I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Det mest fasansfulla

Jag höll på att börja gråta på bussen imorse när jag var på väg till jobbet. Läste bland det mest fasansfulla i Metro: en åttaårig flicka i Jemen densam skadorna från sin bröllopsnatt. Mannen var sex gånger äldre. Nu börjar ögonen tåras igen. Det finns saker i världen som är så fel, utrotning av tigrar, skövling av regnskogen, könsstympning, barnsoldater…Och ibland blir allt bara för mycket, för jobbigt. Speciellt för mig när det handlar om barn som far illa.

Hur ska man kunna hjälpa? Vad kan man egentligen påverka? En åttaårig flicka tvingas genomföra ett äktenskap och allt därtill. Det är det värsta. Hon blev berövad sin barndom och sitt liv. När jag var åtta lekte jag hela dagarna, blev omstoppad i sängen av mamma och pappa och jag fick höra att jag var älskad. När mina barn blir åtta år vill jag att de ska uppleva samma sak. Gränslös kärlek och en lång barndom.

Världen är en förfärlig plats att leva i, samtidigt som den också är fantastisk. För här sitter jag men en undran om något växer i min mage i detta nu… Med en känsla av lycka för den underbara familj jag har och med ett varmt hjärta, fyllt av minnen och glädje. Om jag kunde skulle jag ge allt för att alla skulle få uppleva detta. Om jag skulle kunna skulle jag vilja ta hand om alla världens barn som far illa. Om jag kunde…




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


4 + = fem