrar inse att det kan vara någon sjukdom av något slag.

Men som sagt, nu ska jag drömma lite. Om en liten Emanuel. Med lockigt brunt hår och bruna ögon, som sin far.

Alla mammors dag

Alla mammors dag <3 Och en dag att längta efter. Jag drömmer. Tänker… Nästa år kanske det blir min tur att uppleva mors dag själv…

Det är mycket tankar och drömmar nu. Jag följer T och pyrets resa, en fantastisk sådan som skänker så mycket glädje. Ultraljudsbilder och bubblande i magen. Snart tar sparkarna fart… Glädjen över att hen växer och frodas i magen. Det är verkligen ett mirakel.

Jag funderar varför vissa har lättare än andra, och om jag egentligen får lov att klaga och säga att vi har det svårt. Att bli gravid. Ett mirakel. Egentligen är det otroligt att så många blir gravida av misstag, medan andra har svårt att bli det med mening. Någon gör allt rätt, och inget händer. Andra gör allt för att inte bli gravida och så händer det ändå. Kroppen är mystisk och det är rätt otroligt hur många olika parametrar som måste stämma för att man ska kunna bli gravid. Nu när man tänker på det menar jag. Frisk man och kvinna. Någorlunda pricka in ägglossning. Spermier som är friska och relativt nyproducerade, men inte för nyproducerade heller… kvinnokroppen i balans… En hel vetenskap. Och ett mirakel.

Jag längtar efter vårt mirakel. V säger att det kanske har med psykiskt mående att göra i vårt fall. Att jag är stressad. Och det är jag ju. Men jag blir heller inte mindre stressad över att tänka på att min stress kanske påverkar negativt! Usch.

Nästa steg mot en graviditet är i alla fall ett sommarkort på Friskis&Svettis. Billigare och så kan jag se om jag gillar Friskis som gym. Det kanske kan sänka stressnivåerna i kroppen lite. Kan man hoppas i alla fall. Vi testar och ger det ett försök. Träning är viktigt och hälsosamt, varesig man vill bli gravid eller inte. Jag måste bara sätta igång. Få en rutin på det. Skaffa kondition så att det blir lite roligt.

Resfeber och en ledsam röd överraskning

Imorgon bär det av. Äntligen. Sol, värme, bad och lyx. Bara min kärlek och jag. Väskorna är packade och resfebern ett faktum. Tror alltid att jag ska vakna magsjuk mitt i natten och lyckas skrämma upp mig själv rätt så bra. Men händer det så händer det, inget att göra åt i så fall.

Över till det ledsamma… Lagom tills idag dök mensen upp. Ingen direkt överraskning eftersom jag inte haft några graviditetssymptom alls. Men såklart lika jobbigt som vanligt, Ännu ett misslyckat försök. Jag förstår inte varför. Hur det kan vara så lätt för vissa och svårt för andra. Men jag vet, det har inte gått så många månader egentligen, och det är inte ovanligt att det tar ett år, eller längre heller. Men som sagt, det är tungt, det är ledsamt. Jag är ruskigt besviken. Jag hade en drömbild över att mensen inte skulle kommit enligt beräkning och att vi skulle göra ett test där nere. Ett positivt test. Att vi skulle få lite tid att smälta och fira nyheterna ihop. Nu blev det sorg istället. Fast V är bra på det där. Att inte förstora men ändå låta besvikelsen kännas och låta känslan få vara okej. Han håller om mig. Lugnar. Vi lägger upp en ny strategi för nästa månad. Och bearbetar vad som kommer att hända i augusti om vi inte blivit gravida innan dess. Vad kan barnlöshet bero på? Spermier? Ägglossning? Slemhinnorna i livmodern? Vi spekulerar, utan att döma varandra. Det känns så skönt. Det är så enkelt att prata. Vi kommunicerar bra. Lyssnar, känner in, försöker förstå, dömer inte.

Igår grät jag en skvätt. Både av glädje, sorg och en släng dåligt samvete över avundsjuka. Jag spenderade gårdagen med att hjälpa min vän T, pyrets mamma, med förberedelser inför hennes kalas. En nära vän till henne hade åkt upp från Blekinge för att hjälpa till. Båda gravida. Med små fina magar. Mycket prat om bebisar, graviditet och förlossningar såklart. Och så mycket glädje. Jag lämnade ett stort paket, med bebiskläder jag samlat på mig under loppisrundor. Vi log, skrattade, kramades och njöt. Men mitt i allt, avundsjukan. Och skammen. Det är så jobbigt att vara avundsjuk. Jag vill bara vara glad. Det känns så underligt att det inte alltid går. Oftast går det dock, i nio fall av tio. Så det är väl kanske inte så farligt. Hur som helst hjälper ju inte avunden. Den gör bara allt värre.

Jag kom att tänka på en sak, att all oro som finns nu måste tusenfaldigas när (om!) det väl ligger ett litet liv i magen. Oro för om det ska överleva de första kritiska veckorna, oro för att barnet ska få växa och vara friskt,  oro för att barnet ska överleva resterande 28 veckor… ingenting är ju säkert när det gäller bebisar.

Jag har hört många solskenshistorier, men också en del elände. Min mamma har ju många missfall med sig i ryggsäcken. Det värsta i v18 med tvillingar. Allt hade sett så bra ut,  tills det plötsligt inte gjorde det längre. Dennan väntan ,och stundtals också tunga väntan,  kanske gör mig redo för nästa väntan. För tolv veckor går nog inte fort med oro i kroppen… heller inte de där resterande veckor tills ultraljud och den veckan då barnet är så utvecklat att det skulle överleva utanför magen.

Jagtror jag måste lära mig att ta det lite lugnt! Inte stressa upp mig i onödan liksom. Just nu når jag jämför min oro just nu med kommande orosmoln känns det så litet just nu. Att jag verkligen måste tagga ner för att det inte ska bli heltokigt. Så det är mitt nya mål. Lugna ner mig…

Hormoner i omlopp

Något händer i kroppen i alla fall. Jag som alltid haft tur med min hy har plötsligt fått finnar och plitor i hela pannan. Och så har jag mina vanliga PMS symptom. Irriterad för minsta lilla. Speciellt småljud. Som när sambon biter på sina naglar eller sörplar i sig sitt kaffe. Jag kan liksom bara inte stoppa den, irritationen alltså. Den liksom bubblar upp, fort som tusan. Jag slänger iväg en irriterad kommentar och får några tillbaka. Man kan tro att han borde ha lärt sig på fem år, med tydligen inte. Jag är såklart snabb på att be om ursäkt och det blir egentligen ingen stor grej, bara det att ett pendlande humör inte direkt är roligt att leva med. Speciellt inte när tålamodet också tryter. På jobbet går det bra, där har jag ändå en yrkesroll och en profession. Men privat, jösses. Roadrage för mig själv i bilen, ilskna tankar om det går långsamt i kön i affären… Någon som känner igen sig?

Frågan är nu då om kroppen äntligen renat sig efter nästan 10 års p-pillerknaprande, eller om det är andra hormoner på gång…

Svaret på det kommer väl om ett par veckor. Har inte haft några direkta ägglossningssymptom så gravid borde jag inte ha kunnat bli. Än så länge. Mensen borde komma om en dryg vecka. Men som nämnts så många gånger förr går ju inte de beräkningarna att lita på eftersom cykeln levt sitt eget liv de senaste nio månaderna.

Men vi fortsätter att leva på hoppet tills vi motbevisas. Eller försöker snarare inte vara varken positiva eller negativa.

Att tro

Jag hoppas att denna längtan är en del av planen, meningen. Kanske är det så att jag måste längta otroligt mycket för att klara mig igenom en tuff graviditet. Kanske är längtan ett tecken på att vi gjort rätt val, att vi är redo nu. Kanske kommer denna längtan föra oss ännu närmare varandra inför föräldralivet.

 

Jag vet inte vad jag har för tro när människor frågar mig om jag är troende. Att det finns någon Gud kan jag varken förneka eller helt tro på. Jag tror dock på karma,  attbra ssaker händer bra människor. Och tror också att saker som händer gör det av en anledning. Ja… jag tror helt enkelt. På något större än bara oss. Jag vill också tro att livet fortsätter efter döden. Hur vet jag inte, men att vi bara skulle försvinna känns jobbigt.

 

Om det finns en Gud någonstans vill jag tro att hen hör mina önskningar och ser mina drömmar. Jag vill tro att jag gjort så mycket bra i mitt liv att jag ska belönas med en familj, innehållande barn. Att jag någon gång i mitt liv kommer att ha någon som kallar mig mamma. När det blir vet jag inte. I år,  nästa år eller om tio år? Det enda jag vet säkert är att jag inte ska ge upp min dröm.

Dagar när tankarna blir för stora

Vissa dagar är man mer orolig än andra. Tankar och känslor kommer ikapp och man kan inte tänka bort eller fly undan dem. Idag är en sån dag. En ensam ledig dag. Jag röjer hemma. Renar ur vintergarderoben och ersätter med sommarens färgglada kläder. Ut med det mörka och in med det ljusa. Jag njuter av lugnet. Friheten att göra vad jag vill. En liten stund. Sen hör jag bobbycars som viner fram utanför, och förtjusta barnskratt. Då känns livet tomt, och jag börjar längta. Ångesten växer.

Tänk om jag (egentligen vi) inte kan. Få egna barn. Allt sätts liksom på sin spets. Livet. Drömmarna. Familjelivet. Jag vet att det finns alternativ, att vi förhoppningsvis inte går barnlösa för alltid om vi inte kan. Men just nu när drömmen är att kunna blir tankarna så skrämmande. Så stora. För stora för att kunna hantera. Vad gör man då?

Jag ger mig den på att tränga bort. Lockar fram lyckokänslor. Tänker på sommarens bröllop som vi ska på, Pyret som kommer i oktober och det faktum att det snart bara är en vecka kvar tills vi åker till Turkiet.

Än så länge går det bra att tränga bort. Undrar hur länge det gör det?

Ovissheten gnager

Ikväll var vi iväg på lite grillning, mannen och jag. Hos min syster med ett gäng av hennes vänner, som också är mina vänner. Varma människor som jag tycker så mycket om. En utav tjejkompisarna tittade på mig med stora ögon och frågade om jag drack riktigt vin. Jag såg det i hennes ögon, förvåningen. Hon trodde att jag var gravid. Och det gjorde så ont där och då. För jag önskar att det vore så. Att jag kunde lägga händerna på magen och klappa lite när någon frågar om jag vill ha något att dricka. Att få berätta glädjande nyheter, att jag äntligen ska få uppleva min högsta dröm.

Facebook är fullt av bebisar och gravidmagar. Och jag blir lite ledsen varje gång. Jag börjar få svårt att glädjas för de som inte står mig nära. Avundsjukan är ful. Jag skäms varje gång den kommer över mig. Men det går inte att hjälpa att tänka. Jag har alla förutsättningar på min sida, för att barnet skulle få ett fint liv. Trygghet i partner, ekonomi och arbete. Men att bli gravid handlar ju tyvärr inte om det alls. Det spelar ingen roll hur bra du har fixat allt, vill inte/kan inte kroppen så spelar inget någon roll.

Usch så deppigt det blev.

Nästa beräknade ägglossning ska komma här i dagarna… Vi får se! Mensen ska komma lagom till utlandsresan i maj. Så kommer jag på mig att önska att vi där och då ska få ett positivt utslag på ett graviditetstest. Vilken semestergrej det hade blivit. Men det är farligt att hoppas. Ju högre upp på stegen dU klättrar, desto längre är det när dU ramlar ner. Det här med ovisshet är så jävla svårt!

Den ständiga frågan:”Är det inte dags snart?”…

Vi verkar i andra människors ögon att vara i ”skaffa barn” stadiet. Speciellt för dem som redan har barn. Jag tar det som en komplimang, för det betyder ju att de tycker att vi är mogna för det. Idag sitter Vs bror och frågar om det inte är dags snart. Vi har ju ändå köpt ny bil,  letar efter större boende… Han är oss på spåret så att säga. Men V kliar sig i huvudet och säger att han nog behöver en Panodil till. Avslöjar ingenting. Sedan säger brodern att han tror att vi kommer att bli jättebra föräldrar, och jag känner hur jag blir varm i hjärtat. Där och då vill jag bara öppna upp diskussionen om att vi visst försöker men att det inte blivit något än.

Vissa dagar känns det skönt att ingen vet. Att ingen frågar hur det går.  Det gör att stressen minskar. Färre människor att göra besvikna varje månad. Färre människor att erkänna misslyckandet för varje gång mensen kommer. Ja, för vissa dagar känns det som ett misslyckande. Att min kropp inte kan. Jag är så van vid att prestera på topp, kunna lyckas och vara bäst om jag vill. Men nu… nu går det plötsligt inte. Vissa dagar känns det skönt att inte berätta. Kanske skulle jag få chansen att deppa mer då. Kanske är det bra att dölja det,  i alla fall ett tag till. Tills sorgen blir för stor att bära, OM sorgen blir så stor? Det hoppas jag verkligen inte.