Livstankar

Add Comment Register

Livets villkor och svåra avsked

Snart vecka 39… Inga mer känningar på att något skulle börja dra igång snart…

BB-väskorna är packade, vaggan är bäddad, alla inköp är klara, allt är tvättat… Allt är redo. Utom jag. Jag är inte redo än. För en vecka sedan dog min farmor. Finaste finaste farmor. Det är begravning nästa fredag, och jag vill så gärna kunna gå. Få ta ännu ett farväl och hedra hennes minne.

Och som om att eländet inte var nog så gick Vs farfar bort nu i helgen och det kommer ännu en begravning. Liv och död, det blir så tydligt ibland. Livets villkor. Vi väntar på ett nytt liv och samtidigt tas liv ifrån oss. <3 Jag vet att de finns någonstans och vakar över oss, att vi kommer att mötas igen. Saknaden är stor, men jag försöker att tänka att farmor fått frid. Hon var gammal, hade ont och ville dö. Hon höll ut för vår skull, men nu har hon fått som hon vill. Vila i frid, jag älskar dig! Farmor <3

Att finna balanser…

Jag vill så mycket med mitt föräldraskap, jag läser så mycket just nu… Om ekologiskt, giftfritt, anknytning, trygghet, uppfostran… Och jag vill så mycket! Men att få det att gå ihop utan att det, eller snarare jag, ska rasa? Det är den stora svårigheten.

Jag vill svara på mitt barns signaler genom fri amning, vill han tutta så ska han fä tutta! Och jag vill att han ska få vara med och bestämma hur länge han vill amma, och blir så trött på förlegade åsikter om att det inte ska göras i mer än ett år för det är ”äckligt”.

Jag vill samsova, så länge han mår bäst av det. Tryggheten framför allt.

Jag vill, med andras ord, skämma bort mitt barn genom att bära, bära, bära. Närhelst han visar att han är missnöjd. Jag tror inte att barn mår bra av att skrika lite. Skriker han, vill han något och då ska jag vara där.

Jag vill inte att han ska äta en massa skit… Kan vi klara oss från köpevälling och gröt kommer jag att vara lycklig.

Jag vill inte göra och ge en massa puréer när det är dags för att introducera mat… Har läst massor om BLW och tror stenhårt på att det är en bra grund för att få ett bra förhållningssätt till mat. (Jag måste bara komma över det faktum att det kommer att vara kladdigt, jag tycker inte om kladd!).

Jag vill ha så lite plast och andra gifter som möjligt runtomkring i vårt liv.

Som sagt, jag VILL så mycket. Men allt kommer jag inte att orka, det inser jag ju. Och det som kommer att stryka lite på foten är tankarna om plast och ett giftfritt liv. Det är så svårt att bortse från när enhet kunskap, men samtidigt måste det också fungera i praktiken… Jag hoppas att jag ska lyckas att inte känna mig som en helt värdelös och hemsk mamma, jag ska kämpa för att inte göra det. För det är i den här kategorin som jag känner att jag måste börja att begränsa mig, eller begränsa låter fel, finna balans. Det blir nej till plast i kombination med värme och mat. Jag håller på att Plastbanta köket. Det blir till att köpa mer och mer ekologisk mat, och börja äta mer vegetariska rätter för att få ekonomin att gå ihop. Jag kommer att fortsätta med att byta ut skönhetsprodukter till hela familjen, och har som dröm att börja göra egen hudvård… Men sen är det stopp.

Ju mer kunskap en får, desto mer inser en att det ju ta mig tusan plast och gift i ALLT. Kläder, tyg, sängkläder,mattor, möbler, leksaker… Och det går inte att förändra allt på en gång. Jag börjar inse det nu… Så det får komma lite pö om pö i framtiden!

Mitt största fokus resten av året kommer att vara att lära mig att bli världens bästa mamma. Och jag vill vara trygg, varm, närvarande och glad… Och för att vara det behöver jag hålla fokus på det som är viktigt. För i sömnbristen och bebiskaoset som kan bli kommer jaag inte att kunna jonglera alla bollar med giftfritt liv. Det vet jag redan nu, så nu släpper jag vissa saker… Eller ja, nu ska jag försöka släppa vissa saker, och plock upp bollarna igen när jag har tid och möjlighet att jonglera igen.

Att sakna sitt jobb där en lämnat en stor del av sitt hjärta…

Var och hälsade på mina barn idag. Alltså på jobbet. Fina fina barnen. Gick därifrån med hjärtat fullt av kärlek och kramar. För kramas ville dem, mycket och länge. Och berätta massa saker. Som till exempel att de saknat mig. Jag svarade att jag saknar dem också, och att jag kommer tillbaka och hälsar på snart igen. De berättade också om viktiga saker som hänt i deras liv sedan jag gick hem på ledighet. Typ att någon äntligen fått köpa både Dusty 1 och 2, att en annan fått en ny tröja, och att den tredje minsann flyttat till ett nytt hus. Det nya huset flyttades det dock till i höstas, men kommentaren fick mig att undra över barns tidsuppfattning. Jag frågade sexåringen om det kändes som om att jag hade varit borta så länge och han såg mig in i ögonen och sa ja… Och menade det utifrån sin känsla och upplevelse av tid. Hoppas att de inte känner sig allt för övergivna av mig… Det värker lite i hjärtat bara av att tänka på det.

Jag bär med mig dem i hjärtat och är så tacksam över att jag får lov att vara en så viktig del i barnens liv. Jag är helt övertygad om att jag valt helt rätt yrke. Och är så glad över att jobba just där med de kollegorna jag har… Och med alla de underbara små barnen. Lycka!

Gudbarnet kommer snart till världen

På måndag ska Pyrets mamma T in på inskrivning på förlossningen. Pyret ligger i säte och vill inte vända sig, trots vändningsförsök. De har fått tid för snitt på torsdagen, så då är Pyret planerad. Om inget oväntat händer innan dess vill säga.

Åh, lilla fina Pyret. Som vi längtar efter dig. 

Jag har ju som sagt fått hedersuppdraget att vara gudmor, och i det ingår tydligen också en inbjudan till BB, om de orkar ta emot besök. Är så rädd att jag ska dra på mig en förkylning via jobbet nu när alla barnen är sjuka, och börjar också fundera på om det egentligen är så smart att jag åker dit. Ska nog be T att fråga barnmorskorna där vad de tycker. Även om jag inte är förkyld kanske jag kan bära på någon smitta? Hur försiktig ska en egentligen vara? Är jag överkänslig?

T ska i alla fall få en fin mammapresent. En stor tapaslåda med goda ostar och god salami. För är det något hon (och jag) saknar så är det brieost och salami. Åååååååh! Och så ska föräldrarna självklart också få en flaska champagne att fira med. De firar nämligen också årsdag helgen efter att Pyret kommer till världen.

Jag är som sagt övertygad om att Pyret är en liten tös, men vi får se när hen kommer ut. Oj, vad förvånad jag blir om det är en liten kille. Men såklart lika glad. Jag längtar så till torsdag, och det känns roligt att ha något närmare att räkna ner till. För när torsdagen är här är det ju faktiskt bara fem dagar kvar tills vårt ultraljud. Oktober är en stor månad <3

Att orka jobba som gravid

Höstrusk, hormonsvängningar,  sömnbrist, och lite diffus molvärk. Veckan börjar bra… Puh!

10 djupa andetag,  massa kramar och tålamod. Det är min strategi på jobbet. Sex barn med tvåårstrots och 12 andra med stort behov av att bli sedda. Hur ska jag göra? Hur ska jg lyckas med allt jag borde om dagarna?  Hur ska jag hinna se och bekräfta alla barn? Vara konsekvent och samtidigt förstående och uppmärksam på barnens egna initiativ.  Tiden och orken räcker inte till. 2 personal på 18 barn större delen av dagen… barn som vill ha hjälp,  bli lekta med och bli sedda. Blöjor som ska bytas, disk som ska diskas, bord som ska dukas, rast som ska tas…

Jag haralltid sagt att jag inte tror att det kommer att bli några svårigheter att jobba större delen av graviditeten om kroppen håller. Jag har inte tagit in psyket eller den mentala tröttheten i mina beräkningar. För jag är helt slut när jag kommer hem. Jag har blivit en bättre pedagog sedan jag fick reda på att jag kanske ska få bli mamma. Jag vill mer, tänker mer, känner mer. Men det tröttar ut

l

Semesterlängtan

Kroppen skriker efter semester. Den vill liksom inte vakna, somnar bara om när larmet ljuder. Ögonen är tunga och jag har svårt att motivera mig och komma igång. Två dagar kvar nu. Ljuvligt!

Fick en försmak av semesterlista nu i helgen. Lunch på stan med karln, cider på uteservering i solskenet, frukost vid havet, grillmiddag ute på altanen, cykeltur runt stan, en glass på torget i solen… Åh <3 Blir 3,5 vecka detta året. Kommer bli fint. Sommarstugebesök, bebisgos, Ullared, häng med bästa kompisen hemkommen från Stockholm, solande, utflykter… Ja, som jag längtar helt enkelt. Vi firrar in min semester med lägenhetsvisning. Både för oss och den andra parten. Snälla håll tummarna för oss. En dröm kan bli sann… Väntar för övrigt på PMS och mens denna veckan… Har den inte kommit till helgen blir det nog ett test. Inga som helst symptom. Så tror inte att det har gått den här månaden heller. Blir nog ett samtal till gyn när semestern är över… Sorgligt men sant. Då har det gått ett år. Galet hur fort det har gått ändå. Men såklart jobbigt, fyllt med oro och besvikelse.

Vän som blev familj

Skriver ett meddelande till en vän som ska komma hem över sommaren. Föreslår att vi ska ta oss ut till klipporna och dela på en flaska bubbel någon kväll. Och tillägger att jo, jag kan fortfarande dricka vin. Och det känns både jobbigt och skönt på samma gång. Tack och lov. Jag måste bli mindre stressad över det faktum att det inte hänt något än!

N är den enda som vet om vår hemlighet, och ibland beklagar jag mig över gravidlösheten. Hon har lovat att inte fråga och stressa utan bara finnas för att lyssna. Hon vet att jag berättar om något händer. Det är ju trots allt hon som kommer att stå där på dopet med vår skatt i famnen. Hon hjälper mig med stresstankarna. Att leva i nuet och njuta. Jag är så tacksam över vår vänskap. Oändligt tacksam. Och lycklig. En vän som blev familj.

Rädslan, framtiden och nuet

Pang. Där kom den igen. Rädslan över att jag kanske aldrig får vara gravid.

Midsommar har passerat, en underbar sådan. Jag har njutit i fulla drag av familj, firande och att vara här och nu. Jag har kunnat dricka ett gott glas vin till maten, tagit en öl i bastun och ätit den där goda brieosten. Jag har huggit ved,grävt i potatislandet och orkat rusa runt med gräsklipparen. Jag har njutit av hur det är nu.

Men så längtar jag, och hoppas att nästa midsommar… Då går jag där med en knodd i famnen. Dansar och sjunger små grodorna. Njuter av att få vara mamma. Det största i livet.

Det är så tudelat. Att vara lycklig här och nu och att alltid vilja ha det så, samtidigt som jag längtar bort från så som det är nu till något helt annat. Frihet vs ansvar, för nog vet jag att livet med barn är helt annorlunda. Livet och dess fokus skiftar. För all framtid. Allvaret faller liksom över mig, och plötsligt blir jag lite rädd samtidigt. Är jag redo om jag är rädd, blir nästa tanke… Och hur vet man det egentligen?

Kroppsfixeringen som gör mig ilsken som ett bi

Det finns mycket jag blir arg över. Som händer i världen… Orättvisor, människor som far illa, folk som kör bil som idioter, osympatiska människor, ja listan kan göras lång.

De senaste dagarna har ilskan bubblat i kroppen av en annan anledning, nämligen det faktum att samhället idag har stor press och fixering vid utseende. Nu tänker jag mest kroppsligt just i detta inlägget. Jag är enligt svenska mått normallång, 1 meter och 65 centimeter, väger ca 52 kilo (51 på en bra dag tänkte jag skriva men blir med ens arg när jag kommer på mig själv med de tankarna). För varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att vara nöjd med sig själv och sin kropp? I andras ögon är jag smal, på gränsen mot för smal om jag går ner i vikt. Hur fan kan jag vara tjock allt som oftast när jag ser min egen spegelbild? Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Och vissas dagar tycker jag faktiskt att kroppen ser helt okej ut. Men med betoning på VISSA. Och det är katastrof.

Jag undrar vart denna kroppsfixering kommer ifrån? Från början? Vem bestämde att man inte ska vara nöjd om man inte är snyggt vältränad, brun och slank?

Jag vet att vi är medskapare av de ideal som finns i samhället idag. Och därför känns detta så enormt viktigt. Jag har aldrig tyckt om min kropp. Inte tyckt direkt illa om den heller, mest bara accepterat utifrån andras accepterande kommentarer. Jag tänker på hur det hade kunnat gå km någon sagt något under min uppväxt. Kallat mig tjock, eller lagt sig i lite sådär allmänt… Jag hade nog utvecklat någon form av ätstörning. Garanterat.

När ska vi sluta kommentera, bry oss om, och dissa våra egna och andras kroppar? Jag börjar bli riktigt trött på att aldrig vara nöjd. Att alltid titta i spegeln och känna att det kan bli bättre, inte att det är bra. Bara okej.

Det är klart att kroppen har förbättringspotential. Styrkemässigt. Jag önskar verkligen att jag hade räen starkare kropp, funktionsmässigt.

Jag önskar mig en stark och frisk kropp. Jag önskar mig frid. Att våra kroppar ska sluta vara allmän egendom som man får kommentera hur som helst.

Lite oroar jag mig för hur det skulle bli om jag blev gravid. Hur mycket skulle jag acceptera att kroppen förändrades? Så otroligt utseendefixerat låter detta, jag vet, men det är ändå en tanke jag har. Kommer jag att må dåligt över kilona som ökar på vägen? Av dubbelhakan, större rumpa och större lår… Eller kommer jag att känna så som jag vill: att min kropp är gjord för att föda barn. Att förändringar beror på något gott. Att jag efteråt kommer att bära min kropp med stolthet, för att världens bästa har bott där. Extra hud, hängiga bröst och extra vikt… Vad gör det om hundra år när allting kommer kring?

Så vill jag tänka. Jag inbillar mig att det kommer att gå. Det blir till att öva. Men mest av allt önskar jag ändå att kroppsfixeringen försvinner och tar all ångest och allt dåligt samvete med sig.

En stark och funktionell kropp är det absolut viktiga! Och det är något att kämpa för!

Ullared och shopping åt Pyret

Igår var vi på Gekås, pyrets mamma och jag. Vi skulle shoppa bebisgrejer. Och åh så mycket fina saker det fanns. Hon plockade på sig både det ena och det andra. Kläder, bäddset, leksaker, saker till sig själv… Ja, allt möjligt.

Och jag var så glad och lycklig. Klart att jag tänkte på och längtade tills det blir min tur, men inte alls sådär sorgset som jag kan längta vissa dagar. Det var så skönt. För det visar att jag kan vara en bra vän. Stötta, glädjas, och peppa. Även om jag önskar att jag hade en bebis i min mage.

Jag önskar så mycket att jag tar symptom i kroppen som graviditetssymptom. Jag har otroligt ömma bröstvårtor. Det är ca tre veckor tills beräknad mens, så PMS kan det ju inte vara. Ägglossning? Maybe. Men jag hade ägglossningssymptom för ett litet tag sedan. Två veckor typ. Ja, min cykel går inte riktigt ihop kan man väl säga. Men som sagt, jag hittar symptom. Egentligen är jag övertygad om att min kropp tydligt kommer att berätta för mig när jag är gravid. Jag tror inte att jag kommer att kunna gå och inte märka av det. Jag är så medveten om min kropp, och dess minsta förändringar. Detta är något jag fått med mig sedan jag insjuknade i min IBS. Ständigt analysera kroppen och mitt mående.

Så att… Det är bara att vänta. Fortsätta som vi gör. Och be och hoppas. Jag vill så gärna. Men det handlar ju inte om att vilja. Jag vet egentligen inte vad det handlar om eller varför det inte går?! Eller jo, nu ljög jag. Det handlar om biologi. Inget annat.