I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Dagar när tankarna blir för stora

Vissa dagar är man mer orolig än andra. Tankar och känslor kommer ikapp och man kan inte tänka bort eller fly undan dem. Idag är en sån dag. En ensam ledig dag. Jag röjer hemma. Renar ur vintergarderoben och ersätter med sommarens färgglada kläder. Ut med det mörka och in med det ljusa. Jag njuter av lugnet. Friheten att göra vad jag vill. En liten stund. Sen hör jag bobbycars som viner fram utanför, och förtjusta barnskratt. Då känns livet tomt, och jag börjar längta. Ångesten växer.

Tänk om jag (egentligen vi) inte kan. Få egna barn. Allt sätts liksom på sin spets. Livet. Drömmarna. Familjelivet. Jag vet att det finns alternativ, att vi förhoppningsvis inte går barnlösa för alltid om vi inte kan. Men just nu när drömmen är att kunna blir tankarna så skrämmande. Så stora. För stora för att kunna hantera. Vad gör man då?

Jag ger mig den på att tränga bort. Lockar fram lyckokänslor. Tänker på sommarens bröllop som vi ska på, Pyret som kommer i oktober och det faktum att det snart bara är en vecka kvar tills vi åker till Turkiet.

Än så länge går det bra att tränga bort. Undrar hur länge det gör det?




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


7 − = sex