I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Jag är en utav de viktigaste människorna i livet för 18 barn

Det gör ont i mig när jag överallt läser negativa saker om förskola, eller snarare att barn och föräldrar blir felbehandlade. Arbetsförhållandena för oss pedagoger är inte hållbara så som de ser ut nu. Med stora barngrupper och låg personaltäthet. Vi är till exempel två pedagoger på 17 barn större delen av dagen. Det är mycket kringuppgifter som måste göras och allt själ viktig tid från barnen. Många är slutkörda och blir därigenom otroligt negativa, och tyvärr blir det allt vanligare att det går ut över barnen och föräldrarna. Det är så oprofessionellt att jag skäms å mina kollegors vägnar men jag förstår också skälen till att allt bara blivit för mycket.

Jag anser att vi pedagoger är vikarierande föräldrar om dagarna. Jag vill ha en goD relation med barnens föräldrar för att kunna bygga upp tillit och förtroende. Jag kommer under barnens tid på förskolan att vara en utav de människorna som träffar om tar hand om barnen mest, alltså en utav de viktigaste personerna i barnens liv. När jag tar mig tid att tänka på det lite djupare såhär blir jag nästan alldeles tagen av stundens allvar. Och jag vill göra allt för att vara en människa som barnen kan lita på och tycka om. Kanske till och med älska. Ja, jag skrev älska! Så opedagogiskt enligt många. Men inte enligt mig.

jag vill möta varje barn med ett leende när de kommer in, gärna en kram om de tycker om att kramas.

jag vill att varje barn ska känna sig välkommet och efterlängtat när det kommer.

jag vill att varje barn ska känna att jag tycker om hen för den hen är

jag vill att varje barn ska känna att jag är en människa att lita på och som en kan söka råd eller tröst hos om en saknar mamma/pappa, hamnar i en konflikt, ramlar och slår sig…

jag vill vara en god förebild som genom mitt sätt att vara mot andra lär barnen att respektera varandra, lösa konflikter osv.

jag vill att föräldrarna ska veta att jag förstår att jag tar hand om det käraste de har och att jag ödmjukt och tacksamt tar emot det uppdraget.

När jag kom tillbaka efter semestern och fick träffa alla barn igen möttes jag av stora leenden och varma kramar. Jag fick också berättat att en flicka pratat mycket om oss fröknar under semestern och att hon sagt att hon saknade oss. Där och då fick jag ett kvitto på att jag gör något rätt, och att jag är just en utav det barnets viktigaste människor. Likaså när barn tittar en djupt i ögonen och säger att de älskar en. Jag träffar oftast barnen under fem år av deras liv, och glädjs över den relation vi har tid att bygga upp under den tiden. Jag älskar mitt jobb!

Jag anser att ALLA barn har rätt till en trygg, rolig och lärorik tid på förskolan. Och att omsorg och lärande ska kunna anpassas efter varje enskilt barn och dess behov. Jag önskar så att våra politiker har förstått allvaret i våra arbetsmiljöer runtom i Sverige. För som det ser ut idag har vi inte möjlighet att göra allt. En som pedagog får prioritera det som känns viktigast och prioritera bort annat. För mig är det ”undervisningen” som prioriteras bort och lek och trygghet som prioriteras. Jag vet att jag inte följer läroplaner och styrdokument. Men en kan bara göra så gott en kan. Snälla politiker, barnen är vår framtid. Prioritera deras välmående och framtid, och snälla, tänk på att vi pedagoger ska orka ett helt arbetsliv som några av de viktigaste människorna i barnens liv!




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


− 6 = två