I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Duktighetsfällan

Jag är perfektionist, duktig, en prestationsprinsessa. I hela livet har jag fått beröm för min handlingar. ”Vad du är duktig i skolan Maria.”, ”Vad duktig du är på fotboll…” ”Vad duktig du är på att baka.” Och så vidare, och så vidare.

Jag är storasyster, pseudotvilling med min lillasyster. Bara 1 år och 4 månader mellan oss. Hon hade kolik och växte upp som en social blomma, som tog och fick uppmärksamhet. Jag fick uppmärksamhet för att jag var duktig. Lugna, snälla Maria, som alltid gjorde som hon skulle, som alltid gick att lita på.

Idag ser jag vilken fälla det satt mig i. Och min syster med för den delen. Hon har också fallit i duktighetsfällan, för hon hade ju en storasyster och höga resultat att leva upp till om hon också ville höra att hon var duktig. Alla komplimanger för prestationer, så onödiga. Egentligen.

Hur påverkar det mig idag? Jo, jag vågar inte visa mig svag. Jag ska vara stark och fixa allting själv. Jag  hatar att misslyckas och mår otroligt dåligt över minsta nederlag. Jag är van vid att kunna fixa saker bara jag ger mig den på att det ska gå. Men allting kan jag inte fixa själv. Jag har svårt att be om hjälp, och stångar mig hellre blodig än erkänner att jag inte klarar något.

Nu påverkar det mig genom att jag trots att jag är helt slut ändå tar mig till jobbet. Mina kvällar och helger spenderar jag på soffan och i sängen. Jag försöker ta mig för saker men jag orkar inte. På jobbet är tålamodet kort och jag orkar knappt ta mig upp på mornarna. Somnar sittandes i sängen på väg upp… Jag är heller inte stresstålig längre utan blir helt stissig. På mitt jobb, med 19 små barn, går det inte att ha dåligt tålamod och inte tåla stress. Ännu mer stress skapar set faktum att det krävs ordinarie personal på avdelningen för att dagarna ska fungera, och det innebär att jag behöver vara där för att det inte ska bli kaos med mina kollegor… Och då har jag så svårt för att visa mig svag och faktiskt vara hemma.

Men så sms:ar jag min syster, som också är min bästa vän och en klippa i stormen, och hon skriver precis det jag behöver höra. Hon bekräftar att jag inte är svag och gnällig, utan att jag måste få tänka på mig själv. Så nu återstår egentligen bara samtal till chef och kollegor där jag får visa mig svag. Och tycker de då att jag är svag och egoistisk så får det väl vara så då. Jag måste sätta mig själv först, eller allra mest Pytteliten.




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


× nio = 63