Tankar inför graviditet

Add Comment Register

Rädslan, framtiden och nuet

Pang. Där kom den igen. Rädslan över att jag kanske aldrig får vara gravid.

Midsommar har passerat, en underbar sådan. Jag har njutit i fulla drag av familj, firande och att vara här och nu. Jag har kunnat dricka ett gott glas vin till maten, tagit en öl i bastun och ätit den där goda brieosten. Jag har huggit ved,grävt i potatislandet och orkat rusa runt med gräsklipparen. Jag har njutit av hur det är nu.

Men så längtar jag, och hoppas att nästa midsommar… Då går jag där med en knodd i famnen. Dansar och sjunger små grodorna. Njuter av att få vara mamma. Det största i livet.

Det är så tudelat. Att vara lycklig här och nu och att alltid vilja ha det så, samtidigt som jag längtar bort från så som det är nu till något helt annat. Frihet vs ansvar, för nog vet jag att livet med barn är helt annorlunda. Livet och dess fokus skiftar. För all framtid. Allvaret faller liksom över mig, och plötsligt blir jag lite rädd samtidigt. Är jag redo om jag är rädd, blir nästa tanke… Och hur vet man det egentligen?

Kroppsfixeringen som gör mig ilsken som ett bi

Det finns mycket jag blir arg över. Som händer i världen… Orättvisor, människor som far illa, folk som kör bil som idioter, osympatiska människor, ja listan kan göras lång.

De senaste dagarna har ilskan bubblat i kroppen av en annan anledning, nämligen det faktum att samhället idag har stor press och fixering vid utseende. Nu tänker jag mest kroppsligt just i detta inlägget. Jag är enligt svenska mått normallång, 1 meter och 65 centimeter, väger ca 52 kilo (51 på en bra dag tänkte jag skriva men blir med ens arg när jag kommer på mig själv med de tankarna). För varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att vara nöjd med sig själv och sin kropp? I andras ögon är jag smal, på gränsen mot för smal om jag går ner i vikt. Hur fan kan jag vara tjock allt som oftast när jag ser min egen spegelbild? Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Och vissas dagar tycker jag faktiskt att kroppen ser helt okej ut. Men med betoning på VISSA. Och det är katastrof.

Jag undrar vart denna kroppsfixering kommer ifrån? Från början? Vem bestämde att man inte ska vara nöjd om man inte är snyggt vältränad, brun och slank?

Jag vet att vi är medskapare av de ideal som finns i samhället idag. Och därför känns detta så enormt viktigt. Jag har aldrig tyckt om min kropp. Inte tyckt direkt illa om den heller, mest bara accepterat utifrån andras accepterande kommentarer. Jag tänker på hur det hade kunnat gå km någon sagt något under min uppväxt. Kallat mig tjock, eller lagt sig i lite sådär allmänt… Jag hade nog utvecklat någon form av ätstörning. Garanterat.

När ska vi sluta kommentera, bry oss om, och dissa våra egna och andras kroppar? Jag börjar bli riktigt trött på att aldrig vara nöjd. Att alltid titta i spegeln och känna att det kan bli bättre, inte att det är bra. Bara okej.

Det är klart att kroppen har förbättringspotential. Styrkemässigt. Jag önskar verkligen att jag hade räen starkare kropp, funktionsmässigt.

Jag önskar mig en stark och frisk kropp. Jag önskar mig frid. Att våra kroppar ska sluta vara allmän egendom som man får kommentera hur som helst.

Lite oroar jag mig för hur det skulle bli om jag blev gravid. Hur mycket skulle jag acceptera att kroppen förändrades? Så otroligt utseendefixerat låter detta, jag vet, men det är ändå en tanke jag har. Kommer jag att må dåligt över kilona som ökar på vägen? Av dubbelhakan, större rumpa och större lår… Eller kommer jag att känna så som jag vill: att min kropp är gjord för att föda barn. Att förändringar beror på något gott. Att jag efteråt kommer att bära min kropp med stolthet, för att världens bästa har bott där. Extra hud, hängiga bröst och extra vikt… Vad gör det om hundra år när allting kommer kring?

Så vill jag tänka. Jag inbillar mig att det kommer att gå. Det blir till att öva. Men mest av allt önskar jag ändå att kroppsfixeringen försvinner och tar all ångest och allt dåligt samvete med sig.

En stark och funktionell kropp är det absolut viktiga! Och det är något att kämpa för!

Jag kom att tänka på en sak, att all oro som finns nu måste tusenfaldigas när (om!) det väl ligger ett litet liv i magen. Oro för om det ska överleva de första kritiska veckorna, oro för att barnet ska få växa och vara friskt,  oro för att barnet ska överleva resterande 28 veckor… ingenting är ju säkert när det gäller bebisar.

Jag har hört många solskenshistorier, men också en del elände. Min mamma har ju många missfall med sig i ryggsäcken. Det värsta i v18 med tvillingar. Allt hade sett så bra ut,  tills det plötsligt inte gjorde det längre. Dennan väntan ,och stundtals också tunga väntan,  kanske gör mig redo för nästa väntan. För tolv veckor går nog inte fort med oro i kroppen… heller inte de där resterande veckor tills ultraljud och den veckan då barnet är så utvecklat att det skulle överleva utanför magen.

Jagtror jag måste lära mig att ta det lite lugnt! Inte stressa upp mig i onödan liksom. Just nu når jag jämför min oro just nu med kommande orosmoln känns det så litet just nu. Att jag verkligen måste tagga ner för att det inte ska bli heltokigt. Så det är mitt nya mål. Lugna ner mig…

Den ständiga frågan:”Är det inte dags snart?”…

Vi verkar i andra människors ögon att vara i ”skaffa barn” stadiet. Speciellt för dem som redan har barn. Jag tar det som en komplimang, för det betyder ju att de tycker att vi är mogna för det. Idag sitter Vs bror och frågar om det inte är dags snart. Vi har ju ändå köpt ny bil,  letar efter större boende… Han är oss på spåret så att säga. Men V kliar sig i huvudet och säger att han nog behöver en Panodil till. Avslöjar ingenting. Sedan säger brodern att han tror att vi kommer att bli jättebra föräldrar, och jag känner hur jag blir varm i hjärtat. Där och då vill jag bara öppna upp diskussionen om att vi visst försöker men att det inte blivit något än.

Vissa dagar känns det skönt att ingen vet. Att ingen frågar hur det går.  Det gör att stressen minskar. Färre människor att göra besvikna varje månad. Färre människor att erkänna misslyckandet för varje gång mensen kommer. Ja, för vissa dagar känns det som ett misslyckande. Att min kropp inte kan. Jag är så van vid att prestera på topp, kunna lyckas och vara bäst om jag vill. Men nu… nu går det plötsligt inte. Vissa dagar känns det skönt att inte berätta. Kanske skulle jag få chansen att deppa mer då. Kanske är det bra att dölja det,  i alla fall ett tag till. Tills sorgen blir för stor att bära, OM sorgen blir så stor? Det hoppas jag verkligen inte.

Vägen mot en graviditet: Att tänka, önska, oroa sig och ifrågasätta sig själv

Usch vad farligt det är att drömma. Hoppet är farligt det med. Jag försöker intala mig själv att det inte är någon bebis i magen, för varför skulle vi ha sån tur?

Jag har så svårt att inte låta tankarna springa iväg. När skulle förlossningsdatumet blir? Hur ska det gå med föräldraledighetsplanering? Vad skulle jag göra med min semester. Spara eller ta ut? Tänk om det skulle bli missfall undertiden som vi är i Turkiet?

Jag är helt otrolig helt enkelt. Igår frågade jag V när han tycker att det är dags att ta ett graviditetstest. Han verkade inte alls tänka i mina banor, räkna ner tills BIM för att få veta. Så coollugn. Det kommer när det kommer säger han, ler och ger mig en puss. Jag frågar honom om han inte tänker, oroar sig? Han skakar på huvudet och bara ler. Skrattar åt att jag är så stingslig och ger mig en känsla av lugn, trygghet. Sådär som han alltid gör när jag oroar mig, min klippa. Fast jag förstår honom verkligen inte!! Hur kan han inte oroa sig? Åtta månader är ändå åtta månader… Det är ganska så lång tid. Fast kanske ändå inte? Det beror ju såklart på vem man jämför med såklart. Tid går att jämföra men aldrig känslor.Mina känslor om att det är jobbigt att vänta, att inte veta, dem kan ingen ta ifrån mig. De kan aldrig jämföras med någon annans. Varesig de väntat i 3 år och jag bara 8 månader. Det tjänar ingenting till att jämföra heller för den delen. Vi borde stötta varandra i olyckan istället för att argumentera för vem som har det värst. Ett litet sidospår, som jag nog kommer att återvända till i flera inlägg.

Kanske är det svårare för killarna att fatta, för det är ju inte de som bär barnet. Det är inte de som håller stenkoll på sin kropp och ägglossningen. Det är inte de som månad efter månad är helt symptomfria och känner efter så mycket att man ibland framkallar fejkade symptom. Jag gjorde nog det idag på väg hem från jobbet. Har jag inte lite extra värk i äggstockarna, så som T sa att det var för henne strax innan hon fick veta att hon var gravid? Jo, det har jag nog tänkte jag när jag kände efter ordentligt. Men lika fort som jag kände något, kändes det inte alls när jag kom på tankarna att jag nog visst framkallade dem själv med tankens kraft.

Kroppen är galen. Och hjärnan med! Jösses vad den kan spela en spratt.

Och de värsta av allt är när de här tankarna kommer: är vi verkligen redo för barn nu? Jag antar att de kommer till de flesta som försöker, att man får någon form av svacka. Men lika fort som tanken kommer, försvinner den igen. Oh så lämnas man med dem där känslan av otacksamhet, och rädsla för att jinxa eftersom man i ett svagt ögonblick inte var redo i tanken. För det är klart att vi är redo. Vi har tänkt och väntat så länge så om vi inte vore säkra hade det uppdagats på vägen. Vi har sagt att det inte finns någon rätt tid. Gått in med inställningen att från och med nu (när vi började) kan bebis bli till när det blir. Det passar lika bra nu som om två år…

Fast såklart vill man ju att det ska gå fort. För man vill ju ha den där skatten. En varm, mjuk liten bebis. En fin mix av honom och mig, med allt vad det innebär. Hett temperament, kontrollbehov, envishet, självständighet… empati, humor, inre lugn, intelligens… Vem vet om och hur det skulle bli… Jag hoppas bara ATT det blir. Att det någon dag blir vår tur, att bli föräldrar. Min tur att bära vårt barn. Hans tur att bära oss. Vår familjs tur att bli större…

Olidlig väntan

Ytterligare en bild från ultraljud dyker upp på Facebook. Först glädjen, för deras skull. Sedan lite ledsamhet. Och oro. En känsla av orättvisa. Och så ännu en oroskänsla, om det känns så här jobbigt nu, hur jobbigt kommer inte andras besked bli om det tar ännu längre tid för oss? Om vi inte kan alls.

Jag är inte särskilt munter idag, vilket märks? Mensen borde komma snart. Har inga graviditetssymptom så antar att ännu en månad passerar utan ett plus. Jag blir frustrerad, för det är ju inte bråttom! Egentligen hade det passat bättre om vi fått en större lägenhet först… Sparat pengar… Men denna längtan, den är olidlig vissa dagar. Idag är en sådan. V jobbar natt. Hade vi haft en bebis hade vi haft kvällen för oss själva, bebisen och jag…

Vi hade kramats, mest hela tiden. Gått en promenad. Tagit ett varmt bad efteråt. Suttit i fåtöljen invirade i filtar och sjungit. Jag hade berättat historien om hur jag träffat V, hur han aldrig gav upp och fick mig att falla. Historier från när jag var liten. Vi hade ringt och sagt godnatt till pappa. Sovit tätt tätt ihop. Och på morgonen hade V kommit hem med frukost, skyndat för allt vad han är värd. Tagit oss i sin famn, kramats, öst kärleksord över oss… 

Jag längtar så efter familjelivet. Nästa steg i vårt liv. Och nej, vår kväll ihop kanske hade varit fylld av skrik och kaos istället för lugn. Men just ikväll, ensam hemma i soffan i nedstämd sinnesstämning, så hade vår kväll sett ut just precis så. I min dröm. För drömma är det enda jag kan göra just nu. Och längta, åh, denna längtan! Den är olidlig vissa dagar. Idag.

Obefintlig ägglossning

Var i kontakt med mödravård och gynekolog i förra veckan, angående min ägglossning som verkar vara obefintlig. Tyvärr hade de väl inte så mycket att komma med. Gynekologen menade att eftersom jag har mens borde ändå ägglossningen vara igång, kanske inte varje månad men ändå. Så hon gav mig rådet att slänga alla stickor och bara ”köra på” ca 14 dagar efter första Dagen i cKylen. Eftersom mina cykler är något längre menade hon att ägglossningen kunde komma ännu senare också. Hon sa att hon förstod om det var ett tråkigt svar att få, men att vi skulle höra av oss igen om det inte blivit något på ett år. Då skulle utredning startas.

Efter sånna besked är det klart att man blir lite orolig och rädd, men samtidigt har vi som sagt bara försökt insett halvår. Det är få förunnat att ens kuna bli gravida, så vi tar det som det kommer. Och i och med min väns graviditet så känner jag mig ändå mer hoppfull än innan. För varför skulle det egentligen vara så att jag inte kan bli gravid? Varför ska jag ha sådana negativa tankar redan från början? Det är ju bara dumt, och gynnar ingen. Allra minst mig själv, och V.

Så min nya inställning är att go with the flow, och försöka lite efter dag 14. Jag har läst att varannan eller var tredje dag är bra att mysa till det på, så det blir väl att försöka. Men så kommer vardagen ikapp, med stress, trötthet och långa jobbdagar. Det är inte alltid lätt att få ihop det. Men så har man ju inte så många chanser på en månad heller… Det blir så dubbelt på något vis. Och jag är så rädd att man till slut tappar lusten, och bara producerar så att säga. Hoppas verkligen inte att det blir så! Där är väl kommunikation viktigt, och små överraskningar. Tur att jag har förlovat mig med min bästa vän som jag kan prata om allt med. Det känns så skönt i hela den här cirkusen. Men oj, vad jag längtar. Tills vi ska få bli föräldrar. För på ett eller annat sätt kommer vi att bli det! Vi har redan diskuterat eventuell adoption och är helt överens om att det är något vi vill. Så det känns bra.

Men oj vad spretigt och långt inlägget blir. Hur som helst, jag hoppas kroppen samarbetar med mig. Trots min låga fettprocent (som jag har läst kan försvåra graviditet). Har faktiskt gått upp två kilo sedan jag läste det. Har alltid legat i underkant med mitt BMI men mu ligger jag längre mot mitten för normalvikt.

En längtan

Jag försöker verkligen att njuta, av det här med att vara vi två. Inga förpliktelser, god ekonomi, sovmornar, möjlig spontanitet… Allt! Och ja livet med V är underbart, vi har det fantastiskt. MEN det är något som saknas oss. Ett barn. Eller två. En riktig familj. Jag längtar såååååååååå mycket. Vägen fram tills dess känns lång och lite skrämmande, mycket skrämmande snarare. Men jag försöker att tänka positivt, så många andra lyckas ju att bli gravida så varför döma ut oss direkt när vi inte ens vet?

Jag håller tummarna och hoppas hoppas hoppas att vi är gravida om ett år. Vem vet liksom, mirakel händer. Jag har för övrigt önskat mig just ett mirakel från tomten. Och när klockan står på 22:22, och när jag ser stjärnfall, och när jag slänger pengar i önskebrunnen…

Namntoppen november 2013

Ja, det här med namn har jag inte funderat så mycket på det sista. Hittade ju stora namnboken på loppis för ett tag sedan men har valt att inte kika än. Jag har ju trots allt mina favoriter.

Vilgot ligger i topp. Ihop med Theo, Caspian och Valdemar. Men Malte och Melker står sig fortfarande bra också. Inga direkt nya favoriter på killsidan helt enkelt.

På tjejsidan är My fortfarande mitt alternativ. Men jag tycker också om Elsa, Liv och Alice. Men det ärlige svårt att föreställa sig att det någon gång skulle bli en tjej faktiskt. Är helt övertygad om att om det blir barn så blir det pojkar. Men den som lever får se!

Karln har fortfarande inte kommit med några förslag. Mellannamnet är dock redan bestämt. Enligt grekisk tradition ska den förstfödde pojken döpas efter sin farfar. Det är V och så kommer det också bli för oss. Fast inte förnamnet då, det känns lite… Ja, jag vet inte riktigt hur det känns. Inte helt okej helt enkelt. När det väl börjar bli dags ska jag avslöja allt för er. Var så säkra!

Tänk om…

Tänk om det växer något i mig, just i detta nu… Det är en svindlande tanke och jag kan inte låta bli att hoppas. Men samtidigt försöker jag hålla nere förväntningarna. Det svåra är bara när man ska testa. Min kropp har bevisligen kommit igång, men att den skulle vara regelbunden känns fel att anta. Dock beräknar jag  enligt förra månadens cykel vilken var 32 dagar istället för 27 som den var innan. Så i slutet på oktober borde menen kika fram… Om det inte är så att jag bakar bulle i ugnen nu då. Men dröjer menen kan det ju också bero på att kroppen är oregelbunden än, så jag vet inte riktigt vad jag ska vänta på eller tro. Eller jo, har jag inte fått menen sista helgen i oktober så testar jag!

 

Och jag ger idag ödet en utmaning. Hittade en snygg klänning på rean som jag tänkte skulle vara perfekt på nyår. Den är tight kan man säga, och förhoppningsvis kan jag inte ha den… Det hade ju varit förargligt, eller inte alls då. Åh, vad jag längtar.

 

Dock så undrar jag i vissa stunder och ifrågasätter mig själv lite. Är jag verkligen vuxen? Fast det antar jag att andra gör ibland också…. Eller, det hoppas jag i alla fall.