I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Saker händer av en anledning?

Ledig dag. Unnar mig att stänga av alarmet när det ringer och ögonen går i kors. Sover länge. Egentligen för länge för min smak. Vill upp och ta vara på dagen… Men somnar kroppen om behöver den få sova, så försöker jag i alla fall att tänka. Går upp strax innan tolv. Kokar kaffe, skär färska jordgubbar till yoghurten (min standardfrukost) och sätter mig i soffan med datorn. Ser de tre sista avsnitten i Once upon a time, och bara njuter. Försöker bortse från det faktum att solen skiner ute, att jag borde ta vara på det fina vädret. Det går bra och jag förlorar mig in i vuxensagans värld. Sen, ännu en kopp kaffe. Fast ute i solen. Altanen badar i sol och vinden fläktar gott.

Med Spotify i hörlurarna flyger tiden fram. Musiken framkallar känslor, minnen, nostalgi. Tänker tillbaka på min första kärlek. Hur jag Tillät mig själv att bli illa behandlad för att jag inte trodde att jag förtjänade bättre. Jag försöker förstå vart det gick snett. Varför jag hade så lite tro på mitt eget värde då. Jag har alltid varit högt älskad, av familj och vänner. Men samtidigt alltid också levt i skuggan, aldrig tagit plats. Kanske var det därför?

Jag vill passa på att förklara vad jag menar med illa behandlad. Inte på någon fysiskt eller menat psykiskt sätt. Jag tillät mig själv bli bortglömd och bortvald i många situationer under fyra års tid. Nej, det var såklart inte bara mitt fel, han gjorde valet. Men jag signalerade inte tydligt att det var fel. Att jag förtjänade mer än så. Jag vet inte hur det hade blivit om jag hade krävt mer. Antagligen hade förhållandet tagit slut mycket tidigare. Han hade insett att han inte var redo att ge mig det jag ville och jag hade insett att han var fel kille för mig. Och hade det förhållandet tagit slut tidigare vet man aldrig vem jag hade träffat därefter, och om jag någonsin skulle ha träffat V.

Det är svårt att sia om vad som hade hänt i livet om något i det förflutna hade ändrats. Det går egentligen inte. Allt blir bara spekulationer. Jag tror hur som helst att saker och ting sker av en mening. Att man träffar människor när det är meningen att man ska träffa dem.




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ ett = 8