I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Förskolläraren filosoferar: Vet föräldrar hur vår arbetsdag egentligen ser ut? Vad sägs om bara 2 personal större delen av dagen

Förskolan, denna fantastiska plats för barn att vara på… Eller?

Jag vill våga säga att förskolan har en viktig roll i barns utveckling och deras lärande. Och även i deras uppfostran. Längre dagar för barn på förskolan innebär att ett allt större ansvar för även uppfostran läggs på oss som arbetar. Det är ett stort ansvar att få tycker jag. Och ett viktigt sådant. Omsorg, fostran och lärande. Förskolans uppdrag blir större och större. Och ja, det är så samhället ser ut idag. Men, förutsättningarna för att utföra uppdraget som skollag och styrdokument säger att vi måste göra blir bara mindre och mindre.

Jag vet inte om föräldrar idag egentligen vet hur en dag på förskolan ser ut, personalmässigt och rutinmässigt? Därför tänker jag nu ge en liten överblick över hur dagarna på min arbetsplats ser ut. Bara för att belysa lite. Viktigt: Jag säger inte att alla avdelningar i hela landet har det som vi har det, men jag tror att vi är långt ifrån ensamma över att ha det som vi har det!

Jag jobbar i en kranskommun till Göteborg, en kommun som inte satsar jättemycket pengar på barnomsorg och där besparingar ofta sker. Då får vi till exempel inte ta in vikarier om vi inte absolut måste, och vi får inga pengar till att köpa in material till pyssel/vår miljö osv. Just nu har vi en barngrupp på 19 barn. 6 st 1 åringar, 4 st 2 åringar, 2 st 3 åringar, 3 st 4 åringar och 4 st 5 åringar. Ett utav barnen är i behov av särskilt stöd, och varav de ca 50 timmarna barnet går så får vi 20 timmar med extra personal för att kunna arbeta lite extra. I annat fall är vi tre heltidsanställda pedagoger som jobbar.

Tre stycken som jobbar låter kanske som en ganska bra personalomsättning, och det hade det varit om vi varit alla tre hela dagarna, men det är långt ifrån sanningen. Vi ska täcka upp tid mellan halv sju till fem varje dag. Utöver det ska det finnas luft i schemat för enskilda planeringar, APT möten och andra kvällsmöten. Vi kan alltså inte jobba halv sju till fem allihop varje dag.

Vi går tre olika skift, tidig 06:30-13:30, mellan 07:30-16:30 och sen 08:30-17:00. Förmiddagarna går åt till planeringar och raster, likaså tiden efter lunch fram till halv två. Så från ca 10-12 är vi tre personal. Annars bara två. Eller ibland 1. Två personal på 19 barn, och så ska vi hinna uppfostra, ha god omsorg och även skapa möjligheter för lärande.

Låter detta som en enkel arbetsmiljö? Det skulle jag våga påstå att den inte är. Arbetet är krävande, många stunder hårt men också alldeles alldeles underbart.

Varje dag är jag med om så mycket fantastiskt. Som när jag upptäcker att barnen lärt sig något nytt, som att ta fart själv på gungan, eller art äntligen kunna räkna till 20. Det finaste av allt är när man ställer följdfrågan ”Hur har du lärt dig det?” och barnen svarar att ”Men fröken, det är ju du som har lärt mig det”. Man får se så mycket glädje och stolthet hos barnen. Och trots att jag ofta känner att jag inte räcker till får jag stora kramar när de kommer och går hem. När barnen vill ha hjälp, eller prata samtidigt brukar jag ofta säga att jag har lite svårt att göra allt på samma gång eftersom jag bara har två armar/två öron/en mun. Då brukar barnen säga:”Men tänk fröken om du hade flera munnar och öron, du kunde du lyssna och prata med flera barn samtidigt”. Och det är så sant. Jag skäms över hur många gånger om dagen jag måste säga ”vänta lite” och ”snart”. Oftast har barnen glömt vad de skulle säga eller gått vidare till en ny aktivitet innan man hunnit hjälpa och det känns inte bra alls.

Det behöver alltså i min mening bli färre barn per vuxen i förskolan, för att alla barn ska kunna få den uppmärksamhet och den hjälp som de behöver för att utvecklas och lära. För att barnen ska få det de förtjänar. Vissa dagar kommer jag på mig själv med att jag knappt sagt ett ord till vissa barn. Då skäms jag, blir ledsen och så bara ber jag för att någon aV mina kollegor har gett barnet uppmärksamhet den dagen, och så ger jag lite extra dagen efter. Det är hemskt att behöva erkänna, jag känner mig otillräcklig och även att jag inte gjort mitt jobb.

Om jag vore förälder skulle jag inte tycka att de förhållanden som vi har i förskolan idag är bra nog. Jag skulle protestera, skicka brev till kommunen och börja ifrågasätta. Jag ifrågasätter själv, fast mina aebetsförhållanden då. Men det är ni föräldrar som har makten, i alla fall mer makt än vad vi som jobbar har. Era barn förtjänar hela himlen, och vi pedagoger vill ge barnen allt vi kan, och just nu räcker vi inte till. Snälla, hjälp oss att få bättre förutsättningar för att finnas där för det käraste som finns. Politiker verkar inte förstå att barnen är vår framtid, och jag fasar för de forskningsresultat som snart kommer att komma fram från studier kring hur stora barngrupper påverkar barnen, deras mående och deras lärande. Tillsammans måste vi kämpa för barnens rätt, de kan själva inte kämpa för sig själva, så allt ansvar ligger på oss!




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


åtta × 9 =