I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Ovissheten gnager

Ikväll var vi iväg på lite grillning, mannen och jag. Hos min syster med ett gäng av hennes vänner, som också är mina vänner. Varma människor som jag tycker så mycket om. En utav tjejkompisarna tittade på mig med stora ögon och frågade om jag drack riktigt vin. Jag såg det i hennes ögon, förvåningen. Hon trodde att jag var gravid. Och det gjorde så ont där och då. För jag önskar att det vore så. Att jag kunde lägga händerna på magen och klappa lite när någon frågar om jag vill ha något att dricka. Att få berätta glädjande nyheter, att jag äntligen ska få uppleva min högsta dröm.

Facebook är fullt av bebisar och gravidmagar. Och jag blir lite ledsen varje gång. Jag börjar få svårt att glädjas för de som inte står mig nära. Avundsjukan är ful. Jag skäms varje gång den kommer över mig. Men det går inte att hjälpa att tänka. Jag har alla förutsättningar på min sida, för att barnet skulle få ett fint liv. Trygghet i partner, ekonomi och arbete. Men att bli gravid handlar ju tyvärr inte om det alls. Det spelar ingen roll hur bra du har fixat allt, vill inte/kan inte kroppen så spelar inget någon roll.

Usch så deppigt det blev.

Nästa beräknade ägglossning ska komma här i dagarna… Vi får se! Mensen ska komma lagom till utlandsresan i maj. Så kommer jag på mig att önska att vi där och då ska få ett positivt utslag på ett graviditetstest. Vilken semestergrej det hade blivit. Men det är farligt att hoppas. Ju högre upp på stegen dU klättrar, desto längre är det när dU ramlar ner. Det här med ovisshet är så jävla svårt!




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


åtta − 5 =