I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Det räcker nu

Jag har varit stark. I alla fall försökt. Låtit vardagarna passera, försökt le och intala mig att tiden går fort, att allt är bra… Men sömnlösheten och saknaden börjar ta ut sin rätt på kroppen. Saknaden värker i mig. Jag känner mig svag, ensam och liten. 21 dagar… Det är en evighet. Av dessa är endast tre kvar.  Som jag längtar efter min trygga famn, min kärlek och glädje i livet.

Det är så lätt att ta saker för givet… Efter dessa veckorna har jag insett hur lycklig jag är och hur rätt vi är för varandra. Han är min stora kärlek, lyckan i mitt liv. Han är min kärlek, min glädje… Hans kärlek gör mig modig, stark.

På lördag kväll ska jag hämta honom på Landvetter. Jag kommer att stå där med förväntan och pirr i magen. Så fort jag ser honom kommer jag att spriga, det absolut fortaste jag kan och slänga mig i hans famn. Den stora, varma, trygga famnen som jag passar så bra i. Min famn. Åh, nu får det ta och bli lördag så att jag kan få hem min man.




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


8 − = sju