I augusti 2013 började vi resan mot ett barn. Något jag aldrig tagit förgivet. Men den 10 juli fick vi vårt efterlängtade plus. Om allt går som det ska förväntas vår Pytteliten komma till oss i mars nästa år. Här är vår resa. Från dröm till verklighet. Hopp och förtvivlan, glädje och sorg.

Add Comment Register

Ullared och shopping åt Pyret

Igår var vi på Gekås, pyrets mamma och jag. Vi skulle shoppa bebisgrejer. Och åh så mycket fina saker det fanns. Hon plockade på sig både det ena och det andra. Kläder, bäddset, leksaker, saker till sig själv… Ja, allt möjligt.

Och jag var så glad och lycklig. Klart att jag tänkte på och längtade tills det blir min tur, men inte alls sådär sorgset som jag kan längta vissa dagar. Det var så skönt. För det visar att jag kan vara en bra vän. Stötta, glädjas, och peppa. Även om jag önskar att jag hade en bebis i min mage.

Jag önskar så mycket att jag tar symptom i kroppen som graviditetssymptom. Jag har otroligt ömma bröstvårtor. Det är ca tre veckor tills beräknad mens, så PMS kan det ju inte vara. Ägglossning? Maybe. Men jag hade ägglossningssymptom för ett litet tag sedan. Två veckor typ. Ja, min cykel går inte riktigt ihop kan man väl säga. Men som sagt, jag hittar symptom. Egentligen är jag övertygad om att min kropp tydligt kommer att berätta för mig när jag är gravid. Jag tror inte att jag kommer att kunna gå och inte märka av det. Jag är så medveten om min kropp, och dess minsta förändringar. Detta är något jag fått med mig sedan jag insjuknade i min IBS. Ständigt analysera kroppen och mitt mående.

Så att… Det är bara att vänta. Fortsätta som vi gör. Och be och hoppas. Jag vill så gärna. Men det handlar ju inte om att vilja. Jag vet egentligen inte vad det handlar om eller varför det inte går?! Eller jo, nu ljög jag. Det handlar om biologi. Inget annat.




Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *


+ fyra = 6