Träning

Add Comment Register

Kroppsfixeringen som gör mig ilsken som ett bi

Det finns mycket jag blir arg över. Som händer i världen… Orättvisor, människor som far illa, folk som kör bil som idioter, osympatiska människor, ja listan kan göras lång.

De senaste dagarna har ilskan bubblat i kroppen av en annan anledning, nämligen det faktum att samhället idag har stor press och fixering vid utseende. Nu tänker jag mest kroppsligt just i detta inlägget. Jag är enligt svenska mått normallång, 1 meter och 65 centimeter, väger ca 52 kilo (51 på en bra dag tänkte jag skriva men blir med ens arg när jag kommer på mig själv med de tankarna). För varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att vara nöjd med sig själv och sin kropp? I andras ögon är jag smal, på gränsen mot för smal om jag går ner i vikt. Hur fan kan jag vara tjock allt som oftast när jag ser min egen spegelbild? Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Och vissas dagar tycker jag faktiskt att kroppen ser helt okej ut. Men med betoning på VISSA. Och det är katastrof.

Jag undrar vart denna kroppsfixering kommer ifrån? Från början? Vem bestämde att man inte ska vara nöjd om man inte är snyggt vältränad, brun och slank?

Jag vet att vi är medskapare av de ideal som finns i samhället idag. Och därför känns detta så enormt viktigt. Jag har aldrig tyckt om min kropp. Inte tyckt direkt illa om den heller, mest bara accepterat utifrån andras accepterande kommentarer. Jag tänker på hur det hade kunnat gå km någon sagt något under min uppväxt. Kallat mig tjock, eller lagt sig i lite sådär allmänt… Jag hade nog utvecklat någon form av ätstörning. Garanterat.

När ska vi sluta kommentera, bry oss om, och dissa våra egna och andras kroppar? Jag börjar bli riktigt trött på att aldrig vara nöjd. Att alltid titta i spegeln och känna att det kan bli bättre, inte att det är bra. Bara okej.

Det är klart att kroppen har förbättringspotential. Styrkemässigt. Jag önskar verkligen att jag hade räen starkare kropp, funktionsmässigt.

Jag önskar mig en stark och frisk kropp. Jag önskar mig frid. Att våra kroppar ska sluta vara allmän egendom som man får kommentera hur som helst.

Lite oroar jag mig för hur det skulle bli om jag blev gravid. Hur mycket skulle jag acceptera att kroppen förändrades? Så otroligt utseendefixerat låter detta, jag vet, men det är ändå en tanke jag har. Kommer jag att må dåligt över kilona som ökar på vägen? Av dubbelhakan, större rumpa och större lår… Eller kommer jag att känna så som jag vill: att min kropp är gjord för att föda barn. Att förändringar beror på något gott. Att jag efteråt kommer att bära min kropp med stolthet, för att världens bästa har bott där. Extra hud, hängiga bröst och extra vikt… Vad gör det om hundra år när allting kommer kring?

Så vill jag tänka. Jag inbillar mig att det kommer att gå. Det blir till att öva. Men mest av allt önskar jag ändå att kroppsfixeringen försvinner och tar all ångest och allt dåligt samvete med sig.

En stark och funktionell kropp är det absolut viktiga! Och det är något att kämpa för!

Alla mammors dag

Alla mammors dag <3 Och en dag att längta efter. Jag drömmer. Tänker… Nästa år kanske det blir min tur att uppleva mors dag själv…

Det är mycket tankar och drömmar nu. Jag följer T och pyrets resa, en fantastisk sådan som skänker så mycket glädje. Ultraljudsbilder och bubblande i magen. Snart tar sparkarna fart… Glädjen över att hen växer och frodas i magen. Det är verkligen ett mirakel.

Jag funderar varför vissa har lättare än andra, och om jag egentligen får lov att klaga och säga att vi har det svårt. Att bli gravid. Ett mirakel. Egentligen är det otroligt att så många blir gravida av misstag, medan andra har svårt att bli det med mening. Någon gör allt rätt, och inget händer. Andra gör allt för att inte bli gravida och så händer det ändå. Kroppen är mystisk och det är rätt otroligt hur många olika parametrar som måste stämma för att man ska kunna bli gravid. Nu när man tänker på det menar jag. Frisk man och kvinna. Någorlunda pricka in ägglossning. Spermier som är friska och relativt nyproducerade, men inte för nyproducerade heller… kvinnokroppen i balans… En hel vetenskap. Och ett mirakel.

Jag längtar efter vårt mirakel. V säger att det kanske har med psykiskt mående att göra i vårt fall. Att jag är stressad. Och det är jag ju. Men jag blir heller inte mindre stressad över att tänka på att min stress kanske påverkar negativt! Usch.

Nästa steg mot en graviditet är i alla fall ett sommarkort på Friskis&Svettis. Billigare och så kan jag se om jag gillar Friskis som gym. Det kanske kan sänka stressnivåerna i kroppen lite. Kan man hoppas i alla fall. Vi testar och ger det ett försök. Träning är viktigt och hälsosamt, varesig man vill bli gravid eller inte. Jag måste bara sätta igång. Få en rutin på det. Skaffa kondition så att det blir lite roligt.

Lathet och andra undanflykter

V provocerade mig lite igår. Han kallade mig lat och sa att han trodde att jag skulle bli fet när jag blir gravid. Vilken elaking tänker ni nu,  men faktum är att han gjorde det för att jag behöver en spark i rumpan. Jag MÅSTE börja träna. Jag vet det. För att klara av mitt jobb,  för att må bra, för att må bra under en graviditet. Jag är tunn,  har inga direkta muskler eller någon kondition. Jag har dessutom IBS och mina symptom kan lindras av träning. Men jag har ingen karaktär. Och jag tycker att det är så tråkigt. Och jobbigt,  att vara otränad. Att inte orka och vara stark. Att misslyckas. Så istället för att försöka och ha möjlighet att bli bättre antar jag att jag kommer att misslyckas och låter då bli att försöka alls. Dumt?  Oja,  men ack så svårt att ta sig ur.

Men när V sa som han gjorde igår fick jag ändå ett litet uppvaknande. Det är klart attkkroppen läker bättre efter en eventuell graviditet om jag är tränad. Det är klart att det är lättare att komma tillbaka till den livsstilen om man har den innan. Så denna månaden ska jag till gymmet och skaffa mig ett månadskort! Testa i en månad. Se om det är så jobbigt som jag tror eller om det kanske kan vara lite kul… vi får se. Ett och två,  here we go!

M

Mål att sträva mot

Jag är inte särskilt bra på det här med nyårslöften… Har nog aldrig varit. Eller jo, det där året på högstadiet när jag bestämde mig för att inte äta godis på ett helt år och fick 500 kronor av pappa. Det klarade jag. Hur har jag ingen som helst aning om, för det hade jag inte fixat idag. Måste bara tillägga att jag dock fick äta tårta och kakor på kalas, samt knäck på julen. Men annars, inget lösgodis!

Hur som helst, i år har jag inte satt upp några löften men jag har istället tänkt komma på lite utmaningar och sätta upp mål för mig själv. Målen är något att sträva mot, men inget jag kommer att kunna misslyckas med. Tycker om begreppet strävansmål som jag också använder på jobbet. I förskolan har vi ju inga mål att uppnå, utan bara att sträva mot. Det gör att man inte känner sig så misslyckad, och det gillar jag

Ett mål är att ha en stark kropp som klarar av en graviditet och som snabbt kan återhämta sig efter en förlossning. Vad måste jag då göra för att kunna uppnå det? Jo, självklart träna! Träna är alltså inget löfte men ändå något jag måste göra för att uppnå mitt mål… I mitt huvud fungerar den psykologin bättre än att jag måste träna för att jag måste träna.

Mitt andra mål är att vi ska börja äta mer vegetariskt här hemma. Mitt mål är två måltider i veckan, då inkluderar jag fisk som vegetariskt. Vi är dåliga på att äta just fisk och mat som inte innebär kött så detta blir också spännande. Ska se om jag kan få med mig karln på tåget eller om det är jag som kommer att  få stå för den matlagningen. Är ni duktiga på att laga vegetariskt? Har ni några bra recept får ni gärna dela med er.

Sex av sex möjliga avklarade, 94 to go…

Såhär sex dagar in i utmaningen måste jag erkänna att det har varit tufft. Det har regnat alla dagar utom en, och V har inte velat göra mig sällskap alla dagarna. Men, och detta är ett stort men, jag har än så länge klarat mig. En utav dagarna var jag till och med ute och gick i en timme i ösregn. Heja mig!

Bara 94 dagar kvar nu… Hur ska det gå?

Eftersom V redan är ute ur leken har jag det extra svårt att motivera mig själv så jag försöker hitta på en extra vara belöning till mig själv. Kanske det där nya objektivet jag börjat kika på skulle vara en bra grej att unna sig? Eller en ny fin plattång? Ja, det tåls helt klart att tänkas på. Efter dessa hundra dagarna kommer jag att ha promenerat 3000 minuter. Och gått ca 25 mil… Häftiga siffror! Får bara se till att ta mig dit också…

image

Jag har antagit en träningsutmaning, gör ni?

Jag spelade fotboll som liten. Fotbollen var mitt liv, min stora kärlek och passion. Men så hände något, efter sju år var det något som ändrades. Jag vet inte om det var allvaret, eller att stämningen i laget som ändrades när vi slogs ihop med den äldre årsgruppen men något var det. Glädjen försvann och jag bestämde mig för att sluta. Så fram till 13 års ålder hade jag tränat regelbundet. Efter det har det varit lite si och så med det där som kallas träning. Jag har haft gymkort på olika gym i olika perioder. Jag tycker om att träna pass, gärna yoga. Jag önskar att jag hade tyckt om att jogga, men det är bland det värsta som jag vet. Jag tror att det beror på att jag har dålig kondition och att jag vill vara bättre. Jag har en hemlig önskan om att jag ska tycka om det och till våren ska jag ge det ett seriöst försök. På riktigt. För jag tycker om skogen och musik, och det går väl ihop med joggning.

inför en eventuell graviditet behöver min kropp bli starkare om jag ska orka. Jag är rätt tunn och jag har inte så mycket muskler så om jag ska orka bära tyngre vikt utan att gå sönder så behöver jag muskler! Därför är det viktigt att jag börjar träna på riktigt igen… Hur vet jag inte än. Gymkort? Hemma? Jogga?

En sak vet jag i alla fall: jag har en utmaning. Och jag har utmanat min karl redan, och han har antagit utmaningen. Vi ska under de närmsta 100 dagarna promenera/springa 30 minuter om dagen utomhus i dem friska luften. 1 av 100 avklarande. Jag vet att jag kan klara det, kan du/ni?

När vi klarat det ska vi belöna oss med en natt på hotell. En underbart mjuk säng, sjuka sängkläder och fantastisk frukostbuffé. Så i april får vi en fin kväll kan man säga.