I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Kroppsfixeringen som gör mig ilsken som ett bi

Det finns mycket jag blir arg över. Som händer i världen… Orättvisor, människor som far illa, folk som kör bil som idioter, osympatiska människor, ja listan kan göras lång.

De senaste dagarna har ilskan bubblat i kroppen av en annan anledning, nämligen det faktum att samhället idag har stor press och fixering vid utseende. Nu tänker jag mest kroppsligt just i detta inlägget. Jag är enligt svenska mått normallång, 1 meter och 65 centimeter, väger ca 52 kilo (51 på en bra dag tänkte jag skriva men blir med ens arg när jag kommer på mig själv med de tankarna). För varför i hela fridens namn ska det vara så svårt att vara nöjd med sig själv och sin kropp? I andras ögon är jag smal, på gränsen mot för smal om jag går ner i vikt. Hur fan kan jag vara tjock allt som oftast när jag ser min egen spegelbild? Jag hör ju själv hur sjukt det låter. Och vissas dagar tycker jag faktiskt att kroppen ser helt okej ut. Men med betoning på VISSA. Och det är katastrof.

Jag undrar vart denna kroppsfixering kommer ifrån? Från början? Vem bestämde att man inte ska vara nöjd om man inte är snyggt vältränad, brun och slank?

Jag vet att vi är medskapare av de ideal som finns i samhället idag. Och därför känns detta så enormt viktigt. Jag har aldrig tyckt om min kropp. Inte tyckt direkt illa om den heller, mest bara accepterat utifrån andras accepterande kommentarer. Jag tänker på hur det hade kunnat gå km någon sagt något under min uppväxt. Kallat mig tjock, eller lagt sig i lite sådär allmänt… Jag hade nog utvecklat någon form av ätstörning. Garanterat.

När ska vi sluta kommentera, bry oss om, och dissa våra egna och andras kroppar? Jag börjar bli riktigt trött på att aldrig vara nöjd. Att alltid titta i spegeln och känna att det kan bli bättre, inte att det är bra. Bara okej.

Det är klart att kroppen har förbättringspotential. Styrkemässigt. Jag önskar verkligen att jag hade räen starkare kropp, funktionsmässigt.

Jag önskar mig en stark och frisk kropp. Jag önskar mig frid. Att våra kroppar ska sluta vara allmän egendom som man får kommentera hur som helst.

Lite oroar jag mig för hur det skulle bli om jag blev gravid. Hur mycket skulle jag acceptera att kroppen förändrades? Så otroligt utseendefixerat låter detta, jag vet, men det är ändå en tanke jag har. Kommer jag att må dåligt över kilona som ökar på vägen? Av dubbelhakan, större rumpa och större lår… Eller kommer jag att känna så som jag vill: att min kropp är gjord för att föda barn. Att förändringar beror på något gott. Att jag efteråt kommer att bära min kropp med stolthet, för att världens bästa har bott där. Extra hud, hängiga bröst och extra vikt… Vad gör det om hundra år när allting kommer kring?

Så vill jag tänka. Jag inbillar mig att det kommer att gå. Det blir till att öva. Men mest av allt önskar jag ändå att kroppsfixeringen försvinner och tar all ångest och allt dåligt samvete med sig.

En stark och funktionell kropp är det absolut viktiga! Och det är något att kämpa för!




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


nio − = 6