Livstankar

Add Comment Register

Snurr om barnsyn, att inte säga ”nej”‘och att bekräfta känslor

Jag har så mycket tankar om hur jag vill vara som mamma, hur vi ska ”uppfostra” våra barn. Jag läser så många bloggar och blir så inspirerad.

Men egentligen får jag inte bara inspiration till hur jag vill vara som mamma, utan också hur jag vill vara som pedagog, som vuxen människa.

Hur man behandlar barn beror helt och hållet på hur man ser på barn, vilken barnsyn man har. Detta diskuterade vi mycket på utbildningen. Ser man barn irrationella? Som medmänniskor? Eller som små vuxna? och så vidare… Vi pratar inom pedagogik idag att vi ska se det kompetenta barnet. Det betyder lätt och slätt att vi ser barnen som aktiva medskapare av erfarenheter och kunskap. Vi som vuxna måste finnas där för att stötta, utmana och reflektera med barnen och tillsammans lär vi.

Hur det tar sig i uttryck i hur man beter sig mot barn är ganska enkelt. Till exempel mitt favoritexempel som handlar om ordet Nej. Första frågan, vad tillåter jag barnen att göra? Varför/varför inte? I vilka situationer säger jag nej? Hur blir det då? Hur reagerar barnen?

Jag anser att ett nej ofta är oeffektivt och ofta leder till ytterligare testning av gränser. Om vi ska se det kompetenta barnet är det därför bättre att uttrycka sig på ett annat sätt. ”Vet du vad… jag vill inte att du gör så  med glaset. Om du bankar så med glasset i bordet så låter det mycket och glaset kan ramla ner.”. Att förklara, det är viktigt tänker jag. Men också att markera vad som händer om barnet inte slutar göra det man inte vill. Att till exempel berätta att man tar bort glaset om barnet fortsätter, och sedan då också vara konsekvent och göra det. Och berätta varför man gjorde som man gjorde. Förklara förklara förklara.

Något annat som är viktigt är att visa att man förstår och att bekräfta barnens känslor i olika situationer. ex, ni är i affären och barnet vill inte gå ut för att hen har hittat bollar hen vill leka med. Att då förklara att man förstår att hen blir ledsen för att hen inte får leka med bollarna nu, men att ni kan ta fram bollarna hemma sedan.

Det handlar egentligen om att ta barns önskemål och tankar på allvar, att göra dem delaktiga i sin vardag. Så de får känna att de har inflytande och bestämmanderätt. Det handlar INTE om att vuxna ska följa barnens minsta vink, för de är trots allt inte vuxna. De kan inte bestämma allt själva. Forskning visar dessutom att barn kan bli stressade av för många beslut som ska tas. Det handlaf om att som vuxen ta beslut med hänsyn till barnen.

Tyvärr är detta förhållningssättet väldigt svårt att ha under dagarna på förskolan. Det är alldeles för många barn, vi är alldeles för beroende av struktur och rutiner för att få dagen att gå ihop. Men jag måste säga att jag tycker att jag är rätt så bra på att inte bara säga nej, utan att istället förklara.

I många situationer behövs dock också ett nej. Det är tydligt, går fort att säga om man behöver hejda något farligt som är på väg att hända. Om någon håller på att ge någon en knuff men man är några meter för långt ifrån, eller om något barn springer rätt ut i vägen. Då känns ett nej som det bästa!

Oj, vilket långt inlägg det blev. Helt enkelt. Se det kompetenta barnet. Försök att inte använda nej. Förklara varför man inte ska göra något, bekräfta känslor. Ta hänsyn till önskemål. Se barnen som kompetenta, inte som irrationella små liv som bara ska följa och lyssna. De är medskapare av sin kunskap, de lär i samspel.

Om att inte räcka till och att vara stark för andra

Det är mycket just nu. I livet. Mycket tankar i huvudet. Om att inte duga och räcka till.

Först har vi jobbet. Mitt underbara jobb. Mitt underbara, men utslitande drömjobb. Det skänker så mycket glädje och tillfredställelse. Men det tar, så otroligt mycket. Just nu tar det faktiskt mer än vad det ger. Och jag känner mig helt slut. Och inkompetent. För det uppstår situationer dagligen som jag inte kan hantera professionellt. Dels för att jag saknar kunskap, dels för aTT jag är så slut. Tålamodet och förståelsen brister, och istället för att inse att det inte bara ligger på mig att det inte fungerar så tar jag åt mig allt. Varje misslyckande blir så stort. Föräldrar och kollegor menar att de är otroligt nöjda, men jag kan inte ta åt mig. Jag vill kunna allt, göra allt. Rädda världen, eller ja, rädda barnen. Men det är omöjligt. Det vet jag också. Vi har en omöjlig arbetssituation.Det är en som en ekvation med ett x för lite, en ekvation som aldrig går ihop. Jag undrar hur lång tid det tar innan jag inser att jag inte kan göra allt… Det måste komma snart dock. Annars lär jag gå in i väggen.

Sen har vi bebisresan. Jag känner mig misslyckad. Att min kropp misslyckas. Jag är så van vid att kunna prestera på topp, uppnå allt jag vill med lite extra kämparanda. Det känns sOm om att prestationsprinsessan i mig bara försvårar denna gången. Hur ska jag göra? Hur ska vi göra? Det är så svårt att inte känna misslyckande varje månad när mensen kommer. Mannen och N säger båda att det inte är bråttom, att vi ju skulle ta det som det kommer. Att vi ville börja nu för att det inte skulle bli någon stress. Vi skulle sluta skydda oss och om det ville så skulle det bli något. Inte göra mer än så. Inga ägglossningstester, inget sex var tredje dag…bara fortsätta som innan fast artister skydda oss. Resan har blivit allt annat än sådan. Hur får vi det så? Går det att hamna där i tankarna igen? Kan jag bara lämna det därhän? Jag vet redan svaret. Nej, nej och åter nej.

Och sen så familjen. Gammal farmor som bor på hem och har ont. Som inte vill leva mer men ändå har stannat kvar. En farmor som jag besöker för sällan. Ständigt dåligt samvete. Och pappa, hjärtsjuk och orolig för sjuk mamma och psykiskt sjuk fru (alltså mamma). Psykiskt sjuk låter så hemskt, men det är ju sant. Depression och ångest, lilla lilla mamma. Hon har alltid varit den starka i familjen, och nu är hon svag, svårt för alla inblandade.  Och så lillasyster, i kris, ångest och en liten depression hon också. Det är mycket att bära. För jo, jag bär dem. Ofta. Tar emot deras ångest, kramar och tröstar. Men det är tungt. Att vara stark. När man egentligen är svag. Men de kan inte ta det nu, kan/orkar inte oroa sig för mig också. Så jag låtsas lite när jag är med dem.

Folk omkring mig säger att jag är stark. Och jag tycker nog faktiskt det också. Men vad händer när/om man inte orkar vara stark längre? Vem ska ta över då? Jag har tur som har en klippa till man att luta mig mot. Och fina vänner. Utan dem vore jag inte stark. Kärleken gör mig stark. Men det är mycket nu och jag undrar hur jag ska göra för att det ska bli mindre.

Att lära sig sakers värde, och inte bara konsumera för att

Efter snart fyra år här i min nya stad har jag äntligen hämtat hem min cykel. Jag fick den när jag var 14 år så den har hängt med länge. Men än håller den. Hon skiner nästan som om hon vore ny faktiskt. Jag minns att jag ofta har tvättat och putsat på den, många utav mina saker har faktiskt hållit länge. Där har min mamma och pappa gjort något rätt i min uppfostran, jag har lärt mig sakers värde.

Jag tycker inte om att köpa nytt om något gammalt fungerar. Strax innan jul köpte vi en ny tv här Hemma. På mannens begäran. Den gamla var en blandning av platt och tjocktv kan man säga, och 37 tum. Jag tyckte det var bra bild, och eftersom vi inte har ett så stort vardagsrum så var den i helt okej storlek också. Men vi behövde minsann en ny. Så man kunde sätta i USB direkt in i ( smidig funktion att ha som jag använder ofta) och även ha internet direkt k tv:n (rätt dålig funktion eftersom internetet är långsamt). Så efter ett års tjat fick han i alla fall sin vilja igenom. Då hade han/vi haft den andra tv:n i nästan 6 år. Den nya tv:n är stor och har alla funktioner som kan tänkas behövas så nu köper vi ju ingen ny på länge i alla fall. Den saken är säker.

Jag har dock en stor svaghet när det kommer till konsumtion… Min stora konsumtionssvaghet är kläder. Jag älskar att shoppa kläder. Så det köper jag faktiskt nytt även om garderoben är full. Och jag är dålig på att göra mig av med saker också, för de får alltid ett minne och jag blir nostalgisk. Men det är något att jobba på, det vet jag. De flesta av mina kläder som jag inte använder får min syster, för då kan jag alltid låna tillbaka om jag saknar något. Haha! Jag är galen, jag vet!

Men tillbaka till grundtanken med inlägget: jag tycker att det är viktigt att lära sig det här med sakers värde. Att det som fortfarande fungerar inte behöver ersättas så fort det kommer något nytt. Jag såg en bild på Facebook en dag där ett barnbarn frågar som farmor hur det kommer sig att hon och farfar varit ihop så länge. Farmodern svarar då att de kommer från en tid där man lärde sig att laga saker som gick sönder istället för att slänga bort det.

Även om det handlar om relationer så tycker jag ändå att exemplet ändå går att använda i detta sammanhanget också. Och sedan tycker jag att det är otroligt vackert sagt.

Saker händer av en anledning?

Ledig dag. Unnar mig att stänga av alarmet när det ringer och ögonen går i kors. Sover länge. Egentligen för länge för min smak. Vill upp och ta vara på dagen… Men somnar kroppen om behöver den få sova, så försöker jag i alla fall att tänka. Går upp strax innan tolv. Kokar kaffe, skär färska jordgubbar till yoghurten (min standardfrukost) och sätter mig i soffan med datorn. Ser de tre sista avsnitten i Once upon a time, och bara njuter. Försöker bortse från det faktum att solen skiner ute, att jag borde ta vara på det fina vädret. Det går bra och jag förlorar mig in i vuxensagans värld. Sen, ännu en kopp kaffe. Fast ute i solen. Altanen badar i sol och vinden fläktar gott.

Med Spotify i hörlurarna flyger tiden fram. Musiken framkallar känslor, minnen, nostalgi. Tänker tillbaka på min första kärlek. Hur jag Tillät mig själv att bli illa behandlad för att jag inte trodde att jag förtjänade bättre. Jag försöker förstå vart det gick snett. Varför jag hade så lite tro på mitt eget värde då. Jag har alltid varit högt älskad, av familj och vänner. Men samtidigt alltid också levt i skuggan, aldrig tagit plats. Kanske var det därför?

Jag vill passa på att förklara vad jag menar med illa behandlad. Inte på någon fysiskt eller menat psykiskt sätt. Jag tillät mig själv bli bortglömd och bortvald i många situationer under fyra års tid. Nej, det var såklart inte bara mitt fel, han gjorde valet. Men jag signalerade inte tydligt att det var fel. Att jag förtjänade mer än så. Jag vet inte hur det hade blivit om jag hade krävt mer. Antagligen hade förhållandet tagit slut mycket tidigare. Han hade insett att han inte var redo att ge mig det jag ville och jag hade insett att han var fel kille för mig. Och hade det förhållandet tagit slut tidigare vet man aldrig vem jag hade träffat därefter, och om jag någonsin skulle ha träffat V.

Det är svårt att sia om vad som hade hänt i livet om något i det förflutna hade ändrats. Det går egentligen inte. Allt blir bara spekulationer. Jag tror hur som helst att saker och ting sker av en mening. Att man träffar människor när det är meningen att man ska träffa dem.

Mitt liv är fullt av lycka

Det är så enkelt att bli negativ. Att fastna i en neråtgående spiral.

Det är så sorgligt, egentligen. För det finns ju så mycket att vara tacksam för, att glädjas över. Jag är en lycklig människa.

Efter en veckas ledighet blev barnen på jobbet stormförtjusta över att se mig igen. Jag blev överöst med kramar, pussar och kommentarer om att jag varit saknad. De ger så otroligt mycket kärlek och glädje. Och jag har kommit på att min viktigaste uppgift som pedagog är just att få dem att sakna mig, att få dem att älska mig. Min uppgift är att skapa trygghet under dagarna, att vara en vikarierade förälder. Och jag är så tacksam och lycklig över att få vara en del av deras liv.

Jag är också tacksam över den fina veckan jag och V hade tillsammans i Turkiet. Lata dagar vid poolen. Tre böcker utlästa, korsord lösta och patienser lagda. Så många kramar och pussar, så mycket god mat. Långa samtal Om allt och ingenting. Kvalitetstid.

Och så Pyret, lilla lilla vän. Väx dig stark. Vi är många som väntar och längtar. Din mamma berättade att du sparkade och viftade när de kikade på dig på ultraljudet. Snart kommer hon att få känna dig sparka. Men sparka inte för hårt… Vi måste vara rädda om din mamma. Vet du att jag kallar henne ängeln? Vi växte upp ihop. Jag önskar så att jag kan ge dig en lekkamrat. Att mitt barn och du skulle kunna få möjlighet att få bli vänner. Men mest av allt önskar jag bara att du ska få hålla dig frisk och stark. 

My person

telefondejt med  vännen som jag kallar My person (Grey’s anatomy ni vet?!).

Hon frågar hur det går med babymakeingen. Och jag får lov att vara sådär ärlig som jag bara kan vara med henne. Jag får klaga, oroa mig och tycka att livet är orättvist. Och hon är förstående samtidigt som hon peppar. Hon försöker förstå fastän hon inte alls är på samma plats i livet. Ställer massor med frågor, och hjälper till att vända och vrida på allt. Hon säger att min avundsjuka inte är ful utan bara ett bevis på att jag vet vad jag vill. Så länge jag inte beter mig illa på grund av avundsjukan är den inte ful, fortsätter hon. Och hon är så klok denna där. För visst är avundsjukan bara ett kvitto på vad jag vill ha. Jag vill också få bli mamma.

Det är underbart med människor som inte dömmer en. Som alltid står i ens ringhörn och hejar på. Jag är så lycklig att jag har henne. Och att hon är den enda som vet vår hemlighet. Hade jag inte fått bolla detta med henne hade jag nog blivit galen.

Vår vänskap fyller 13 år i år. Båda lejon, födda med åtta dagars mellanrum. Så olika, både till sätt och utseende. Men vi delar det som är viktig.

Alla mammors dag

Alla mammors dag <3 Och en dag att längta efter. Jag drömmer. Tänker… Nästa år kanske det blir min tur att uppleva mors dag själv…

Det är mycket tankar och drömmar nu. Jag följer T och pyrets resa, en fantastisk sådan som skänker så mycket glädje. Ultraljudsbilder och bubblande i magen. Snart tar sparkarna fart… Glädjen över att hen växer och frodas i magen. Det är verkligen ett mirakel.

Jag funderar varför vissa har lättare än andra, och om jag egentligen får lov att klaga och säga att vi har det svårt. Att bli gravid. Ett mirakel. Egentligen är det otroligt att så många blir gravida av misstag, medan andra har svårt att bli det med mening. Någon gör allt rätt, och inget händer. Andra gör allt för att inte bli gravida och så händer det ändå. Kroppen är mystisk och det är rätt otroligt hur många olika parametrar som måste stämma för att man ska kunna bli gravid. Nu när man tänker på det menar jag. Frisk man och kvinna. Någorlunda pricka in ägglossning. Spermier som är friska och relativt nyproducerade, men inte för nyproducerade heller… kvinnokroppen i balans… En hel vetenskap. Och ett mirakel.

Jag längtar efter vårt mirakel. V säger att det kanske har med psykiskt mående att göra i vårt fall. Att jag är stressad. Och det är jag ju. Men jag blir heller inte mindre stressad över att tänka på att min stress kanske påverkar negativt! Usch.

Nästa steg mot en graviditet är i alla fall ett sommarkort på Friskis&Svettis. Billigare och så kan jag se om jag gillar Friskis som gym. Det kanske kan sänka stressnivåerna i kroppen lite. Kan man hoppas i alla fall. Vi testar och ger det ett försök. Träning är viktigt och hälsosamt, varesig man vill bli gravid eller inte. Jag måste bara sätta igång. Få en rutin på det. Skaffa kondition så att det blir lite roligt.

Att tro

Jag hoppas att denna längtan är en del av planen, meningen. Kanske är det så att jag måste längta otroligt mycket för att klara mig igenom en tuff graviditet. Kanske är längtan ett tecken på att vi gjort rätt val, att vi är redo nu. Kanske kommer denna längtan föra oss ännu närmare varandra inför föräldralivet.

 

Jag vet inte vad jag har för tro när människor frågar mig om jag är troende. Att det finns någon Gud kan jag varken förneka eller helt tro på. Jag tror dock på karma,  attbra ssaker händer bra människor. Och tror också att saker som händer gör det av en anledning. Ja… jag tror helt enkelt. På något större än bara oss. Jag vill också tro att livet fortsätter efter döden. Hur vet jag inte, men att vi bara skulle försvinna känns jobbigt.

 

Om det finns en Gud någonstans vill jag tro att hen hör mina önskningar och ser mina drömmar. Jag vill tro att jag gjort så mycket bra i mitt liv att jag ska belönas med en familj, innehållande barn. Att jag någon gång i mitt liv kommer att ha någon som kallar mig mamma. När det blir vet jag inte. I år,  nästa år eller om tio år? Det enda jag vet säkert är att jag inte ska ge upp min dröm.

Till dig Pyret, mitt gudbarn

Hej där pyret, det är din gudmor här!

Jag vill börja med att skriva att jag är så lycklig över att du finns. Att du är ett litet mirakel som ligger och gror i din mammas mage. När jag fick reda på att du fanns blev jag så glad att jag började gråta,och nu lyser tanken på dig upp mina dagar.

På tal om din mamma, hon kommer att bli världens bästa mamma. Det vet jag redan nu. Hon har en varm famn och ett stort hjärta. Hennes skratt smittar, och hon kommer att lära dig att bli en mästare på världens länder. Din mamma var till och med bättre än vår geografilärare redan som 14 åring, det du!  Och din pappa, han kommer att sitta och spela gitarr och sjunga för dig om nätterna när du inte kan sova, jag tror nog faktiskt att han gör det redan nu.  Han har också ett smittande skratt, och kommer alltid att sätta dig främst. Lite coolt att veta är att han är så duktig på det där med design och datorer att han varit med och skapat ett av de just nu populäraste tv/dataspelen. Den du! Din mormor har jag vuxit upp med att ha tvärs över gatan. Hon är omtänksam och rolig att vara med, för hon lyssnar och är så närvarande. Din morfar är en riktig rolig gubbe! Han är busig också, så honom får du se upp med. Ja, din familj är helt enkelt underbar. Du ska veta att du är så efterlängtad och önskad.

Jag drömde faktiskt om dig redan innan mamma berättade att du låg i hennes mage. Natten innan om man ska vara exakt. Då var du ca 2 centimeter stor, som min ringfingernagel ungefär. Jag drömde att mamma och jag satt på en bänk hemma på Högenvägen, hon hade dig i knät och jag hade en liten bebismage… Det var vår och solen sken på oss. Jag hoppas att det kommer att vara så nästa vår… Ja, om ungefär ett år kan vi säga.

Du ska veta att jag längtar efter dig. Att få hålla dig i min famn, sjunga sånger, och läsa massa sagor. Jag kommer att finnas där när mamma och pappa vill ha barnvakt. Då kan du och jag mysa i soffan, omgivna av böcker. När du blir lite större ska jag och mamma ta med dig till stora eken. Vår absoluta favoritplats i skogen hemma. Vi ska spela en massa spel, och baka! Din mamma och jag var mästare på chokladmuffins när vi var yngre. Och så många tImmars film och serietid vi har framför oss. Din mamma och jag har en hel uppsättning med fina och bra filmer vi vill att du ska få se och växa upp med. Men inte för många timmar vid tvn om dagen såklart. Vi har lång tid på oss att visa sig vår filmskatt. Du har så mycket att uppleva framför dig, och jag kommer att finnas där!

Mest av allt vill jag bara finnas där för dig. Närhelst du behöver mig. Någon att prata med när mamma och pappa kanske inte förstår, eller bara en varm famn att krypa in i när du behöver lite tröst. Jag älskar dig redan. Nu är du snart nio veckor gammal… Men Oktober känns så långt bort. Alldeles för långt bort. Tänk. Så som jag tänker om dig, längtar och älskar, gör din mamma och pappa med. Fast 1000 gånger mer. Minst! Jag hoppas att det här halvåret går fort, så att jag får träffa dig. Men för all del, ha inte bråttom ut! Jag, eller jag menar vi, väntar på dig. Väntar på att få älska, ta hand om och skämma bort.

Jag kallar dig pyret… Mamma har drömt att du är en kille, men jag har hela tiden trott att du är en tjej. Mamma säger att du kanske ska heta Sofia. En Fialiten… Vi får se vem du är… Jag älskar dig oavsett. Villkorslöst, innerligt.

 

Stora kramar och massa kärlek

din Maria

Filmnostagi och syskonkärlek

De senaste dagarna har tv-kanalerna bara radat upp mina gamla favoriter känns det som. ikväll är det Min bästa väns bröllop och i söndags var det både Föräldrafällan och Brudens far 2.  Gamla godingar, så många minnen. Dessa filmer har jag och syrran sett om och om igen. Lyckliga för att vi äntligen, vid rätt tillfälle, lyckades spela in dem när de sändes på tv. Vår gamla VHS, framför den gamla tjocka gråa tv:n som hade ett pipande ljud. Lågt, men det fanns ändå där. Sittandes i den gråa skinnhörnsoffan. Liggandes med huvudena i varandras knän, killande i varandras hår och på varandras ryggar. Mysande, nära, nära. Tillsammans var vi trygga, tillsammans kunde vi allt. Hon, den starka och sociala, och jag, den tysta och smarta. Ett oslagbart team.

 

image

Vi växte upp nästan som tvillingar. Det blir väl så när det bara skiljer ett år och den yngre vägrar inse det. Hon, lillasystern, inte jag. Jag är storasystern. Den tysta, lugna, Lydiga, blyga… Hon, den rebelliska, fartfyllda, sociala, bestämda. Så olika som två syskon kan bli. Men ändå, som ler och långhalm. Än idag är hon min bästa vän. Det finns inget jag inte skulle göra för henne. Hon är min lillasyster, ibland är hon liten fortfarande. Ibland måste jag ta hand om. När hon mår dåligt eller har ont har jag det med. Vi har någon underlig kontakt, ett starkt osynligt band. Ibland är det jag som blir liten, och hon som tar hand om. Så olika, men ändå så hör vi ihop. Trots alla bråk, och ja, det har varit en hel del, så står vi varandra så nära idag. En vanlig vänskap hade aldrig överlevt det vi gått igenom under 24 år. Men Syskonkärlek är en vidunderlig kraft, en utav de starkaste jag känt. Jag vore ingenting utan min familj, hon, mamma, pappa och jag. Det finaste jag vet.