I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Snurr om barnsyn, att inte säga ”nej”‘och att bekräfta känslor

Jag har så mycket tankar om hur jag vill vara som mamma, hur vi ska ”uppfostra” våra barn. Jag läser så många bloggar och blir så inspirerad.

Men egentligen får jag inte bara inspiration till hur jag vill vara som mamma, utan också hur jag vill vara som pedagog, som vuxen människa.

Hur man behandlar barn beror helt och hållet på hur man ser på barn, vilken barnsyn man har. Detta diskuterade vi mycket på utbildningen. Ser man barn irrationella? Som medmänniskor? Eller som små vuxna? och så vidare… Vi pratar inom pedagogik idag att vi ska se det kompetenta barnet. Det betyder lätt och slätt att vi ser barnen som aktiva medskapare av erfarenheter och kunskap. Vi som vuxna måste finnas där för att stötta, utmana och reflektera med barnen och tillsammans lär vi.

Hur det tar sig i uttryck i hur man beter sig mot barn är ganska enkelt. Till exempel mitt favoritexempel som handlar om ordet Nej. Första frågan, vad tillåter jag barnen att göra? Varför/varför inte? I vilka situationer säger jag nej? Hur blir det då? Hur reagerar barnen?

Jag anser att ett nej ofta är oeffektivt och ofta leder till ytterligare testning av gränser. Om vi ska se det kompetenta barnet är det därför bättre att uttrycka sig på ett annat sätt. ”Vet du vad… jag vill inte att du gör så  med glaset. Om du bankar så med glasset i bordet så låter det mycket och glaset kan ramla ner.”. Att förklara, det är viktigt tänker jag. Men också att markera vad som händer om barnet inte slutar göra det man inte vill. Att till exempel berätta att man tar bort glaset om barnet fortsätter, och sedan då också vara konsekvent och göra det. Och berätta varför man gjorde som man gjorde. Förklara förklara förklara.

Något annat som är viktigt är att visa att man förstår och att bekräfta barnens känslor i olika situationer. ex, ni är i affären och barnet vill inte gå ut för att hen har hittat bollar hen vill leka med. Att då förklara att man förstår att hen blir ledsen för att hen inte får leka med bollarna nu, men att ni kan ta fram bollarna hemma sedan.

Det handlar egentligen om att ta barns önskemål och tankar på allvar, att göra dem delaktiga i sin vardag. Så de får känna att de har inflytande och bestämmanderätt. Det handlar INTE om att vuxna ska följa barnens minsta vink, för de är trots allt inte vuxna. De kan inte bestämma allt själva. Forskning visar dessutom att barn kan bli stressade av för många beslut som ska tas. Det handlaf om att som vuxen ta beslut med hänsyn till barnen.

Tyvärr är detta förhållningssättet väldigt svårt att ha under dagarna på förskolan. Det är alldeles för många barn, vi är alldeles för beroende av struktur och rutiner för att få dagen att gå ihop. Men jag måste säga att jag tycker att jag är rätt så bra på att inte bara säga nej, utan att istället förklara.

I många situationer behövs dock också ett nej. Det är tydligt, går fort att säga om man behöver hejda något farligt som är på väg att hända. Om någon håller på att ge någon en knuff men man är några meter för långt ifrån, eller om något barn springer rätt ut i vägen. Då känns ett nej som det bästa!

Oj, vilket långt inlägg det blev. Helt enkelt. Se det kompetenta barnet. Försök att inte använda nej. Förklara varför man inte ska göra något, bekräfta känslor. Ta hänsyn till önskemål. Se barnen som kompetenta, inte som irrationella små liv som bara ska följa och lyssna. De är medskapare av sin kunskap, de lär i samspel.




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ fyra = 13